Int. Hannes kontor – morgon

Alla klagar på Det Svenska Filmmanuset. Filmkonsulenterna klagar. Producenterna klagar. Pagrotsky klagar. En god vän till mig som heter Anders klagar. Jag klagar. Men jag anklagar dem inte, manusförfattarna. Åtminstone inte alla. Så storhjärtad är jag. För problemet är egentligen inte svenska filmmanus. Problemet är synen på svenska filmmanus. Jag har lovat mig själv att aldrig mer prata om det danska blablabla filmundret, men faktum är att en svensk manusförfattare får nästan en fjärdedel så lite i manusstöd som sin danska kollega. En fjärdedel!

Jag förstår inte var synen på manusskrivande som någon slags fritidssysselsättning kommer ifrån. Vi har liksom intalats att “skriva – det kan väl alla, bara att traggla sin Ars Poetica eller boka in sig på Biskops-Arnö”. Eh, nej, det kan inte alla. Framför allt har inte alla något att berätta. Men de som har det måste SFi ta hand om och stötta i processen. Inte sitta och gnälla över brist på konstruerade karaktärer och avsaknad av äkthet. Om ett filmmanus är något som man förväntas skriva på sina lediga stunder, vad mer kan ni då begära? Då är det inte så märkligt att vi alldeles för ofta får se karaktärer utmejslade med slagborr, som är en och samma personer dagen igenom (för visst är man väl mer mångfasetterad än så – man är lismande mot sin chef, tillgjord mot sina barn, vidrig mot sin fru etc).

"Snövit och de sju små dvärgarna" kunde mycket väl ha varit skriven av en svensk manusförfattare: “Vi har en för jävla trött snubbe här, Trötter heter han, gäspar hela tiden…och så en lirare som är helt sjukt glad, ler liksom oavbrutet – vad tror ni om Glader?”