Förra våren var jag i Globen för att tillsammans med mina döttrar bevittna genrepet av melodifestivalfinalen. Just som vi satt oss på våra platser dyker det upp tre namn på storskärmarna som är placerade på var sida om scenen. Namnen som förmodligen är tänkta att ligga i nederkant under inledningen av melodifestivalen och sändas ut till miljarder biljarder människor är Kristian Luuk, Nour El-Refai - och Björn Gustavsson. "Gustavsson"! Med "v"! Maktlösheten jag känner just då stiger till groteska höjder, jag vill inget hellre än klättra upp till de där storskärmarna med en röd spritpenna och korra felstavningen. Istället gör jag det enda jag i det läget kan göra - jag sms:ar Björn om min fasansfulla upptäckt. När namnen några minuter senare åter syns på skärmarna är v:et utbytt mot ett f. Jag kan återigen slappna av, nu i vetskapen av att gjort ett rejält avtryck i svensk tv-historia.
Man känner sig liksom betydelsefull på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar