Nr 100.

Mitt hundrade inlägg här blir ett litet tips: Om ni tänkt bjuda er älskade på middag en vanlig vardag och fastnar för Jamie Olivers kyckling med ingefära och nudlar (sid 68 i "Jamie´s Dinner"), lyd inte den läspande idiotens råd om en hackad färsk röd chili per person. Redan när ni fräser chilin ihop med kycklingen, ingefäran, salladslöken, femkryddorspulvret, soyan och honungen kommer ni att börja nysa och hosta medan tårarna sprutar. Se det som ett varningstecken. God fortsättning.

Dirty rotten magicians.

Såg The Prestige i onsdags. Tycker ganska mycket om den trots dess överdåd av hyfsat övertydliga metaforer och överraskningsmoment som inte överraskar. Kanske tycker jag om den för att den någonstans påminner mig om Rivierans Guldgossar (och det har inte med Michael Caine att göra). Och klippningen! Den elegantaste jag sett sedan jag vet inte när. Har aldrig förstått Thelma Schoonmakers storhet (eller varför hon som enda filmklippare i världen blivit något slags ”namn”) och får hon en Oscar för The Departed i år istället för Lee Smith så går skam på torra land.

"...och det är myror som kan simma"

Jag tycker att det är helt sjukt roligt när folk skriver rullande stenarna, pengabrorsan, djuraffärspojkarna, dörrarna, radioskallarna, kemibröderna, gorillorna, jättepälsiga djuren, newyorkdockorna, pratande huvudena och polisen. Herregud, har det inte hänt NÅGONTING sedan Staffan Schmidt intervjuade Adam Myra i Måndagsbörsen 1981?

Årets julklapp.

Om Hattings är glada är jag glad. I hatten.

Fruktbar design.

Göteborgsbyrån Ellermore har skaffat ny logga, den längst till höger. Fantasifullt. Men man kan ju fundera på varför just den här figuren är så populär i logotypsammanhang. Om det hänger ihop med skyskrapor, eiffeltorn, midsommarstänger och trajanuskolonner. Eller inte.

Den nya formen av misshandel.

Expressen kallar det för "den nya formen av misshandel". Björn Wiberg på tunnelbanepolisen spekulerar i att det handlar om en sjuk människas gränslösa hat mot SL. Allmänheten varnas. Alltså, vart är världen på väg när folk lägger ut linjaler stora som spikar på buss- och tunnelbanesäten runt om i stan?

Härå.

Lite texter av undertecknad i Nöjesguidens decembernummer – en intervju med Michelle Meadows, en med Jugge Nohall och D&M med Lars Adaktusson. Årssammanfattningen länkar jag inte till. Blev inte så kul.

Kan det bli mer ledsamt?

Marcus, Tommy och Madeleine.

Så var vi där igen. Den här gången handlar det om Marcus Sandvik i Jönköping som fick ett plåster i sin chokladkaka. Han ringer således Expressen och snart står reportern Madeleine Brohlin och fotografen Tommy Hägglund inne i Marcus vardagsrum. Marcus har torkat av glasskivan på soffbordet och tryckt in ikeakassen med ren tvätt under sängen så att det inte ser "för jäkligt ut".
Marcus berättar för "teamet" att det var flera veckor sedan plåsterchocken inträffade och Tommy ber Madeleine vänligt men bestämt att kila iväg ner till Vivo och köpa en likadan chokladkaka. Under tiden pratar Tommy med Marcus om annat, mest för att få till en avslappnad och kravlös stämning. Som att Jönköping växer så det knakar ("Snart 122 000 invånare") och att den internationella fackmässan för underleverantörer inom verkstadsindustrin, "Elmia Subcontractor 2006", pågår för fullt.
Snart är Madeleine tillbaka och Tommy placerar Marcus med choklad i handen i tv-soffan. Sedan blir Tommy tyst.
"Jaha?", säger Madeleine. Marcus börjar försiktigt öppna chokladkakan med en "är det okej?"-min mot Tommy. Tommy nickar.
"Hur reagerade du när du fick plåstret i munnen?", frågar Tommy.
"Jag spydde som en gris", svarar Marcus.
"Blir svårt i bild", mumlar Tommy medan han gräver i kameraväskan.
"Han kanske kan sätta sig vid köksbordet istället", föreslår Madeleine som känt sig lite utanför så där som bara en kvällstidningsreporter vid sidan av en kvällstidningsfotograf vid fotograferingstillfället kan göra.
"Hur tänkte du då?", frågar Marcus.
"Ja", säger Madeleine vänd mot Tommy, "att han har chokladkakan mitt på bordet och sitter på en stol med armarna i kors och utstrålar äckel slash indignation."
"Vad är ind…", börjar Marcus innan han blir avbruten av Tommy som rest sig upp med kameran i ett fast grepp.
"Så här gör vi", säger Tommy. Så förklarar han hur han vill ha det.

240 min.

Idag har jag träffat Michelle Meadows som är med i Johan Klings långfilmsdebut "Darling" (premiär 9 februari). Vi satt på Café Art bredvid Folkoperan i fyra timmar. Under den första timmen satt samtidigt en kvinnlig reporter och gjorde en intervju med Henrik Lundström något bord bort. Medan de satt där raljerade jag av någon anledning om Veckorevyns intervjuteknik. När de gått därifrån berättade Michelle för mig att reportern var från – tadaa – Veckorevyn. Nu ska jag skriva ut valda delar av det inspelade och få ihop en liten "Almost Famous"-artikel till Nöjesguiden. Det kommer att ta mycket mycket lång tid.

Happysad.

Idag hittade någon hit genom att googla "roliga Hannes". Skoj.
Å andra sidan var det någon som kom hit via sökordet "streptokocktårta".

Ladida.

Igår hade jag kalas. Idag trampade jag i glas. Mattias sov över. Nu ska jag röja upp inför en tjejmiddag för fem sexåringar. Ladida. De som kom var i bokstavsordning: Anastelle Wieslander, André, Anton Hagwall, Astrid Björk, Augustin Erba, Christian Hillborg, Crille, Helena Pencheff, Karin, Lina Hahne, Lina Nordström, Mario, Martina Bigert, Mattias Drugge, Nicki Hallenberg, Per Han, Stefan Holm, Tito Pencheff, Tomas Roxenback, Tor Nordström, Zoca Morend och Åsa Stenhammar.
Tack för presenter och att ni åt upp min mat!

Dartföräldrar.

Snart dags att återigen summera året som gått. I Nöjesguidens decembernummer 2005 tog jag och Tommie Jönsson fram den sedvanliga årsredovisningen, bland annat innehållande en framtidsvision över 2006 års stora samtalsämnen. Nå, prickade vi rätt?

Vill ha.

Saxat.

Jag har aldrig använt det ordet förut. Saxat. Har försökt undvika det i möjligaste mån. Men nu gick det inte längre. Vad jag ville säga var bara att följande läsarkommentar på svd.se i anslutning till en artikel om Borat fick mig att dra på smilbanden (även det ett uttryck som premiäranvänds av mig idag):

"Jag är inte mot rasistisk humor om den görs bra, så jag hoppas helt enkelt den görs bra i filmen"

Club 33.

Igår fyllde jag år. Hade ingen aning om hur dagen skulle bli, men det blev trevligt trots allt (trettitre goddammit). Först morgonfika med Markus på Café. Sedan till Filmstaden Råsunda för att se Johan Klings långfilmsdebut "Darling" med en mycket bra Michelle Meadows.


Vid fyratiden fölsedagsmunkfika på kontoret. Och på kvällen halvgrek med Hanna, Stefan, Daniel, David, Christian och Anastelle som hade med sig Lia och Gunilla. Så det blev bra. Hur intressant är detta för någon?

Uffe.

I morse blev jag farbror, och min bror således far, till ett gossebarn. Mina tjejer tyckte att Uffe var ett bra namn, vilket jag vidarebefordrade till min bror. Det verkade inte som att han höll med helt och hållet.

Drömresan.

Det här är historien om familjen Nissen från Haderslev i Danmark. Idag kunde man läsa om hur de sålde allt för att resa runt Östersjön med häst och vagn, men blev stoppade av en djurskyddsinspektör – i Gävle (observera kvällstidningsskiljetecknet igen). Detta illustreras med den här bilden och rubriken "Här slutade drömresan".
Jag kan väl säga att jag har min bild av hur en drömresa ser ut, familjen Nissen från Haderslev har en helt annan.

Whalefläsk.

Klockan 9.17.58 ikväll hittade någon min sida genom att googla "cia berg naken". Jag tycker att det är fenomenalt roligt.

Rågat mått.

Nu är väl ändå måttet rågat. Jag har länge länge irriterat mig på alla dessa nya mirakelmedel mot medelklassproblem som baksmälla, sur mage, dålig andedräkt och taskig attityd som man så gärna gör kvällslöp på. Krämpor och åkommor som man med några enkla ändringar av livsföring slipper bry sitt lilla huvud med. Så läser jag på Plaza Kvinnas senaste löpsedel:


Carolina Gynning: Kokain ger mig ångestattacker.

Vad kommer härnäst?

Anders Lundin: Grillspett genom aortan gör att jag vill skrika.
Laleh: Jag känner mig tom inombords när jag malt ner söta djur.
Steffo: Äta småbarn ger mig dåligt samvete.

Instant bok.

I somras fick jag sju veckor på mig att skriva en roman, "När mörkret faller", baserad på filmen som har premiär idag (även boken släpps idag). Det blir 3,75 färdiga sidor per dag. Barbara Cartland, eat your heart out. Eller kanske inte förresten.

Thet Gambla Ollonsvinet etc

De senaste dagarna har jag suttit och försökt få ihop ett stort Nöjesguidenjobb på temat svensk humor tillsammans med Kinky Afro (på distans – han i Malmö, jag i Sthlm). Bland annat kommer den att innehålla en tidslinje över svensk humor. Några av milstolparna är följande:

1888. Sommaren då August Strindberg går beväpnad. Som försvar anger han ”Jag bär pistol då jag ogärna tar stryk.”
Roligt då? Inte för den som hotade Strindberg med stryk.
Roligt nu? Gränslöst.

1908. Det lundensiska studentspexet ”Uarda” i fornegyptisk miljö får premiär. Det har av somliga betecknats som ”den vackraste blomman i den lundensiska spexfloran.” Samma höst omarbetas det till helaftonsspex av Ludvig "Thet Gambla Ollonsvinet" Ramberg, Herman G "Lorden" Simmons och Hilding "Kefas" Neander.
Roligt då? Ja, mycket.
Roligt nu? Nja, även om ”Thet Gambla Ollonsvinet” onekligen är ett magnifikt tilltalsnamn.

1971. Scandinavium invigs och börjar genast kallas ”Kålleseum” i götlaborgsk folkmun. Andra exempel på liknande lustigheter är ”Ejfeltornet” (Lisebergstornet – när det funkar), ”Ellysepalatset” (Energiverkets kontor i Gårda), ”Risktagshuset” (Skandiahuset) och ”Tolvan” (Götaälvbron som är över älva).
Roligt då? Ja, i 031-området.
Roligt nu? Ja, i 031-området.

Och då kom jag att tänka på den roligaste svenska filmen genom tiderna: "Lust" från 1994 av Janne Wallin med Cia Berg och Gerhard Hoberstorfer i huvudrollerna. Där fanns oförglömliga scener som när Cia drar galet med fingrarna i ansiktet stumfilm-style och när Gerhard naken svarar i telefonen som inte är inkopplad i väggen. Eller repliker som "That´s life, c´est la vie, sånt är livet i mitt skafferi" och "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!".

Efter lite letande i Svensk Filmdatabas hittade jag filmens officiella synopsis. Det är helt fantastiskt:

Jerrie vaknar på morgonen med en tjej i sängen. När han kallar henne Pia, blir hon förorättad. Hon heter Alice, påpekar hon. När Jerries mamma ringer, orkar han inte höra på henne, utan lägger på luren. Jerrie anländer till krogen, som han äger tillsammans med Uffe och Dabo. Alice visar sig vara servitris på krogen. I köket härskar det en rå jargong. Det framgår att Jerrie har många tjejer, och detta får han pikar för. Jerrie börjar flirta med en kvinnlig gäst, en mörkhårig tjej, vars manliga sällskap just lämnat henne. Hon beställer en cappuccino, men när Jerrie kommer med den, har hon försvunnit och smitit från notan på 750 kronor.
Sedan Jerrie kommit hem senare på natten, knackar det på dörren. Det är den mörkhåriga tjejen. "Hej, jag heter Sara", säger hon. "Lessen för det där med notan." Jerrie och Sara gnabbas och lär känna varandra. Sara kranar vatten i badkaret och kliver sedan i med kläderna på. Jerrie klär av sig naken och stiger i han också. Sara säger sig vara finansmarknadsanalytiker. På morgonen vaknar Jerrie i sängen, ensam. I badrummet har Sara på väggen skrivit DU SKA FÅ DINA PENGAR.
Till krogen kommer Saras manliga sällskap från kvällen innan och frågar efter henne. Sara har talat om honom som sin bror Tommy.
När Jerrie på natten kommer hem med en tjej han raggat upp, sitter Sara i trappan och väntar. Tjejen förstår och försvinner. Jerrie: "Jag hatar tårar, begravningar, hemligheter, stora överraskningar, plötsliga avsked..." Jerrie och Sara älskar med varandra.
Nästa dag låtsas Jerrie ha skadat sig och tar in sin mamma som ersättare på krogen. I stället åker han och Sara ut i skärgården, där de på en ö bryter sig in i ett hus och älskar framför brasan i den öppna spisen. Följande dag väntar Sara på Jerrie utanför restaurangen, men Tommy kommer och hämtar henne.
Sara flyttar in hos Jerrie. Hennes lägenhet repareraras efter en översvämning, säger hon. Allt är mysigt till dess att Sara börjar snoka i Jerries allra heligaste, skafferiet, där han förvarar sin älskade trumpet och sin dagbok, som Sara sätter igång att läsa. Jerrie blir förbannad och Sara förorättad. Sara: "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!"
I skärgården försonas de och älskar på nytt framför brasan.
På krogen nästa dag förklarar sig Jerrie vara trött på samägandet. Hemma hos Jerrie berättar Sara att hon fått jobb på McGriffins i New York och att hon börjar där redan om två veckor: "Jag kan bara inte tacka nej till en sån chans. Jag reser till New York om en vecka." " "Är det nåt mer du inte berättat?" frågar Jerrie, som bestämmer sig för att följa med.
När Jerrie på krogen säger att han ska flytta till New York, blir alla konsternerade. "Du är en svikare," säger Dabo.
Jerrie kommer till Saras lägenhet, men det är ingen där. Hon har rest, säger en granne. Med två stora koffertar. "Det var meningen att jag skulle följa med," säger Jerrie. Jerrie, som hemma dukat till en middag för två med amerikanska flaggor, hör Sara på telefonsvararen: "Hej, förlåt! Var rädd om dig."
På Restaurant Pelikan drar Jerrie sin förförelserutin för en tjej som heter Marie. Han följer med henne hem. Jerrie söker upp sin mamma för att låna 10.000 kronor. Men hon säger nej. I stället får han låna pengar av kocken Uffe till USA-resan, som nu blir av.
I New York söker han upp McGriffins, men där har man inte hört talas om en anställd vid namn Sara Andersson.
Efter att ha återvänt till Stockholm, kastar Jerrie ut sin tilltänkta hyresgäst. Under tiden har Alice övertagit Jerries andel i krogen. Men han välkomnas tillbaka. Nu ska man dela på fyra. På kvällen tar Jerrie ett varmt bad omgiven av rader av värmeljus.
Nästa dag försover han sig. När han i blomsterhandeln köper en bukett som gottgörelse, säger expediten att Sara är gift med hennes bror Tommy sedan sju år tillbaka, och att hon nu vistas i skärgården. Jerrie tar sig dit, till samma hus som han och Sara tidigare gemensamt besökt. Tommy försöker stoppa honom men Jerrie slår ner honom. Han försöker få kontakt med Sara, men hon är ordlöst uppriven och plågad. "Hur kan man vara så in i helvete hjärtlös mot någon som är psykiskt sjuk?!" skriker Tommy. Jerrie tar ett brinnande vedträ i brasan, hotar med det och bränner sig i handen.
Jerrie ligger i sängen hemma hos sin mamma. "Jag kan inte sova," säger han. "Åkte du aldrig till Amerika?" frågar hon. "Jo," svarar han.
Text: "Tio månader senare." Jerrie är tillsammans med en ny tjej. De klär på sig efter en natt tillsammans. Hon säger: "Jerker - äh - Jerrie, vi kan väl höras nån dag när du känner dig bättre i form. Det kan hända den bäste. Du, jag ringer." Hon går. Telefonen ringer. "Hej, det är Sara." Jerrie lägger på luren, lägger sig på sängen och drar täcket över huvudet.
Jerrie är på krogen och tar en öl. Då kommer Sara in. Hon vill betala tillbaka sin gamla skuld, de 750 kronorna. Jerrie går ut i köket, och Sara följer efter. "Det är slut med Tommy," säger hon, "han har flyttat till New York."
Jerrie och Sara sitter vid en öppen eld vid vattnet ute i skärgården. Jerrie tar en flaska vin som han häller ut i vattnet: "Härmed döper jag detta vatten till Saras fjärd. Nu skulle man väl bara gå på vatten också, va?" "Jag kan," säger Sara och tar av sig kappan. "Jag kan gå på vatten." Hon går ut i vattnet till knähöjd. "Jag kan också," säger Jerrie och följer efter henne. "Jag som alltid trott att kärlek var något för mesar och hemmafruar," säger han. "Jag älskar dig."

Smakprov på dialog från den novellsamling som jag jobbat med sedan någon gång under stormaktstiden.

”Jag har hört att de andra kallar dig Lars”, sa han.
”Ja. Jag heter det, så det är väl inte så där jättemärkligt?”
”Jag menar att du kallas inte Lasse.”
”Ingen kallar mig Lasse.”
”Okej.”
”Vadårå?”
”Va? Nej, det hade bara varit lite roligt.”
”Hurdå roligt?”
”Att du heter Fähr i efternamn.”
Jag såg på honom och väntade på en fortsättning.
”Lasse Fähr.”
”Ja, det var ju skoj. Känner du någon annan som också heter det eller vadå?”
Fredrik puttade till en av kartongerna med foten.
“Var vill du ha dem?”
“Nä, de står nog bra där de står”, sa jag.

Men varför blir det här bara otäckt?

"Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lägga örat mot och höra vad den har att berätta. Resten är nedtecknande"

Björn Ranelid

Det här tycker jag var lite bra sagt.

"Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lägga örat mot och höra vad den har att berätta. Resten är nedtecknande"

Torbjörn Flygt

Based on a true story.

I eftermiddags såg jag två pressvisningar av filmer som byggde på verkliga händelser. Jag har aldrig riktigt förstått det där; ”Based on a true story”. Liksom, vad har det för betydelse? Hade ”The Phantom Menace” varit bättre om den var baserad på något som verkligen skett? Den första filmen var den franska rysaren ”Ils” där ett ungt par i ett stort hus utanför Bukarest trakasseras nattetid av mystiska varelser (att dessa senare visar sig vara rumänska kontaktlimssniffande barn ger det hela en mycket fadd eftersmak… mer om det när jag skrivit klart recensionen). Den andra filmen var Oliver Stones ”WTC”. Och redan under de inledande scenerna bestämde jag mig för att försöka se den som om den INTE byggde på en verklig händelse. Det blev ganska intressant. Lite grann som när man sitter på flygbussen från Arlanda och försöker låtsas som om man är turist och ser allt omkring en för första gången (eller är det bara jag?). Hade ”WTC” kunnat göras som en rent fiktiv film? Bortsett från att det i så fall hade lagts mer krut på CGI – skulle själva strukturen sett annorlunda ut?

Skrattfest.

Artikeln "Hitlerkonst såld på auktion" i dagens Näringsliv24 slår alla rekord vad gäller direktöversättningar och syftningsfel:

"Totalt 21 sketcher av Adolf Hitler såldes under igår på ett auktionshus i södra England för totalt 118 000 pund, motsvarande drygt 1,6 miljoner kronor. Auktionen i den annars sömniga turistorten Lostwithiel, blev ideligen avbruten av protestanter utklädda till nazistledare. Konstkännare tror att den typiske köparen är en privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster"

1. Skrev Hitler sketcher? Fantastiskt.
2. Under igår?
3. Avbröts auktionen verkligen av protestanter utklädda till Hitler?
4. "En privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster" – hur exakt går det till när man byter världskrigsentusiaster med varandra?

Dagens citat.

""Gud är den hand som aldrig sviker." Smaka på det citatet och tänk på Auschwitz, Babij Jar, 11 september, Rwanda, Darfur, Almöbron, Estonia, Tsunami, Hagamannen, Ausonius, den 13-åriga styvdottern ... behöver jag fortsätta? Visst, ordet är fritt, men måste vilka avgrundsdumma stolligheter som helst få spridas i statsfinansierade P1:s högmässa, som nu i söndags?"

Ur Dag Bjerkes radiokrönika i dagens SvD.

Int. Hannes kontor – morgon

Alla klagar på Det Svenska Filmmanuset. Filmkonsulenterna klagar. Producenterna klagar. Pagrotsky klagar. En god vän till mig som heter Anders klagar. Jag klagar. Men jag anklagar dem inte, manusförfattarna. Åtminstone inte alla. Så storhjärtad är jag. För problemet är egentligen inte svenska filmmanus. Problemet är synen på svenska filmmanus. Jag har lovat mig själv att aldrig mer prata om det danska blablabla filmundret, men faktum är att en svensk manusförfattare får nästan en fjärdedel så lite i manusstöd som sin danska kollega. En fjärdedel!

Jag förstår inte var synen på manusskrivande som någon slags fritidssysselsättning kommer ifrån. Vi har liksom intalats att “skriva – det kan väl alla, bara att traggla sin Ars Poetica eller boka in sig på Biskops-Arnö”. Eh, nej, det kan inte alla. Framför allt har inte alla något att berätta. Men de som har det måste SFi ta hand om och stötta i processen. Inte sitta och gnälla över brist på konstruerade karaktärer och avsaknad av äkthet. Om ett filmmanus är något som man förväntas skriva på sina lediga stunder, vad mer kan ni då begära? Då är det inte så märkligt att vi alldeles för ofta får se karaktärer utmejslade med slagborr, som är en och samma personer dagen igenom (för visst är man väl mer mångfasetterad än så – man är lismande mot sin chef, tillgjord mot sina barn, vidrig mot sin fru etc).

"Snövit och de sju små dvärgarna" kunde mycket väl ha varit skriven av en svensk manusförfattare: “Vi har en för jävla trött snubbe här, Trötter heter han, gäspar hela tiden…och så en lirare som är helt sjukt glad, ler liksom oavbrutet – vad tror ni om Glader?”

Vi bygger Sverige.

Alla som följer Öppna Kanalen har säkert sett de två schacktokiga systrarna Krzymowska i "Mittischack". Nu har mamma Anna valt att ställa upp för Kristdemokraterna. Ja, jisses.

Sent ska syndaren vakna.

Idag kunde man läsa om George Johnson i Richmond som bara åt korv och våfflor. Han dog förra onsdagen, 112 år gammal.
Hade han ätit en mer allsidig kost skulle han kanske levt idag.

En riktig bloggtext.

Jag har nu insett att det är dags att börja blogga – på riktigt. Att skriva om vad man gjort under dagen etc. Alltså: Unik nypremiär för den här sidan.

Idag har jag skrivit en recension av den svenska finansthrillern “Exit” med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som jag såg igår morse.
Ett litet smakprov: “Någonting är ruttet i staten Sverige. Det Svenska Filmmanuset är idag en hafsigt hopkrafsad vägbeskrivning som man skriver ner i all hast för att komma iväg och så jävla snabbt som det bara är möjligt få ihop den där rullen. Manuset är bara ett litet skithinder som måste forceras innan man kan göra det där riktiga – Filma Filmen. Man behöver inte ha någonting att berätta, det räcker med att tillräckligt många personer ser förbannade ut i bild och säger “Vad fan menar du?”, “Vad fan sysslar du med?” och “Vad fan håller du på med? Va?”.”

Kunde även konstatera att man kan ta Mads Mikkelsen ur Danmark, men inte Danmark ur Mads Mikkelsen. Jag förstår verkligen inte varför han inte kan få prata danska istället för att bräka fram det där märkliga lätet som blir när danskar ska prata svenska. Och så har Samuel Fröler blivit allt mer lik Stefan Sauk, inte bara till det yttre utan även i sitt grova överspel.

Har även skickat iväg den senaste versionen av boken och en intervju med New York-kocken Marcus Samuelsson. Köpte en caesarsallad på Sirap på väg till kontoret (nya, sedan i måndags). Tänkte att en sallad kunde vara ett lite mer hälsosamt alternativ till Ciao Ciao-pizzan igår. Yeah right. Bacon. Dressing. Flottiga krutonger.

Läste att min gamla rumskamrat på VärnpliktsNytt, Niklas Svensson, entledigats från tjänsten som politisk reporter på Expressen efter att, liksom ett gäng folkpartister, tagit sig in på Sapnet. Minns hur han under tiden på VN försökte få till en intervju med Astrid Lindgren för att bli den som gjorde Den Sista Intervjun. Hon avböjde ständigt via ombud. Niklas var ofta glad. Och så snusade han. Prillorna släppte han ner i papperskorgen mellan oss båda. Jag krävde att han skulle spola ner dem. Han vägrade. Glatt. Han var även medlem i Halmstads moderatkommunister, i alla fall hade han en sådan dekal.
Alltså, han lever fortfarande och så.

Ikväll har tidningen Stureplan fest på Sturecompagniet. Har inte varit där på många år. Känns som att det kommer att dröja ytterligare ett par. Kanske ser extramaterialet på “Plötsligt i Vindslöv” istället.

Lintott.

"Jag älskar små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?”
Agneta Östman-Wenger, moderat och galen.

Stingslig.

Aftonbladets härlige chefredaktör Anders Gerdin har en liten spalt där han svarar på läsarnas frågor. Men nu har han fått nog av alla idioter som inte vill höja hans blaska till skyarna. Måttet är rågat. Helst skulle han vilja börja alla svar med "Hej miffo". Men där fick han nobben av Schibsted.

Under rubriken "Håll inte bara med – svara på frågan" skriver signaturen Thomas: "Jag har läst åtskiliga intressanta och intelligenta frågor som du tydligen inte behagar svara på. Det enda är ett ”jag håller med” eller liknande till svar. Ingen förklaring eller något om vad som ska göras åt problemet eller varför det blivit som det blivit? Jag kan väl inte bara säga ”jag håller med” till mina kunder när de har en fråga eller klagomål på något de uppfattar som fel från min sida. Det fungerar tydligen bra på seriösa och ansvarstagande Aftonbladet. Själv skulle jag blivit idiotförklarad"

Anders svarar: "Nej Tomas, jag tänker inte sluta med den här spalten. Till skillnad från dig finns det många som uppskattar den. Och att säga ”jag håller med” när man får klagomål från sina kunder tycker jag till skillnad från dig är bra. Jag har själv som kund stött på många affärsmän som inte håller med när man framför klagomål. Kanske är du en av dom"

Ujujuj!

Eller Mattias Forsberg i Alingsås som skriver: "Är BB-Jessica viktigare än Libanon? Den 22 juli toppades Aftonbladets löpsedlar av ”Big brother-Jessica i svår krasch”. För det första så skiter 99,9% av Sveriges befolkning i vad den där bruden och hennes bihang har för sig, för det andra så pågår det en konflikt i Mellanöstern som påverkar om inte oss i Sverige direkt så åtminstone en hel del människor i vår omedelbara närhet. Jag tycker att det är ett hån mot era läsare att tro att BB-Jessica intresserar mer än Libanon-krisen"

Anders: "Kriget i Libanon är fruktansvärt och berör mig lika mycket som dig. Därför skickade Aftonbladet snabbt reporter och fotograf till Beirut. Vi var för övrigt den enda tidning som fanns på plats och rapporterade i inledningsskedet. Detta gavs också stort utrymme i tidningen. Men det missade du tydligen"

Han kan minsann få till de där små slutklämmarna, Anders.

Det. Här. Är. Så. Konstigt. Att. Klockorna. Stannar.

"Här serverar hon barnmördaren champagne"

Rubriken finns i Expressen idag. John Mark Karr, misstänkt för ett otäckt barnamord för tio år sedan, fick flyga business class till Los Angeles: "Han sippade på champagne och lät sig väl smaka av middagen som serverades på vit linneduk och med silverbestick. Karr inledde världsvant med en paté samt en grön sallad toppad med valnötsdressing. Till huvudrätten - jätteräkor med ris och broccoli - beställde han öl och sedan ett glas med franskt chardonnay-vin följt av en chokladdessert. Senare dinerade han också på grillad anka och hann också äta en pizzabit innan färden var över"

Det får mig att tänka på Biljana Plavsic. Den serbiska krigsförbryterskan sitter sedan ett antal år på kvinnoanstalten Hinseberg. Och jag minns hur det för ett par år sedan diskuterades det lämpliga i att ge en massmördare tårta på dennes födelsedag. Jag tyckte det hela var mycket komiskt. För hur bisarrt hade det inte varit att vägra Plavsic tårta just för att hon varit delaktig i folkmord? "Titta här Biljana vilken god tårta...du skulle bra gärna vilja ha en bit, va? Nej du, här blir ingen tårta så som du betett dig!"

Filmjobb enligt Metro.

Miami Vice hit och Miami Vice dit. Överallt detta Miami Vice. Och tidningar som i samband med premiär och recension gör sidojobb på Miami Vice. Men vad gör Metro? Jo, man gräver fram Don Johnsons tre år gamla ragg. Sanna Palmgren heter hon. Hon hängde med Donpan ett par månader 2003.

Sanna berättar:
”Han var fortfarande skitfin i kroppen och så. Han var superfräsch”
”När du är med honom så är det som att vara med i en film”
”Han skulle ha kommit till Sverige och träffat mina föräldrar, men det rann ut i sanden”

Men det är svårt att tycka synd om henne.
Idag är hon ihop med Michael Brinkenstjärna.

Skiljetecknet är här – för att stanna.

Att Aftonbladet knarkar skiljetecken är ingen nyhet.
Bara idag fanns dessa kreativa rubriker:

Jägarna hittade kropp – i skogen
Barnen hittade knark – i kojan
Han träffar världsstjärnor – varje dag
Skvallra mer – och bli bättre på jobbet
Sov med öppet fönster – överfölls
Barn misshandlade – av krogägare
Slappa – och bli smart
Helge, 82, matade fåglar – blir vräkt
Legendarisk reporter kritiseras – för att vara för mjuk

Men hur kunde man missa dessa?

Göran Hägglund gillar att laga mat
"Jag vill veta allt om g-punkten"
"Jag släpper inte barnen med blicken"
Hannah Graaf fick svåra smärtor och kissade blod
The Magic Numbers fast på Heathrow

Se bara vad ett skiljetecken kan – göra:

Göran Hägglund gillar att laga – mat
"Jag vill veta allt – om g-punkten"
"Jag släpper inte barnen – med blicken"
Hannah Graaf fick svåra smärtor och kissade – blod
The Magic Numbers fast – på Heathrow

We Will Lock You.

Det här är fantastiskt – det japanska Queen-coverbandet Kween. Sångaren Yohei Eto är tjock, flintis och knappt en tvärhand hög. Men mustaschen sitter där den ska och gitarristen Kenji Wakibuchis hårman ger i alla fall någon slags hänvisning till Brian May. Tänk att ett av världshistoriens mest usla band gick att göra ännu sämre. Men ack så mycket roligare.

Dagens Böll.

En annan sak", sade Humkoke och tog en gul kexburk på hyllan som stod bredvid Murkes skrivbord, "vad är det för små bandbitar ni har i den här burken?" Murke rodnade.
"Det är -", sade han, "jag samlar en viss sorts klipp."
"Vad då för klipp?" frågade Humkoke.
"Tystnad", svarade Murke.
"Jag samlar tystnad."

Ur "Doktor Murkes Samlade Tystnad" av Heinrich Böll

My Life Is A Succession Of People Saying Goodbye.

Idag dog Arthur Lee. Eller kanske igår; jag vet inte. Jag läste i tidningen: "Arthur Lee avliden". Det säger ingenting. Det var kanske igår.

Var på pressvisning 09.30 av "Miami Vice". Lite lustigt att La Bodeguita del Medio i Havanna utmålades som det trendigaste som går i ett par skor när det i själva verket är en turistfälla värre än High Chaparall.

Gjorde en telefonintervju med Marcus "Aquavit" Samuelsson i New York.

Ringde Hotel Legoland i Danmark för att boka boende och gick, efter att ingen av oss förstod vad den andra sa för siffror, över till engelska. Kändes aningen knäppt.

Träffade Per strax efter tio på Kungsholmen-pontonen där vi drack en öl och sedan vidare till El Cubanito för ytterligare en. Sedan gick han hem till sina tre barn och jag cyklade hem till mina noll.

Vad hände, Borat?

Sacha Baron Cohen har gjort många extremt roliga sketcher som Borat från Kazakstan på besök i England, men den här trailern för långfilmen om Borat utlovar något helt annat. Det är fördomsfullt, föraktfullt, nedlåtande och cyniskt. Det är något helt annat än att driva med homofob rasistisk brittisk överklass. Nu är jag arg.

Passapåpris!

Kalla mig naiv, men är inte grejen med sistaminutenresor att det ska vara resor till ett lägre pris än vanligt? Just nu har Sterling Airways ett erbjudande om flyg (inget boende) till Malaga den 4 augusti till det facila priset 23 436 spänn! Eller varför inte en vecka i Rom (endast flyg här med) med avgång 13 augusti för endast 16 338 kronor? Häng på låset!

The Ultimate Självömkan CD

"Jeanne", Air & Françoise Hardy
"A French Love". Anna Ternheim
"Cripple and the Starfish", Antony & The Johnsons
"While My Guitar Gently Weeps (acoustic), The Beatles
"Lonesome Tears", Beck
"Puppet Love", Carter Burwell
"Stations", Denison Witmer
"Crossroads", Don McLean
"Liars Tears", Embrace
"A Love That Will Never Grow Old", Emmylou Harris
"Autumn Leaves", Eva Cassidy
"Message Personnel", Françoise Hardy
"N.Y.", Frida Hyvönen
"Vanishing Act", Lou Reed
"Signed D.C.", M Hederos & M Hellberg
"Daydream Believer", Mary Beth Maziarz
"Lifeguard Sleeping, Girl Drowning", Morrissey
"Philadelphia", Neil Young
"Here Comes The Flood", Peter Gabriel
"Burn", Ray LaMontagne

Gjorde stan osäker.

Ikväll mötte jag upp Stefan på hans kontor på Sturegatan, sedan gick vi och tog ett glas rosé på ett ganska öde Riche efter att ha konstaterat att alla uteplatser på Atlas var tagna. Vid midnatt tändes det i taket och vi gick hem.

Söndagmåndagsång.

I fredags kväll kom vi hem efter några dagar i skärgården. Mestadels toppenväder. Var flera gånger ruskigt nära "vad-gör-ni-inne-när-det-är-så-fint-väder"-sägningar när barnen hellre satt inne och läste Kalle Anka och Nemi eller vek loppor än var nere vid stranden. Hann dock läsa 400 sidor bok med gott samvete. Barnens halvmorbror Tor och hans Lina kom ut på onsdagen med lax att grilla, vin och dagstidning, och åkte hem dagen därpå. Såg inga rävar, men hörde däremot något som mycket väl kan ha varit någon form av klövdjur.

Idag är för övrigt en riktigt dålig dag. Har min melankolilåtlista på iTunes gående på randomrepeat.

Hänt i veckan.

Det blev en hel sommarvecka i stan för oss vilket måste ha varit första gången på flera år. En riktig turistvecka:

Måndag: Tom Tits Experiment i Södertälje med Clary och hennes barn
Tisdag: Kampementsbadet (även om jag själv var hemma och skrev då)
Onsdag: Hängde i stan, fikade och fick besök av bror på kvällen
Torsdag: Hemma och typ storstädade
Fredag: Eriksdalsbadet
Lördag: Cyklade till Rosendal och hade picknick
Söndag: Cyklade till Tekniska Museet och mötte upp Anny och hennes tjej

Men imorgon tar vi taxibåten ut till skärgården igen. Utan el. Utan rinnande vatten. Utan människor. Bara frukostar på verandan. Utflykter med båten, kanske till norra sidan av Stora Svinskär. Fylla akvariet i viken med trollsländelarver, räkor och spigg. Skogspromenader till utsiktsberget på baksidan av ön. Tugga gräslök. Skymta en rävunge (som härom veckan). Enkel middag på gasolspisen. En kopp te och P1 när barnen somnat. Gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Fladdermöss som sveper förbi utanför fönstret.

Äntligen mulet.

Trots att jag alltid föraktat "vad-gör-ni-inne-när-det-är-så-fint-väder"-sägningar har jag känt mig som en riktigt dålig förälder när solen skinit och vi inte åkt och badat, vilket har resulterat i att lägenhetens 80 kvadratmeter snabbt transformerats till en ganska avancerad knarkarkvart med vikta tvätthögar (rena alltså) i alla hörn, disk i travar, lego överallt där man tänkt sätta ner hålfoten, dvd-fodral utan filmer i, dvd-filmer utan fodral, damm, "viktiga-papper"-högar på alla stolar, påsar med blöta badkläder och…mer damm. Döm om min glädje när solen idag lyser med sin frånvaro. Jag har precis satt barnen i arbete att sortera sina kläder i högarna: A) Kläder man vill ha kvar; B) Kläder man växt ur; C) Kläder man äcklas av. Går chockerande smärtfritt.

Remember Fabian Bengtsson.

Finns det en mer serviceinriktad yrkesgrupp än män i elektronikbutik? Tror inte det. Idag, efter att ha sett Robert Altmans nya, fruktansvärt ointressanta film, tänkte jag, förutom att köpa bröllopspresent till Fredrik och Hanna som gifter sig på Långholmen imorgon, även kika efter en ny digitalkamera. Så fort jag satte min fot på Elgiganten, Onoff och Siba (som även har eget Siba-vatten på flaska vid kassorna och Twix i storpack...) frågade expediter i vit skjorta och röd slips om de kunde hjälpa till med något. Inte tal om att de "var upptagna med en annan kund" för att smita ut på lagret utan att dyka upp igen. De plockade snabbt fram ett antal kameror som de kunde rekommendera utan att ta till prat om "evaluerande, centrumvägt genomsnitt", "±2 EV i 1/3 steg" och självutlösare (annat ord för onanist?). Och de vurmade inte extra för den allra dyraste modellen! Inte heller försökte de pracka på mig extrautrustning till ett sammantaget pris som motsvarade kamerans.
Just som jag var på väg till kassan vaknade jag.

Sockiplastens vänner.

Av en händelse snubblade jag återigen över föreningen "Sockiplastens Vänners" hemsida. Kan varmt rekommenderas. Idag verkar den ha utvecklats till någon halvplojig sida, men när jag för sex år sedan intervjuade grundaren "Sockiplast-Tom" var det tydligt att detta var blodigt allvar:

Tom samlar på sockiplast. Men han heter inte Tom på riktigt, han vill nämligen vara anonym. Vi förstår honom. För även om ett sockiplastsamlande kan tyckas vara en relativt oskyldig hobby finns det samtidigt de som inte kan med att det existerar sådana som han. Människor som inte kan acceptera att det finns de som inte vill följa med strömmen. Som går sin egen väg. Som Sockiplast-Tom.

Kort sockiplasthistorik, tack.
"De uppfanns 1953 av Sievert Sturesson men först 1958-59 dök de upp på bred front i butikerna. Det var för övrigt samme Sievert som skapade halksockan"

Har du kontakt med Sievert?
"Javisst"

Vilka är det som har tillverkat sockiplast genom åren?
"Främst är det ju Nowa-Li, men även namn som Eiser-Trikå, norska RYLA och Röhnisch, efter Helmut Röhnisch"

Hur många sockiplast har du?
"Ca 4 000 par och nästan lika många mockasiner. Samlingen växer, men den växer sakta"

Har du någon favorit?
"Ja, ett par gula med blått på i storlek 42 från 1976"

Hur länge har du samlat?
"Sedan jag var åtta, för tjugofem år sedan"

Varför just sockiplast?
"Jag har samlat både kapsyler och ölburkar, men det var det så många andra som gjorde. Sockiplast kändes lite mer unikt"

Var hittar du dina sockiplast?
"Oftast på loppisar. Det säger ju sig självt att man inte kan köpa nya när de kostar 49,90"

Hur luktar dem?
"Ofta har de legat ett tag och hunnit gasa av sig. Annars tycker jag att lukten är lite av charmen i det hela, och det gäller inte bara begagnat. Gå in på PUB, där har de hela sortimentet, öppna en förpackning och stick ner näsan så får du känna den omisskännliga doften av ett par nytillverkade sockiplast. Det är en mjuk, behaglig plastdoft med inslag av textil"

Kan du skilja fabrikaten åt på lukten?
"Ja, det kan jag faktiskt. T ex härdar Nowa-Li en målarfärg i 175°C som man liksom bakar i en ugn. Det ger en speciell doft"

Har du kontakt med andra samlare?
"Det finns några till, vi är ungefär tio i Norden som har samma brinnande intresse. Jag har väl träffat hälften och då har vi pratat modeller och färger. Väckt gamla minnen till liv"

Var förvarar du dina sockiplast?
"Jag har dem i kartonger i källaren, men organiserade så att jag kan displaya dem vid behov"

Hur ofta har du själv på dig sockiplast?
"Jag har alltid sockiplast eller mockasiner på mig hemma. Det går inte en vecka utan att jag har sockiplast"

Hur ser den ultimata sockiplasten ut?
"Det beror lite på hur foten ser ut. Och så tycker jag personligen bättre om de som har lite mindre plast över tårna. Det är som golfare säger: Skiter det sig ska det inte hänga på utrustningen"

Hur ser sockiplastens framtid ut?
"Den ser ganska ljus ut, det är ju ett väldigt användbart plagg"

Varför vill du vara anonym?
"Det finns alltid någon som irriterar sig på mitt intresse, som det sticker i ögonen på. Och så är det ju så att släkten är värst, jag har en jävla korkad släkt"

Nu åker vi till skärgården.

Dagens topplista.

Femitopp-livsmedel-man-tror-man-har-slut-på-hemma-när-man-står-i-affären-men-som-det-visar-sig-att-man-hade-en-jävla-massa-kvar-av-i-olika-burkar-paket-och-påsar:

1. Majonnäs
2. Bearnaisesås
3. Ris
4. Sylt
5. Tomatpuré

Efter regn..

Haha. Tänk att det räckte med att skriva ner namnet på en norsk väderpresentatör (-tris?) för att plötsligt ha fått FLEST träffar på hela månaden.

Det var droppen.

Nu har i alla fall jag tappat ALLT förtroende för Tone Bekkestad.

Fantastiskt.

Har idag haft det lägsta antalet besökare på en månad.

Årets film. Så det så.

Ornithology.

Det blev som sagt ingen Pet Shop Boys-konsert för mig igår, men gick in på Spy Bar just som Neil gick därifrån. Det blir sjätte IRL-gången: Dabrowskistudion 1990, Globenkonserten 1990, Riddarholmskonserten 1997, Skansenkonserten 2002, Lydmar 2002, Spy Bar 2006. Tydligen spelade de i Globen 2000 också, men hur märkligt det än låter så minns jag faktiskt inte om jag såg dem då.

Lästips.

I nya numret av SFI:s engelskspråkiga tidning "Made in Sweden" kan man läsa om mitt samtal med regissören Björne Larsson, Andreas Wilson och Alex Skarsgård om Björnes debutfilm "Kill Your Darlings".
Om man inte har något bättre för sig, alltså.

Moderna mysterier III

Skylten "Gäller ej ledarhund". Vem exakt ska läsa den?

So Hard. Men här är en topplista.

1. Left To My Own Devices
2. It's A Sin
3. Paninaro
4. Always On My Mind/In My House
5. King's Cross
6. Don Juan
7. It Couldn't Happen Here
8. One Of The Crowd
9. Shameless
10. I Want A Dog
11. Somewhere
12. The Resurrectionist
13. I Want A Lover
14. Go West
15. To Speak Is A Sin
16. West End Girls
17. Birthday Boy
18. Opportunities (Let's Make Lots Of Money)
19. To Face The Truth
20. The Sodom and Gomorrah show

Miserablism.

Har fortfarande inte lyckats smälta det faktum att jag totalt missade biljettsläppet till Pet Shop Boys på Cirkus imorgon. Men det skulle ändå knappast slå den där decemberkvällen i TV-huset 1990. Neil och Chris skulle vara med i Dabrowski och jag hade redan under dagen tillsammans med min klasskompis Andreas Sjödin försökt reka lite. Eftersom Stina alltid brukade hitta på något i ett separat, förbandat inslag med sina största gäster (detta var före det där hoppets tid...tror jag), ofta hemma hos henne själv, åkte vi hem till Stina tidigare på dagen och ringde på. Hennes dotter öppnade och berättade att de redan varit där, Stina hade vikt lakan tillsammans med Pet Shop Boys nere i tvättstugan! Dubbelsuck. Men så blev det kväll och utan att egentligen veta vad vi förväntade oss åkte vi in till Sveriges Television där vi snart insåg att vi inte var de enda i samma ärende. Vi hade blivit en del av massan, den dreglande pöbeln. Förnedringen var total. Så vi gick fram till vakten i luckan och påstod att vi var släkt med scriptan (vet än idag inte var vi fick det ifrån...som om det nu skulle ge oss fri lejd!). Vakten ringde ett kontrollsamtal och fick beskedet att han skulle släppa in oss så att hon fick träffa oss! Känslan av att gå förbi alla de där osnutna "fansen", in genom dörren och ner till Studio Ett...jisses. Vi hamnade i ett rum tillsammans med ett antal statister som var där för att mingla lite i bakgrunden under sändning (det här var på den tiden man skulle ha mingel kring programledaren, se "Svepet" mm). Snart hörde vi någon gå omkring och efterlysa scriptans släktingar. Vi visslade och tittade upp i taket tills faran var över. Så blev det dags för sändning och vi lotsades in i studion tillsammans med minglarna. Strax innan sändning dök så Neil och Chris upp några meter bort i studion. Efter sändning plockade vi fram hela vår tolvtumssamling för att få den signerad och låta oss plåtas ihop med Neil och Chris. En helt okej dag i en sjuttonårings annars magiskt händelsefattiga liv. Men ha så jävla kul på Cirkus ni.

"Hamnat utanför sina egna liv bla bla bla oförmögna att återta makten över det bla bla vad har hänt med dessa människor bla bla?"

Vem var det som en gång bestämde att en svensk novell förmodas ta tempen på vårt mentala tillstånd i betydligt högre grad än en roman antas göra? Att det alltid handlar om att registrera ett klimat? För så är det – om man läser baksidestexten, denna införsäljande lilla påannonsering om 400-500 tecken, till valfri svensk, manlig novellsamling. Främst är det alla dessa frågor som man slås av. Frågor, och så antydan om ett dolt hot under den vardagliga ytan. Alltid.

I bokhyllan hittar jag Jesper Larssons några år gamla debut "Snö, tårar", en novellsamling om folk som sätter på kaffe. Vänder man på boken läser man "Varför flyttar man till Haparanda? (Anspelar på novellen "Varför flyttar man till Haparanda?") Varför vill man döda den man älskar?" (Novellen "Förlåt om jag dödade dig") och vidare: "Men vem är det som är rädd? Jag hatar inte barn, säger någon. Varför?". Novellens namn? "Jag hatar inte barn"…

Samma indolenta behandling drabbade Hans Gunnarssons debut ”Bakom glas”: "En man tappar kontrollen över sig själv när en granne mer och mer tar över hans liv. En kvinna känner vanmakten växa inom sig och söker sig ut i sommarnatten. En pojke är på väg för att besöka sin mamma som försvunnit in i sjukdom. En flicka dras allt längre in i ett tomrum dit ingen annan når. Gemensamt för människorna i "Bakom glas" är att de tycks ha hamnat utanför sina egna liv och är oförmögna att återta makten över det”
Varför denna desperata jakt på en MGN? För nog känns den hyfsat efterkonstruerad. Prova att läsa den högt för dig själv med TV4-mannenröst och du har en påannonsering för valfritt dito program.

En annan svensk, manlig ung novellist är Joakim Forsberg som för ett antal år sedan kom ut med novellsamlingen "Den ni söker är inte här". Och även här pratas det om att det "anas ett ogripbart hot": "Vad är det som händer med högstadieläraren som bestämt sig för att sluta röka, liftaren och det unga paret i bilen, skivbolagsdirektören med en förhoppningsfull kille på besök, eller pojken som tillsammans med sin mamma hittar en man i trädgården?".

Jag har mycket svårt att tänka mig att en samling med Hemingways noveller skulle behandlas på liknande sätt:
"Varför beställer Francis Macomber tre gimlets? Hur kan ett par berg se ut som vita elefanter? Och hur mycket snö finns det egentligen på Kilimanjaro?"
Eller skulle det kanske helt enkelt vara ett marknadsföringsmässigt genidrag?

Om dagens förlagsredaktörer skrivit baksidestexterna till några av världslitteraturens stora klassiker kanske det hade låtit så här:

"Pippi Långstrump" av Astrid Lindgren:
En liten flicka bär omkring på boskap. En frånvarande far sätter kriminaliteten före familjen. Två syskon kommer inte hem till middagen. Vad är det egentligen som händer i Astrid Lindgrens roman om en nyinflyttad främling med okända krafter?

"Nalle Puh" av A A Milne:
Det är en skrämmande samling existenser vi får bekanta oss med i historien om en liten pojkes osunda kärlek till djurvärlden. En lobotomerad björn. En manodepressiv åsna med misstänkt lepra. En kanin med vad som närmast får betecknas som rent fascistoida drag. Och alla möts de i en diffus skräck för sina inre demoner – hjärnspöken, chimärer, Heffaklumpar.

"På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust:
En man doppar en madeleinekaka i en kopp te. Den jämnåriga Gilberte kastar en utmanande, svårtydbar blick. En skara halvvuxna flickor på en strand i den normandiska badorten Balbec. Tre händelser med det gemensamma att de ingår i samma verk på 3 000 sidor uppdelat på sju volymer utan någon som helst intrig, men med en mycket mörk hemlighet…

"Äcklet" av Jean-Paul Sartre:
En man ser på en kiselsten. Samma man ser på en trädrot. Sedan ser han på sin egen hand, hållandes en gaffel. Varför? Och hur kan han påstå att han genom dessa iakttagelser har funnit nyckeln till tillvaron? Hur sjuk är egentligen Antoine Roquentin? Och vem kan hjälpa honom? ”l´Autodidacte”? Paris? Spänningen tätnar…

Bonniers stora kokbok:
En paella valenciana kräver 3 dl långkornigt ris. En mussla öppnar sig efter en stund i luften. Blodkärl och hinnor putsas bort. Men varför är inte rostbiffen genomstekt förrän vid 70°? Och stämmer det verkligen att en skålpund är detsamma som 425 gram?

Saker man inte tänker på så där jätteofta.

I Finland heter finlandsbåtarna sverigebåtar.

Isnt it a pity, isnt it a shame.

Billy Preston ("the fifth Beatle" spelade keyboard på "Let It Be", "White Album" och "Abbey Road") är död, 59 år gammal, efter att ha legat i koma sedan den 21 november i fjol. Hans version av "Isn´t It A Pity" på George Harrison-minneskonserten "Concert For George" den 29 november 2002 i Royal Albert Hall är så jävla mäktig (liksom hans enorma glugg) och enligt min statistik en av de mest spelade i min iTunes det här året (tillsammans med bl a Françoise Hardys "Message Personnel", New Orders "Run Wild", Denison Witmers "Stations" och Mary Beth Maziarzs cover på "Daydream Believer").

Lästips.

I Diegos juninummer har jag träffat min äldsta dotters gudfar Mattias Drugge som gick från framgångsrik AD på byrå i Stockholm via fullständig utbrändhet till att idag vara en av Sveriges främsta flugfiskeinstruktörer.
Ett litet smakprov: "Jag kraschade igen, kapitulerade som människa och sjukskrev mig ännu ett halvår. Under den här tiden gick jag upp 20 kilo, och det bättrar ju inte på situationen att man känner sig som en jävla flodhäst. Tidigare hade jag varit ganska fåfäng, nu kände jag bara att det vore skönt att kunna sätta på sig en t-shirt utan att buken spretade"

Att försvara en mittfältare.

Så här skriver Jesper Högström i Expressen angående min intervju med Tomas Brolin i Nöjesguiden:

"Tomas Brolin är inte riktigt den enklaste människan att hysa sympati för. Men tidningen Nöjesguiden lyckas med bedriften att frambringa denna känsla. I en sällsynt självgod intervju signerad Hannes Dükler utsätts Brolin för samma obehagligt modefascistiska attityd som annars brukar förbehållas kung Carl Gustaf. Man kan fråga sig varför Brolin skulle veta mer om böcker, film eller Nöjesguidens senaste variant av trendkultur än Carl Bildt visste om fotboll, men till skillnad från Bildt är Brolin vilseledd nog att fåraktigt svara på alla frågor som är avsedda att göra bort honom. Och Dükler försitter inte tillfället att spydigt blinka över hans axel till alla införstådda övermänniskor i läsekretsen, eller att trycka alla de fyndiga oneliners intervjun ger honom själv möjlighet att kläcka ur sig. Nej, det handlar inte om att sparka uppåt. Det handlar om att sparka på den som redan ligger"

Hmm. Nu har jag läst om min text för att försöka hitta den där "modefascistiska attityden" som jag tydligen håller mig med. Behöver jag säga att jag inte hittar den? Att däremot kalla Brolin "vilseledd" och "fåraktig" tycker nog jag om något är att omyndigförklara karln. Och jag förstår verkligen inte vad Högström menar med att jag sparkar på någon som redan ligger. Brolin är en framgångsrik krögare och entreprenör med en sjuhelvetes fotbollskarriär bakom sig. Att han sedan är fullkomligt ointresserad av populärkultur gör honom inte till ett offer.
Replikskiftet som jag antar att Högström syftar på ser ut så här:

Vad läser du själv?
"Trav- och galoppronden"

Säg inte hur den slutar bara.
"Va?"

Säg inte hur den slutar, sa jag.
"Hur den slutar?"

Har du några favoritförfattare?
"Men du vet vad Trav- och galoppronden är?"

Ja, jag kan tänka mig att det har med trav och galopp att göra.
"Ja. Bra. Det är startlistor och grejer. Men, nä, jag läser inte så mycket böcker. Har aldrig varit riktigt intresserad av det och har inte haft den tiden heller. Om jag läser någon bok så gillar jag typ deckare, lite såna kluriga grejer"

Säg någon bra.
"Säg någon bra" - jag kan inga namn"

Apropå musiken som spelas här - väljer du den själv?
"Det konceptet har jag också bestämt. Här spelas det glad musik. Hits från förr och hits i dag. Men inte hiphop, techno och de där grejerna"

Vilken skiva köpte du senast?
"Bra fråga. Nej, jag är inget musikfreak heller, men jag vet vad jag tycker om"

Ja, men säg en skiva som du köpt.
"Jag har inte köpt så mycket skivor. Nere i Parma köpte jag en cd-jukebox en gång, men jag ägde inte en enda skiva så jag gick in i en musikaffär och köpte de översta femtio på topplistan"

Vad var det för fel på 51:an? Var den lite för smal?
"Ja, precis. Men jag gillar ju... schlagers gillar jag, det spelar vi ganska mycket här"

Schlagers? Melodifestivallåtarna från i år?
"Ja, och från förr också. De bästa från varje år, typ. Men det har blivit lite konstiga grejer de senaste åren som inte är schlagers. Och så gillar jag mycket sjuttio- och åttiotalsmusik. Disco. Gamla discodängare"

Film då. Har du några filmtips?
"Vilka jävla frågor. Jag är så dålig på att komma på titlar och grejer"

Säg vem som var med då, så kanske jag kan hjälpa dig.
"Vad såg jag sist? Bio var länge sedan man var på nu. Men det har faktiskt kommit en del okej svenska filmer på sistone. Beckfilmerna är ju alltid bra"

Stoppa pressarna.

Imorgon fredag 08.45 sitter jag+Kjell Eriksson och Ann Westin i Gomorron Sveriges nöjespanel och pratar fotbolls-VM, kändisbebisar och sommarpratares eventuella existensberättigande. Slut på meddelandet.

Skrattfest.

Jag brukar inte ha något större problem att minnas personers namn och ansikten. Men det slog mig precis att det av någon anledning är oerhört svårt att dra sig till minnes hur folk skrattar. Försöker föreställa mig dem ackompanjerade med ett "haha", men det blir bara fånigt. Väldigt få skrattar nog "haha", precis som försvinnande få hundar skäller "vov".
Jo, nu kom jag på ett skratt som man aldrig glömmer.

Rara saker mina barn har sagt, del 27:

Nora efter att ha kikat in i ugnen på den citron/vitlök/timjanfyllda kycklingen: "Vad har den i arslet?"

Superhögt & jättenära.

Hemma igen efter fyra dagar i Montuïri. Lyckligtvis applåderades det inte när vi landade på Arlanda (vilket man gjorde på vägen ner till Palma, trodde inte att sådant förekom på riktigt). Och så slapp jag Jabba The Hut som stolsgranne på tillbakavägen. Han och hans lilla nedtryckta hustru hamnade bakom mig först, men eftersom det var fria platser bytte jag snabbt.
Läste ut Jonathan Safran Foers "Extremely Loud & Incredibly Close" som jag köpte till resan. Den började så bra, men jag hade stora problem med brevdelen. Dels förstod man inte vem som var avsändaren, dels blev man aldrig riktigt engagerad (förmodligen för att man inte visste vem som var avsändaren av breven...). Och så den där Paul Austerliga låsjakten i N.Y... Nä, "EL&IC" var som livet – fantastisk inledning, men sedan flackt utför.
Kan även tipsa om ett par filmer som man bör/inte bör se och som jag recenserar i Nöjesguidens juninummer: Da Vinci-koden, Rock School, Den Ryska Grevinnan och Kebab Connection. Lite otippat skriver jag även om fotbollshistoria (VERKLIGEN historia)+regler och har träffat en dammsugartokig Tomas Brolin.

Fem fina omslag.

Mallis.

Strax före tolv idag landade jag i Palma, 1 1/2 timme försenad på grund av att vi tvingats mellanlanda i Malmö för att tanka. Är här för att hälsa på min gode vän Christian Hillborg som spelar in TV-serien "Hombres" tillsammans med Emil Forselius, Tito Pencheff, Christian Skolmen och Helena af Sandeberg. Tänkte även få ihop ett reportage om inspelningen till Café. Teamet håller till kring ett hotell i Montuïri en halvtimme från Palma och just nu filmar Christian och Helena på övervåningen medan jag sitter nere i foajén. Var ute och gick i omgivningarna i ca 20 minuter och kom tillbaka ganska ordentligt svedd. Har trots allt haft det värre.

What's the story (morning glory)

06.00. Klockan ringer.
06.05. Alarmet på mobilen ringer.
06.20. Hasar mig upp. Stoppar i linserna. Duschar.
06.30. Går igenom ämnena inför "Gomorron Sveriges" nöjespanelmedverkan.
06.45. Väcker barnen.
07.05. Mackor framför TV:n.
07.08. Leta tennisracketar+kläder, läxor, packa ner frukt.
07.45. Förbeställd taxi kommer.
07.53. Lämnar på dagis (tidigare än någonsin).
08.02. Lämnar utanför skolan.
08.06. Framme vid TV-huset.
08.45. Sändning med Jessika Gedin och Claes-Johan Larsson.
09.00. Slut på sändning.
09.10. Träffar Mats Bigert i entrén.
09.18. Hemma igen.
09.30. Frukost.

Hämnd.

Jag fick ett samtal från IKEA.
De berättade att de skulle komma med mina grejer någon gång mellan elva och fem.
De frågade var jag bodde.
Jag sa ”någonstans mellan Södertälje och Kiruna”.

Favorit i repris: Små religiösa kex

Jag passerade nyligen Muffin Co och drog mig till minnes en liten artikel jag skrev om stället för snart sex år sedan:

För ganska precis ett år sedan skrev vi om Muffin Co och deras affärsidé: Muffins med mat i. En idé som inte smakade speciellt gott. För att få reda på om de omprofilerat sig pratade vi med Camilla som svarade snällt.
Har ni fortfarande mat i era muffins?
– Javisst!
Vilka är populärast?
– Getost och rödlök kanske.
Har ni kvar era purjomuffins?
– Jadå, det har vi.
Jag har några förslag på nya fyllningar som jag skulle vilja testa på dig. Den första är thaikyckling.
– Ja, den kanske skulle funka med broccoli.
Kåldolmar?
– Jag tror inte det.
Blodpudding?
– Nej, det gör sig nog inget vidare.
Havrefras?
– Ja, det tror jag skulle bli bra.
Oblater?
– Vad är det?
Små religiösa kex.
– Svårt att säga…
Matjessill?
– Tveksamt.
Är fisk generellt en osäker ingrediens i muffins?
– Ja, jag tror det.
C60-kassetter?
– Det är nog bäst att du pratar med vår chef, Cheryl.
Men havrefras skulle fungera?
– Det tror jag, ja.

Moderna mysterier II

De har kommit fram till att råttor får cancer av strålningen från mobiltelefoner. Men vem är det egentligen som envisas med att ringa till dem?

Just a thought...

Brandmän är väl egentligen inget annat än inverterade pyromaner?
En besatthet av att släcka.

Brolle Sr.

I eftermiddags träffade jag Tomas Brolin på hans krog Undici. Han bar svart kavaj och en stor silverring med ett B på. Vi pratade fotboll (lite), krogen (mer) och dammsugarmunstycken (en hel del). Jag tror han surnade till lite när vi pratade om Undicis eget vin och jag frågade vad det var för vin och inte nöjde mig med svaret "ett rött vin". Att jag försökte sätta dit honom. Men så var det absolut inte, ville verkligen veta. Chianti. Mötet kommer att resultera i en intervju i juninumret av Nöjesguiden.

Shit.

Idag ringde de från Gomorron Sverige och vill ha mig med i deras nöjespanel med start 19 maj. Jag är så nervös att jag håller på att bajsa på mig. Men det sa jag inte.

Chockord!

Porrskidan är här! Räkna med att den finns med nästa gång det är dags för en ny upplaga av SAOL.

Ja, jag vet att det är Lars Lindström-varning på det här...

Idag visar Aftonbladet bilder från insidan av tioårige Bobbys hus. Bland spritflaskor, sopor och bråte ser man ett par krukväxter. De ser ut att må utmärkt.

Saker av vikt som berör mig just nu.

Jag hörde en gång om en kvällstidningsjournalist som fick i uppdrag att ringa Henrik Schyffert och fråga om han vågade klä sig i rosa och hur han bara svarade med ”Var det här vad du drömde om när du gick på journalisthögskolan?”. Något liknande vill jag fråga fotografer som plåtar den här typen av bilder. Hur känns det – egentligen?

Sofo-pärla

Barnen är vår framtid. Det har den familj tagit fasta på som i sin bostadsannons skriver "I anslutning till vardagsrummet finns ett allrum utan fönster där man som vi kan ha barn"...

Två filmer man kan ha och mista.

Så var majnumret av Nöjesguiden ute. Har sett två medelmåttiga filmer, "Get rich or die tryin´" och "Shooting Dogs" samt fått ihop en liten TV-krönika. Ikväll är det smygläsning på Södra teatern. Regnet utanför fönstret lockar mig att stanna hemma och sätta upp ny taklampa i sovrummet istället. Kanske vika lite tvätt.

Att se det lilla i det stora.

Av en händelse hamnade jag på Kanal 5:s hemsida och en text med rubriken "Över femton år med Kanal 5" och läste följande: "2001. Hotel Segers tittarsiffror dyker ikapp med annonsmarknaden, vilken punkteras definitivt den 11:e september när två flygplan kör in i World Trade Center i New York. Samma månad vänder det dock tittarmässigt för Kanal 5 då Sverige möter Turkiet på bortaplan och Andreas Andersson nickar Sverige till VM i sista sekund". Det var väl för väl ändå.

Moderna mysterier I

Varför är sopnedkastens diameter aldrig anpassad till en fylld soppåse?

Unik chans!

För sju-åtta år sedan var jag runner vid en kortfilmsproduktion utanför London och fick även hoppa in som statist vid ett tillfälle, därför finns mitt namn med på imdb.com. Nu har någon italiensk lirare plockat varenda namn som förekommer där och erbjuder olika spännande produkter kopplade till dessa personer. Därför kan man nu på den här sidan hitta bl a följande: "Hannes Dükler nude immagini", "Hannes Dükler calendario", "Hannes Dükler foto sexy" och "Hannes Dükler calendari nuda". Passa på! Gäller så långt lagret räcker...

Dagens "Scent of a woman"-citat.

"There was a time when I could see. And I have seen, boys like these, younger than these, their arms torn out, their legs ripped off. But there isn't nothin' like the sight of an amputated spirit, there is no prosthetic for that"

Al Pacino som den blinde överste Frank Slade. Chris O´Donell som unge Charlie Simms. En helg fylld av livsvisdom, sanningar och vänskap. Hot om relegering. Monolog inför skolledningen. Applåder. Ja, herrejävlar.

Bonuscitat från samma scen:
"And that my friend is called integrity, that´s called courage. Now that´s the stuff leaders should be made of"

Vi har hela listan!

Att den trettonde upplagan av SAOL släpps i dagarna har väl knappast undgått någon. Bland de nya orden finns "nakenchock", "afterwork", "lyxrenovera", "mediedrev" och "blogg". Men jag förstår verkligen inte vart "knarkpräst", "streptokocktårta", "spritfest", "knarkbomb", "älgchock", "internetknark", "spermahund", "läpplotteri", "järnrörsman", "sexfälla", "skräckvärd", "hotattack", "likturist" och – framför allt – "ankhånad" tog vägen.

Dagens Steven Wright Top 15

I recently moved into a new apartment, and there was this switch on the wall that didn't do anything...so anytime I had nothing to do, I'd just flick that switch up and down...up and down...up and down....Then one day I got a letter from a woman in Germany...it just said, "Cut it out."

Don't you hate when your hand falls asleep and you know it will be up all night.

I like to torture my plants by watering them with ice cubes.

You know how it is when you're walking up the stairs, and you get to the top, and you think there's one more step? I'm like that all the time.

When I get real, real bored, I like to drive downtown and get a great parking spot, then sit in my car and count how many people ask me if I'm leaving.

There's a fine line between fishing and standing on the shore looking like an idiot.

When everything is coming your way, you're in the wrong lane.

Ambition is a poor excuse for not having enough sense to be lazy.

Why do psychics have to ask you for your name?

To steal ideas from one person is plagiarism; to steal from many is research.

If you think nobody cares about you, try missing a couple of payments.

Half the people you know are below average.

I went to the museum where they had all the heads and arms from the statues that are in all the other museums.

Borrow money from pessimists - they don't expect it back.

I went down the street to the 24-hour grocery. When I got there, the guy was locking the front door. I said, "Hey, the sign says you're open 24 hours." He said, "Yes, but not in a row."

"Stockholmspappor"

Klockan nio ikväll och 90 minuter framåt ska jag sitta och prata papparelaterade ämnen i en TV-studio på St Paulsgatan. Har inte varit särskilt nervös under dagen, förmodligen på grund av att det inte sänds live den här gången och kommer att klippas ner till en timme. Så alla eventuella tourettesryck behöver jag alltså inte oroa mig för. Men nu, hemma, en halvtimme innan jag ska iväg börjar jag känna av den där rampfebern...känns lite sent att ringa och avstyra...

Turism.

Hängde på Vasamuseet med tjejerna idag. De gick på guidad barntur med en fantastisk skånsk guide. Om något av barnen som var med svarade fel på hennes "Vad tror ni de hade de här luckorna till?" och "Varför tror ni skeppet sjönk?" svarade hon oftast något i stil med "Jasså, det tror ni? Tycker ni att det låter rimligt?". När en kille i tioårsåldern (som i sanningens namn fjantat sig väl mycket) mot slutet sa "Får jag fråga en sak?" svarade guiden "Har du något att fråga eller ska du bara prata?". Jag måste vara störd, men det var faktiskt lite befriande att höra. Samtidigt fanns det något oerhört respektfullt i det där respektlösa.

Analyze this...

Läste att Martin Skinner, en engelsk psykolog, har analyserat vilka faktorer som påverkar våra val av mobilsignal. Skinner har efter månader av forskande bl a kommit fram till följande häpnadsväckande slutsatser:

*Den som har en signatur från sitt favoritsportprogram är en sportgalning.
*Den som har en skämtsignal är ”en kul typ”.
*Den som har ledmotivet till ”Mission Impossible” gillar film.
*Den som har en aktuell hitlåt är oftast lite yngre.
*Den som har den signal som var färdiginställd vid köp kan inte ett skit om mobiler.

Ja, tänk vad man kan utläsa av en person från de mest triviala beteenden. Som att den som har på högsta värmen på spisen tycker om när maten är extremt vällagad. Folk som inte låser ytterdörren om sig är mindre oroliga för inbrott. De som spelar in TV-program vill se på det vid ett senare tillfälle. Personer som matar fiskarna vill att de lever åtminstone ytterligare en dag. En som öppnar sovrumsfönstret tycker om frisk luft framför gammal, instängd. Folk som sätter på kaffebryggaren känner att ”Nu skulle det smaka gott med en kopp”.

Humor.

Jag är verkligen ingen inbiten Mozfanatiker, men tycker fortfarande det här är något av det roligaste jag sett i "Morrissey-på-järnvägsspår"-väg på mycket länge.

Så här till helgen...

Kan passa på att, eh, tipsa om Ultraviolet, min första utdelade dödskalle i Nöjesguiden (snäppet under fjolårets konstnärsdrama-goes-aristocats, Modigliani), där man återigen förundras över hur urvalet kring vilka filmer som ska få svensk distribution egentligen går till. För inte är väl Milla Jovovich en sådan publikdragare? Eller har jag missat något? Förmodligen.

Kul tur?

Alltså, vad är grejen med Expressens kultursida och usla ordvitsar i rubrikerna? Dagens topp(?) fem:

"Han Can"
(Aase Berg om Mustafa Cans mammabok)

"Soccerbruk"
(P O Enquist följer bollens väg till USA)

"Roman att bli høeg på"
(Nina Lekander om Lennart Göths "høegska" berättarglädje)

"Ingen häst på isen"
(Ridning en ojämställd hobby)

"Mot jäntelagen"
(Ulrika Knutsson om Moa Mathis bok om kvinnliga författare och äventyrare)

Well, som om jag var så mycket bättre... (se nedan)

Om jag wenders mig om

Såg Wim Wenders nya, Don´t come knocking, idag och slogs av att jag faktiskt saknat Tim Roth. Han spelar visserligen som om han var med i en annan film, en lite bättre film. Det är något tyskt över honom i rollen som privatdeckaren Sutter på jakt efter Sam Shepards kontraktsbrytande westernskådis som är oerhört roligt. Rädd bara att Roth blir ännu en av alla gamla Mike Leigh-lirare som dyker upp i kommande Harry Potter-filmer, istället för att göra något av sitt liv.

Och jag som aldrig skulle...

Men det är å andra sidan djupt logiskt. Har alltid varit lite, lite sen med det mesta. Från deadlines till dagislämningar. Så varför inte även bloggande?