torsdag, november 26, 2009
onsdag, november 25, 2009
tisdag, november 24, 2009
måndag, november 23, 2009
Att stjäla ett barn.
Utdrag ur novellen Att stjäla ett barn där en pappa tar med sig sina barn och en helt främmande pojke från lekplatsen för att gå på café.
Vi gick förbi kassan och jag placerade barnen i en soffa, alldeles intill det stora akvariet. Pojken satte sig bredvid Maria och Stina utan ett ord. Han drog av sig den marinblå mössan som det stod ”Svea” på och tryckte ner den mellan låren.
“Pappa”, sa Maria medan hon krängde av sig sin tunna, dyra jacka med livsfarliga snoddar som hennes mamma köpt åt henne.
“Ja?”, sa jag.
“När kommer hans mamma?”
“Snart.”
“Kommer mamma?”, frågade pojken.
“Ja. Eller så kanske vi möter upp henne någonstans. Vi får se. Men vi äter först, vi åt ju aldrig någon riktig lunch. Har du ätit lunch, pojken?”
”Var är bollen?”, frågade Stina.
”Det var ju lekparkens, jag lämnade den där borta”, sa jag och pekade utåt, bort över gatan åt med armen.
”Var?” sa pojken.
”Där. Vi hittar säkert någon ny boll när vi gått tillbaka. Eller samma. Den kanske fortfarande ligger där.”
“Jag vill ha en bulle”, sa Maria.
“Nej, vi äter något riktigt nu. Det är ju nästan middagsdags faktiskt. Det här får bli som middag. Ville du inte ha pannkakorna? Ser du där borta, hon där äter pannkakor. Ser väl goda ut?”
“Känner du hans mamma?”, frågade Stina.
”Mmm.”
”Hur då?”
“Ja, vi har jobbat ihop. Vi ringer henne sedan.”
“Har du mammas telefonnummer?”, frågade pojken.
“Ja. Vi ringer henne när vi ätit.”
“Jag vill ha sylten bredvid”, sa Maria.
“Grädden också?”
“Ingen grädde.”
“Okej.”
“Och cola.”
“Nej, vi tar mjölk. Eller juice. Ingen läsk. Det är bara socker.”
”Ska du ta av dig jackan också”, sa jag till Stina.
”Inte nu.”
”Jo, gör det nu. Annars får du bara sylt på ärmarna när det hänger över sådär.”
Jag kände i innerfickan efter plånboken, hittade den inte där men i höger rockficka.
“Vad gör pappa idag då?”, frågade jag pojken. ”Jobbar han?”
“Ja. Vet inte.”
”Han jobbar himla mycket, va? Hinner han vara något med dig då?”
”Pappa är i ...”
“Bor mamma och pappa tillsammans?”, frågade jag.
“Ja. Och Kerstin”, sa han.
“Kerstin? Är det din syster?”
“Ja. Hon är två år.”
“Är du … fyra?”
“Ja, fyra.”
“Vad heter din mamma?”, frågade Maria.
“Linda. Pappa är i Finland.”
“Åh, vad heter han nu igen?”, sa jag.
“Rolf”, sa pojken.
“Jag är hungrig”, sa Maria.
“Roffe”, sa jag och log mot pojken.
“Känner du min pappa?”, frågade han.
“Det kan man säga.”
“Han har glasögon.”
“Är han snäll då?”
“Ja.”
“Mot mamma också?”
“Ja.”
“Han blir aldrig arg?”
“Nej. Ibland.”
“Blir han det? Hur blir han då?”
“Vet inte.”
“Nej. Ville du också ha pannkakor?”
“Ja.”
“Ska du ha sylten vid sidan om, du med?”
“Ja.”
“Och ingen grädde?”
“Jo, grädde.”
“Jag vill inte ha pannkakor”, sa Stina.
“Jo, men ta det du med. Bra med något varmt. Det här blir som middag för er. Ska du ta någon smörgås då? Någon stor. Jag såg att de hade med mozzarella och parmaskinka.”
“Ja.”
“Ska du ta en sån? Du kan ju ta bort skinkan.”
“Ja. Och juice.”
“Jag går och beställer då. Sitter ni kvar här?”
Vi gick förbi kassan och jag placerade barnen i en soffa, alldeles intill det stora akvariet. Pojken satte sig bredvid Maria och Stina utan ett ord. Han drog av sig den marinblå mössan som det stod ”Svea” på och tryckte ner den mellan låren.
“Pappa”, sa Maria medan hon krängde av sig sin tunna, dyra jacka med livsfarliga snoddar som hennes mamma köpt åt henne.
“Ja?”, sa jag.
“När kommer hans mamma?”
“Snart.”
“Kommer mamma?”, frågade pojken.
“Ja. Eller så kanske vi möter upp henne någonstans. Vi får se. Men vi äter först, vi åt ju aldrig någon riktig lunch. Har du ätit lunch, pojken?”
”Var är bollen?”, frågade Stina.
”Det var ju lekparkens, jag lämnade den där borta”, sa jag och pekade utåt, bort över gatan åt med armen.
”Var?” sa pojken.
”Där. Vi hittar säkert någon ny boll när vi gått tillbaka. Eller samma. Den kanske fortfarande ligger där.”
“Jag vill ha en bulle”, sa Maria.
“Nej, vi äter något riktigt nu. Det är ju nästan middagsdags faktiskt. Det här får bli som middag. Ville du inte ha pannkakorna? Ser du där borta, hon där äter pannkakor. Ser väl goda ut?”
“Känner du hans mamma?”, frågade Stina.
”Mmm.”
”Hur då?”
“Ja, vi har jobbat ihop. Vi ringer henne sedan.”
“Har du mammas telefonnummer?”, frågade pojken.
“Ja. Vi ringer henne när vi ätit.”
“Jag vill ha sylten bredvid”, sa Maria.
“Grädden också?”
“Ingen grädde.”
“Okej.”
“Och cola.”
“Nej, vi tar mjölk. Eller juice. Ingen läsk. Det är bara socker.”
”Ska du ta av dig jackan också”, sa jag till Stina.
”Inte nu.”
”Jo, gör det nu. Annars får du bara sylt på ärmarna när det hänger över sådär.”
Jag kände i innerfickan efter plånboken, hittade den inte där men i höger rockficka.
“Vad gör pappa idag då?”, frågade jag pojken. ”Jobbar han?”
“Ja. Vet inte.”
”Han jobbar himla mycket, va? Hinner han vara något med dig då?”
”Pappa är i ...”
“Bor mamma och pappa tillsammans?”, frågade jag.
“Ja. Och Kerstin”, sa han.
“Kerstin? Är det din syster?”
“Ja. Hon är två år.”
“Är du … fyra?”
“Ja, fyra.”
“Vad heter din mamma?”, frågade Maria.
“Linda. Pappa är i Finland.”
“Åh, vad heter han nu igen?”, sa jag.
“Rolf”, sa pojken.
“Jag är hungrig”, sa Maria.
“Roffe”, sa jag och log mot pojken.
“Känner du min pappa?”, frågade han.
“Det kan man säga.”
“Han har glasögon.”
“Är han snäll då?”
“Ja.”
“Mot mamma också?”
“Ja.”
“Han blir aldrig arg?”
“Nej. Ibland.”
“Blir han det? Hur blir han då?”
“Vet inte.”
“Nej. Ville du också ha pannkakor?”
“Ja.”
“Ska du ha sylten vid sidan om, du med?”
“Ja.”
“Och ingen grädde?”
“Jo, grädde.”
“Jag vill inte ha pannkakor”, sa Stina.
“Jo, men ta det du med. Bra med något varmt. Det här blir som middag för er. Ska du ta någon smörgås då? Någon stor. Jag såg att de hade med mozzarella och parmaskinka.”
“Ja.”
“Ska du ta en sån? Du kan ju ta bort skinkan.”
“Ja. Och juice.”
“Jag går och beställer då. Sitter ni kvar här?”
söndag, november 22, 2009
Roy Andersson i Vellinge.
Urban Anderssons fotografi i dagens Aftonbladet är en snygg hommage till Roy Andersson (eller snarare István Borbás). Illustrerar Lena Sundströms reportage från Vellinge ("Kan vi bli ett land av hat?").
lördag, november 21, 2009
fredag, november 20, 2009
"Vill du ha ett glas vatten innan du går?"
DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbings förslag på subtil replik när man vill att ens gäster ska gå hem. "Bussen går kl 21.15" är ett annat av hennes tips.
torsdag, november 19, 2009
onsdag, november 18, 2009
tisdag, november 17, 2009
måndag, november 16, 2009
söndag, november 15, 2009
lördag, november 14, 2009
Fläsket brinner (i knutarna).
I morgon kommer Wille och hans barn förbi på middag (tillbakabjudning efter hans ambitiösa pyttipanna härom veckan) och jag funderar på vad jag ska överraska med. Kanske en köttklänning à la Jana Sterbak. Men då måste jag sätta mig och börja sy redan nu om jag ska hinna få ihop två i vuxenstorlek och fyra mindre.
fredag, november 13, 2009
Dagens påhopp.
Idag har jag varit på pressvisning av Jason Reitmans "Komma till insikt om vad som v e r k l i g e n betyder något här i livet"-film Up in the air med George Clooney, Vera Farmiga och en sanslöst svag Anna Kendrick och kommit tillbaka till redaktionen för att råka ut för den konstigaste anklagelse jag någonsin fått kastad i ansiktet.
"Jag vet nog", säger Kattis när jag sätter mig mittemot henne och plockar upp datorn ur väskan. "Du har träffat Amelia. Hon har matat dig med croissanter och smekt dig på insidan av låret."
Sedan reser hon sig och går på lunch.
torsdag, november 12, 2009
"Han var lugn och ganska så... tysk. Trög."
Mittfältaren Anders Andersson om den forne kollegan Robert Enke efter dennes självmord i tisdags.
onsdag, november 11, 2009
Let the wild rumpus start!
Såg Spike Jonze-filmatiseringen av Maurice Sendaks Where the Wild Things Are förra veckan (premiär 29 januari). Helt enajävlastående.
tisdag, november 10, 2009
måndag, november 09, 2009
lördag, november 07, 2009
Det här tyckte i alla fall jag var lite roligt...
... men tydligen inte min bror som tog bort min kommentar direkt med ett "Fattar du att ALLA kan se det där?". Snart är han väl på mig här också...
fredag, november 06, 2009
torsdag, november 05, 2009
Onsdagsmüs.
Igår var jag hemma med en småseg nioåring och insåg framåt kvällen att kylen var skrämmande tom. I frysen låg bara två ursäkter till kycklingfiléer och i en låda hittade jag en påse patetiskt pulvermos. Så hur skulle jag nu kunna skapa en hyfsad middag av detta torftiga upplägg?
Spett, tänkte jag. Barn gillar att äta mat som sitter på spett. Av någon outgrundlig anledning blir det tydligen festligare då. Så jag skar kycklingen i centimetertjocka strimlor och trädde upp dem på spetten.
Sedan letade jag rätt på något att göra en marinad av. Olivolja, citronsaft, vitlök ... och i kylskåpsdörren en halv kruka bladpersilja som fanns kvar från födelsedagsmiddagen i lördags. Jag blandade ihop ingredienserna, hällde marinaden över kycklingen och ställde det åt sidan att ... ja, marineras.
Till då? Potatismos är ju inte direkt det snyggaste som går i ett par skor. Så jag tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Sprits! Visst hade jag väl en sprits? Jag letade i lådorna och hittade en trasig där själva munstycket inte gick att fästa vid påsen, men det fick gå ändå. Jag fyllde den med moset som jag rivit ner en halv deciliter parmesan i. Spritsade ut i mitt tycke rätt så stiliga pommes duchesse på en plåt och stoppade in i ugnen 10 min på 250 grader.
Men ... det kändes lite torrt, alltsammans. Så jag letade vidare och hittade ett öppnat paket pulversås, Café de Paris. Jag rörde ihop den och tillsatte lite kalvfond och balsamvinäger. En klar smakförbättring, även om färgen blev lite tråkig.
Faktisk väldigt lik diarré.
Ingredienser för 2 personer:
Kycklingspett:
2 kycklingfiléer
Grillspett, brutna på mitten
Marinad:
1 dl olivolja
½ dl citronsaft
1 dl bladpersilja
2 vitlöksklyftor, hackade
Pommes duchesse:
1 påse potatismospulver (à 4 port.)
6 ½ dl vatten
2 msk smör
½ dl parmesan
Sås:
1 påse Knorr Café de Paris
1 dl vatten
1 dl mjölk
50 g smör
2 msk kalvfond
½ msk balsamicovinäger
Spett, tänkte jag. Barn gillar att äta mat som sitter på spett. Av någon outgrundlig anledning blir det tydligen festligare då. Så jag skar kycklingen i centimetertjocka strimlor och trädde upp dem på spetten.
Sedan letade jag rätt på något att göra en marinad av. Olivolja, citronsaft, vitlök ... och i kylskåpsdörren en halv kruka bladpersilja som fanns kvar från födelsedagsmiddagen i lördags. Jag blandade ihop ingredienserna, hällde marinaden över kycklingen och ställde det åt sidan att ... ja, marineras.
Till då? Potatismos är ju inte direkt det snyggaste som går i ett par skor. Så jag tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Sprits! Visst hade jag väl en sprits? Jag letade i lådorna och hittade en trasig där själva munstycket inte gick att fästa vid påsen, men det fick gå ändå. Jag fyllde den med moset som jag rivit ner en halv deciliter parmesan i. Spritsade ut i mitt tycke rätt så stiliga pommes duchesse på en plåt och stoppade in i ugnen 10 min på 250 grader.
Men ... det kändes lite torrt, alltsammans. Så jag letade vidare och hittade ett öppnat paket pulversås, Café de Paris. Jag rörde ihop den och tillsatte lite kalvfond och balsamvinäger. En klar smakförbättring, även om färgen blev lite tråkig.
Faktisk väldigt lik diarré.
Ingredienser för 2 personer:
Kycklingspett:
2 kycklingfiléer
Grillspett, brutna på mitten
Marinad:
1 dl olivolja
½ dl citronsaft
1 dl bladpersilja
2 vitlöksklyftor, hackade
Pommes duchesse:
1 påse potatismospulver (à 4 port.)
6 ½ dl vatten
2 msk smör
½ dl parmesan
Sås:
1 påse Knorr Café de Paris
1 dl vatten
1 dl mjölk
50 g smör
2 msk kalvfond
½ msk balsamicovinäger
onsdag, november 04, 2009
Slipping through my fingers...
För en timme sedan gick min dotter ut genom dörren. När vi ses igen nästa vecka är jag tonårsförälder. Tänker på en småfånig Abbalåt.
tisdag, november 03, 2009
lördag, oktober 31, 2009
fredag, oktober 30, 2009
Önskas: Cineastiskt dagen efter-piller.
Låt mig säga så här. Efter visningen av Couples Retreat igår struntade jag i efterfesten och åkte hem. Sedan duschade jag. Länge. Hopkurad i fosterställning, hulkande. Bestulen på två timmar av mitt liv som ingen någonsin kan ge mig tillbaka. Ska dock försöka kompensera förlusten något med att se Upp ikväll.
torsdag, oktober 29, 2009
Kanske ingen ny Citizen Kane, men...
Snart ska jag ta mig ungefär 200 meter i nordöstlig riktning och skänka lite glans åt galapremiären av Couples Retreat. Vince Vaughn är där. Och Jon Favreau. Samt Malin "Ackerman". Kattis sitter här och pratar om att hon nog inte orkar följa med, dels för att det var höstpartaj på redaktionen igår, dels för att hon åker till NYC imorgon bitti. Stackarn.
Per: Definition.
Det här är Per. Vi pluggade copywriting ihop på RMI-Berghs 1994-95. Mitt första intryck av honom var att han var en ganska dryg typ. Hela klassen satt i klassrummet uppe i Münchenbryggeriet och pratade gemensamt inköp av laptops och Per berättade att han hade kontakter som kunde fixa datorer till bra pris. Jag kom att tänka på den där typen i högstadiet som alltid skulle fram och fixa med videon eller tv:n när det skulle visas något program från Utbildningsradion och läraren inte lyckades få fram någon bild. Men det där intrycket gick över och idag är Per den enda från Berghstiden som jag har hyfsat regelbunden kontakt med. Senast vi sågs var den 5 oktober då vi åt kebab respektive turkburgare i Hötorgshallen. Sedan tog vi en kaffe på Mojo om jag inte minns fel. Det var tider det.
onsdag, oktober 28, 2009
Hate Actually.
Just nu pratar alla på redaktionen om Love Actuallys storhet. Jag kan inte tro mina öron. Love Actually, Richard Curtis gränslösa sliskfestival från 2003 som innehåller några av filmhistoriens otäckaste scener. Jag tror inte att något så insmickrande har sett dagens ljus sedan Idi Amin "fick" titeln "His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular". Men jag säger ingenting. Låter dem hållas. Biter ihop.
tisdag, oktober 27, 2009
Orättvisa.
Medan min dotter befinner sig på en glaciär i Sölden (13-årspresent) sitter man här och läser korrektur. Försöker dock kompensera förlusten av österrikisk alp med... annat. I kväll träffa D och se vad vi tar oss för, hur som helst börjar vi på Morfar Ginko. I morgon ”Höstpepp med mat, dryck och överraskningar” en trappa upp och därefter träffa M på Sacre Coeur. Och på torsdag galapremiär av Trubbel i paradiset på Rigoletto. Vad är väl en bal på glaciären...
måndag, oktober 26, 2009
söndag, oktober 25, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
