onsdag, september 20, 2006

Int. Hannes kontor – morgon

Alla klagar på Det Svenska Filmmanuset. Filmkonsulenterna klagar. Producenterna klagar. Pagrotsky klagar. En god vän till mig som heter Anders klagar. Jag klagar. Men jag anklagar dem inte, manusförfattarna. Åtminstone inte alla. Så storhjärtad är jag. För problemet är egentligen inte svenska filmmanus. Problemet är synen på svenska filmmanus. Jag har lovat mig själv att aldrig mer prata om det danska blablabla filmundret, men faktum är att en svensk manusförfattare får nästan en fjärdedel så lite i manusstöd som sin danska kollega. En fjärdedel!

Jag förstår inte var synen på manusskrivande som någon slags fritidssysselsättning kommer ifrån. Vi har liksom intalats att “skriva – det kan väl alla, bara att traggla sin Ars Poetica eller boka in sig på Biskops-Arnö”. Eh, nej, det kan inte alla. Framför allt har inte alla något att berätta. Men de som har det måste SFi ta hand om och stötta i processen. Inte sitta och gnälla över brist på konstruerade karaktärer och avsaknad av äkthet. Om ett filmmanus är något som man förväntas skriva på sina lediga stunder, vad mer kan ni då begära? Då är det inte så märkligt att vi alldeles för ofta får se karaktärer utmejslade med slagborr, som är en och samma personer dagen igenom (för visst är man väl mer mångfasetterad än så – man är lismande mot sin chef, tillgjord mot sina barn, vidrig mot sin fru etc).

"Snövit och de sju små dvärgarna" kunde mycket väl ha varit skriven av en svensk manusförfattare: “Vi har en för jävla trött snubbe här, Trötter heter han, gäspar hela tiden…och så en lirare som är helt sjukt glad, ler liksom oavbrutet – vad tror ni om Glader?”

10 kommentarer:

Emma sa...

Men om inte idéerna är bra från början lär väl knappast mer utvecklingstid till manusen bidra med något? Kan inte komma på en enda svensk film från senare år som har en bra grundidé men kackigt manus. Ingen film från senare år som hade kunnat bli ett mästerverk om manusförfattaren hade fått lite mer pengar eller tid. De filmer som blir riktigt bra har ju i princip saknat manus och improviserats fram - MEN man har haft en jävligt bra idé. Jag vet inte. Kan du komma på någon?

Hannes Dükler sa...

Jag är nog för mycket sucker för bra dialog (vilket i sina bästa stunder känns just så – framimproviserade). Kanske att jag underskattar grundidéns betydelse. Många av mina absoluta favoritfilmer har varit jäkligt vaga i strukturen. Många skulle funkat utmärkt på scen, när jag tänker efter. Ett exempel på ett helt okej upplägg som blev helmysko i slutändan är Håkan Bjerkings “Inga tårar” (som knappast behövde mer pengar; Bjerking fick ju 5,5 millar i stöd...). “Fucking Åmål” är det första som ploppar upp när jag försöker dra mig till minnes det motsatta.

Emma sa...

Inga tårar har jag inte sett. Och Fucking Åmål, hur menar du? Att den hade ett helmysko upplägg men blev bra i slutändan? Jag har för mig att jag läste/hörde någonstans att Mooduysson skrev det ansuet enligt formulär 1A, enligt någon amerikansk sä här skriver man manus-bok, bara för att testa men det kan såklart vara ett helt löst rykte.

Emma sa...

men gud, jag kan ju inte skriva. du fattar vad jag menar. :)

Hannes Dükler sa...

Men adeba ra att Fuck in Gåmål inte kanhav arit någota tt trillaav stole nför sådärp åpapp eret.

Stelly sa...

hej. jag saknar dig.

Dan Boije af Gennäs sa...

Är manuset i sig så viktigt? Många fantastiska filmer har inte ens följt manus. Har inte ens någon nämvärd dialog. Svensk film pratar för mycket - även utanför bioduken.

Esgie Qroue sa...

Moodysson gick helt efter Hollywoodske manusgurun Syd Fields välbeprövade treaktsstruktur när han skrev Fucking Åmål. Ett tips är den intervju som amerikanen Kevin Conroy Scott gjorde med honom till sin bok Screenwriters Masterclass. Där lägger Lukas ut texten kring sitt manusskrivande.

Anders Tempelman&Helena Helsing-Mork sa...

Håller med Hannes. Manuset är väl tänkt att vara just filmens idé? Läggs ingen tid eller inga pengar där, så är det väl en väldigt bra förklaring till varför svensk film nästan alltid känns så hopplös.

fredrik lindqvist, adastra media sa...

Intressant diskussion. Min uppfattning är att det är oerhört mycket som ska stämma för att en film ska fungera och ännu mer för att den ska vara bra. Min personliga hållning är att det är i princip omöjligt att göra en riktigt bra film om man inte har ett bra manus att utgå från.

Därmed inte sagt att det inte finns undantag. Farväl Falkenberg verkar ju vara ihopsatt i klipprummet mer än bygga på ett stringent manus (Har inte hunnit se den ännu )och så säger man ju om Moodysons "Tillsammans" också.

Så jag håller med : Manuset är en underskattad företeelse i filmbranschen. Och tyvärr är de som sitter och bedömer manus inte alltid de mest kompetenta. Sen finns det också en väldig massa rädsla i branschen, och även produktionshets, som bidrar till att det fattas dåliga beslut och att filmerna blir dåliga.

Mer diskussion om manus alltså!
Och mer stöd till manusutveckling!


/fredrik lindqvist
manusförfattare o dramaturg, skriver just nu på en bok om att skriva filmmmanus : se min blogg