Härom året var jag inbjuden att delta i en paneldebatt tillsammans med Lydia Capolicchio och Katerina Janouch under ledning av Sveriges egen ghostbuster Malin Berghagen. Temat var ”Tid med barn” och arrangör var Hasseluddens Yasuragi.
Innan vi satte igång klev en liten tärd kvinna i kimono fram.
”Först lite skrattyoga”, sade hon och vi ställde oss i ring tillsammans med åhörarna (som inte var mer än sju-åtta personer).
Och så började vi skratta på befallning. Vi hade aldrig träffats förut. Ingen sade något som rent logiskt kunde orsaka skratt. Ändå skrattade vi. Det hela lät fullkomligt sinnessjukt.
Tre gånger i mitt liv har jag allvarligt önskat att någon dödade mig där och då. Detta var alla tre.
Den kvällen duschade jag mycket länge.
Jag minns ett radioreportage för flera år sedan. Man hade i smyg spelat in en gudstjänst med Livets Ord. En inbjuden gäst från USA fanns där och predikade. Ulf Ekman översatte åt församlingen vad som sades och när gästen berättade något som var avsett att vara roligt sa Ulf till åhörarna: ”Nu berättade han någonting roligt så nu vill jag att vi skrattar allesammans”. Och så började hela den hjärntvättade massan att skratta på befallning. Det var något av det obehagligaste jag hört sedan Helle Kleins stämma första gången nådde mina öron.
Därför blir jag illa till mods när jag hör talas om en sådan sak som Världsskrattardagen. För mig har skrattet enbart blivit synonymt med manipulation, tvång och ångest. Att en sådan förtryckande aktivitet ska ges en hel dag varje år känns närmast beklämmande.
Världsskrattardagen firas den första söndagen i maj och runt om i världen finns närmare en miljon galna anhängare. De första åren i Sverige höll man till på Sergels Torg under mottot ”Skratta på plattan”, mitt bland missbrukare och panflöjtsindianer. Skulle väl vara den bisarra synen av forcerad glädje kombinerat med yttersta misär som fick en att dra på smilbandet i så fall.
Sofia Sjöblom Herrlander är certifierad skrattinstruktör och är, tillsammans med nätverket ”Skratta i Stockholm”, en av initiativtagarna bakom Världsskrattardagen. Enligt henne skrattar vi till i snitt sex gånger per dag medan man på femtiotalet dagligen flabbade loss i över en kvart. I Stockholm finns ett flertal skrattklubbar för de som inte kan hålla sig till nästa världsskrattardag. Oftast träffas man en kväll i veckan och dropin-skrattar tillsammans. Efter att ha betalat avgiften börjar man med hälsningsskrattet för att sedan avancera via vad man kallar lejonskrattet, mobilskrattet, geléskrattet, pingvinskrattet och motorbåtsskrattet.
Läkaren Olof Fröberg är styrelseledamot i Nordiska Sällskapet för medicinsk humor. Han hävdar att skrattet är den enda medicin som inte ger några negativa biverkningar, utom möjligen att man kan skratta tills man kissar på sig. Det kallar jag en sann källa till glädje.
Eller som Henrik Schyffert en gång sa: Ett gott skratt förlänger livet, såvida man inte är diabetiker – då är insulin att föredra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar