Fram till den 31 oktober finns jag på 150dagar.tumblr.com

Ledsen att jag tjatar, men när ska det här scoopet egentligen breaka? Det har gått åtta månader nu...

Tänk så mycket enklare det hade varit för det illiterata svenska släktet om det hetat augustus-, claudius-, nero- eller caligulasallad istället.

Nulla dies sine linea.

I rummet intill sorterar nu samma dotter ut prylar hon inte ska spara...

En dotter sovande i knät, en på RixFM-festival i Kungsan. På ettan Jerry Maguire, filmen som innehåller en hel del av vad en film inte bör innehålla.

Kasuar Friday!

Svenska melodifestivalvinnartitlar som Ajvide valde bort: "Det blir alltid värre framåt natten", "Det gör ont", "E' de' det här du kallar kärlek?"

OS-maskotar som även går att använda som ölöppnare. Bara i England.

Betygskalan ändras IGEN – från MVG, VG, G, IG till A, B, C, D, E, F. Vad är det för fel på gamla 1-5? Färger? Djur? Olika sorters pasta?

En låtstöld av ofantliga mått. Spela först Dusty 0:45-1:15, sedan dinga linga Tjyvlena.

Tog en kvällspromenad Valhallavägen-Nybroplan-Tegelbacken-Västerbron-Slussen-Gamla Stan-Nybroplan-Valhallavägen. Mötte Björn Kjellman två gånger.

Björn som Babar.

PRO-stämma eller Babels tv-publik?

Dagens genrebild.

Är hon död? Är det kanske en tavla? Har han målat den? Blev han inte nöjd? Är han inget bra på att rita huvuden? Är det Chris Isaak?

Man i tights.

Började dagen med en rask promenad på knappa två kilometer till Rigoletto för att se Ridley Scotts Robin Hood. Summering: Max von Sydow pratade som Yoda, ni vet med de där harklingarna efter varje klokhet. Jag såg inte att William Hurt var William Hurt förrän två timmar in i filmen, trots hans omåttliga karisma. Men det jag inte kunde släppa var det här med ridningen. Det var mycket folk till häst och visst har jag sett folk rida förr, men jag kunde ändå inte sluta tänka på det konstiga med hela grejen. Att man hoppar upp och sätter sig på ett djur som sedan springer iväg medan man håller sig kvar på dess rygg. Som om det var den naturligaste sak i världen. Det är det nämligen inte.

Sedan gick jag hem för att skriva klart ett s.k. humorjobb samt gav mig på Alain de Bottons The Art of Travel som stått i hyllan några år och som jag äntligen fått skäl att läsa. Tänk att det ska krävas en fakturerbar bevekelsegrund till vissa saker. Min självdisciplin är uppenbarligen ej på topp.

Erlend och jag.

Den här veckan har jag delat ambition med Jimi.

Hundra spänn på att du inte visste vad äggskärare hette på lettiska.

Otäck människosyn.

"Sometimes it's interesting to see just how bad bad writing can be."

Dagens huvuduppgift: Att skriva ut min intervju med Jonas Eskilsson (till höger) som vi träffade i Central Park härom veckan och som i höst spelar Joe Gillis i GöteborgsOperans uppsättning av Sunset Boulevard.

Söndagspippi.

Kanske det mest välsmakande jag är i stånd att tillaga – och bara sex ingredienser! Koka potatisar, en hel citron och en hel vitlök delad i klyftor i tolv minuter. Tryck in citronen, vitlöken och en näve timjan i stjärten (på kycklingen). Gnid in med olivolja, salt och svartpeppar. In i ugnen på 200 °C. Skaka potatisarna fluffiga i kastrullen medan de fortfarande är varma så blir de extra frasiga. Lägg potatisen och rosmarin kring kycklingen efter 45 minuter och låt allt stå inne lika länge till. Det är allt.

Fem minuter Madison Ave från ett Starbucksfönster.

Klicka på förstoring – kan det bli mer VR?

New York Stories #3: Privatpersonen Tim Robbins som actionfigur till salu på Forbidden Planet.

Observera att skrivbordet med skivspelare absolut inte får köpas separat. Tim Robbins måste följa med.

New York Stories #2: Panelsamtal på Lincoln Center den 17 april om tillståndet för svensk film.

Från vänster: Erika Wasserman ("Man tänker sitt"), Fredrik Edfeldt ("Flickan"), Henrik Hellström ("Man tänker sitt"), Richard Peña (programchef för Film Society of Lincoln Center), Babak Najafi ("Sebbe"), Stig Björkman och Bengt Toll (vice VD Svenska Filminstitutet).

New York Stories #1: Fika i väntan på flygbussen i onsdags. Det var tider det.

Bonusveckan i New York är snart över. Kanske.

Imorgon är det tänkt att mitt nya flyg hem ska gå. Men frågan är hur mycket man ska tro på det. Först sex timmar före tänkt avgång meddelar Continental på sin hemsida om flighten blir av eller inte. Johannes fick ju bisarrt nog inte flyga hem förrän den 27 april. Får se hur det blir för min del. Sista dagen ägnade jag åt att gå, gå, gå, mest i Central Park. Riktigt varmt idag. På kvällen möttes vi upp och åt middag på Schillers, Lower East Side. Som ett Riche fast billigare och gemytligare. Efter calamari, kött, öl och tequila (som man bjöd på) var vi var och en hemma hos sitt före elva. Vuxet.

Torsdagen i korta drag.

I torsdags morse fick jag veta att jag inte fick åka hem på grund av det där tramset på Island och hade några timmar senare blivit tilldelad en hemresa nästa onsdag istället. Efter att ha packat och låst om lägenheten som vi hyrt i Park Slope tog Johannes och jag en brunch på Dizzy's och åkte därefter till Greenpoint, lämnade våra väskor hos Aron och Kendra och satte oss på Café Grumpy med datorerna några timmar. Jag letade hotell och bokade en natt på The Jane i West Village, så framåt sextiden åkte vi och dumpade mina grejer där innan vi tog oss tillbaka och åt polsk middag med Aron, Kendra, Kendras bror Adley, hans tjej och svenska Olga och Johan. Sedan tog vi en taxi till White Slab Palace på Lower East Side där det var svensk filmfest. Messade Erik Sandström för att kolla om man skulle mötas upp någonstans och i samma sekund som det gått iväg klev han av en ren slump in genom dörren just precis där jag råkade befinna mig. Av alla ställen i New York. Kanske det bisarraste på länge. Åkte strax därefter vidare med Fibes, Oh Fibes:arna till en födelsedagsfest på Black & White i East Village. Träffade Martin Benninge för första gången. Trevlig människa. Sedan hem till 50 sq. ft-rummet följt av sömn.

Johannes, Kendra, jag och Aron på Café Grumpy.

185 Prospect Park West.

New York så här långt: Landade i fredags eftermiddag. Tog in på Hotel 17 (känt från "Manhattan Murder Mystery"). Tog en sväng på stan. Somnade vid nio med datorn och ett avsnitt av "The Thick of It" på magen. Lördag: Åkte till Prospect Park. Gick. Tillbaka till hotellet. Skrev lite. Tog taxi till konsttidskriften Cabinets releasefest för George Prochniks nya bok "In Pursuit of Silence: Listening for Meaning in a World of Noise". I ett av rummen hölls något som man kallade "Silent Mixer" – "a two-part event that provides a chance to engage in voluble party conversation without speaking, and to be silenced by sonic wonders". Det var förbjudet att prata och på ett bord låg små kort och blyertspennor att kommunicera med. Behövde man vässa sin penna ombads man via en lapp att gå ut på gatan först. Lite skitnödigt, men ändå lite roligt.


Framåt tvåtiden på natten fick Erik och jag kontakt, han befann sig i en annan del av Brooklyn och en liveinspelning med Sport Murphy. Åkte dit. I en inspelningsstudio befann sig Sport med band och ett trettiotal åhörare ståendes och sittandes. Sprit och tilltugg. Sedan skjuts till Penn Station. Oklart av vem.


Söndag: Checkade ut och åkte till lägenheten i Park Slope. Fin tvårummare med terrass, grill och utsikt över Manhattan till höger och en liten frihetsgudinna rakt fram. Johannes dök upp vid sextiden. Båda extremt såsiga. Tog oss så småningom till en diner och burgare med cola. Sedan hem till det fascinerande usla tv-dramat "Disaster Zone: Volcano in New York".

Johannes+terrass.

Dopkalas i Park Slope.

En inbjudan från Prins Carl Philips italienska inspiratörer.

Härom veckan lanserade Prins Carl Philip Bernadotte sin egendesignade eldskärm i järn för Svenskt Tenn, "Slottet brinner". Dessvärre påminde den lite väl mycket om den italienska designern Matteo Mocchis eldskärm "1666 AND DCCCXVII A.U.C".
Genom denna blogg inbjuder nu Matteo och hans kollegor prinsen i ovanstående brev till Salone del Mobile, den stora möbelmässan i Milano som invigs i nästa vecka. För, som Matteo, Alessio och Fabio säger: "Design is comparision, design is sharing, design is knowledge"…
Meddelas endast på detta sätt.

Carl Philip Bernadottes och Svenskt Tenns "Slottet brinner".

Matteo Mocchis och Gspots "1666 AND DCCCXVII A.U.C".

Alm vs Jarl.

Medeltidsmuseet har rekonstruerat Birger Jarl baserat på hans gamla 1200-talskranium. Frågan är varifrån man tog inspiration till själva ansiktsdragen...

Stackars människor.

Låt dem vara för fan.

Visst kunde dinosaurierna bete sig illa emellanåt, men har DN aldrig hört talas om att tiden läker alla sår? 65 miljoner år i det här fallet.

Skönt. Har alltid haft lite svårt för den där jäkeln.

Vår i Tessinparken.