Men betala själv för tårtan gick inte för sig.

”Robert de Niro och Thommy Berggren lärde känna varandra – bland annat såg Thommy de Niro på en teaterscen i New York.”

I Dagens Metro intervjuas Thommy Berggren inför premiären på hans uppsättning av I väntan på Godot i morgon:

”Thommy Berggren skulle först ha spelat mot de Niro i Sergio Leones filmklassiker Once upon a time in America. Så de Niro och Thommy lärde känna varandra – bland annat såg Thommy de Niro på en teaterscen i New York.
– Bob var oerhört nervös, kanske just för att han visste att han inte var så speciellt lysande på teaterscen. Jag hade sopat golvet med honom.
– Men jag frågade om vi inte kunde spela på scen tillsammans. Han och jag i I väntan på Godot. Han tvekade. Men, sa jag, om jag ordnar Ingmar Bergman som regissör? Dagen efter ringde jag Ingmar i Sverige och frågade om han inte ville göra pjäsen med oss. ”På ett villkor, om vi repeterar i Stockholm, på Sal 1. Fan att jag åker till New York”. Men när Ingmar hade läst pjäsen ringde han igen och sa ”Å va fan ska jag göra då?”. Han menade att pjäsen redan var regisserad i texten av Beckett själv. Och det ligger något i det.”

Det är en version av historien. Thommys version. En annan kan vara att de Niro inte hade den blekaste om vem den här spinkiga, svenska sprätten var som ville spela teater med honom och sa sig ”känna Ingmar”.

Men enligt Thommy föll det alltså på att Ingmar Bergman inte ville åka till New York.

Sedan är det ju även oerhört komiskt att Thommy kallar de Niro ”Bob” som en annan Scorsese. Efter att n ä s t a n fått en roll i samma film och därefter sett honom på en teaterscen.

Stil & Elegans.

Min utsikt om jag haft ögon i nacken.

Ibland saknar jag ändå frilanscopylivet.

Ur Viggos dagbok:

"Advatorial"?

Light-Up Sheep Art: Det kanske finns hopp om mänskligheten, trots allt.

Light-Up Sheep Art - Watch more Funny Videos

Utdrag ur Alex Schulmans Ranelidintervju.

"Någon gång innan den här intervjun är slut så kommer jag att ge dig en av mina böcker och så kommer jag att tala. Du kommer inte tro att det är sant. Du kommer att säga: ”Det där kommer aldrig hända i Sverige igen.” Det kommer inte hända igen. Jag lovar dig. Du kommer att få se."

"Du är inte alldeles trubbig själv i dina yttranden om andra. Mig kallade du för ”kloakernas slussvakt”.
Ja, men det var inte endast menat som något negativt. Du sitter i en position där du kan titta ner över allt bajs och kiss och så bestämmer du vad som får passera och vad som inte får det. Du har kommit upp i en position där du förfogar över allt detta. Det är inte dåligt."

"Du skriver ofta om kärlek. Kan du inte droppa den oneliner om kärlek som du är mest nöjd med.
Absolut. Du kan få fem!
Okej. Kör fem, då.
Du kan få sex till och med. Du ska få tio stycken!
Okej.
Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass. Där fick du bevis på vad som är ranelidska.
När och var kommer du på de här meningarna?
De kommer till mig. De kommer när som helst och hela tiden. Jag kan skapa 25 till på stående fot. Ett antal satelliter finns i min själ, i min rymd. Jag tar ner dem då och då, som vädermeteorologer. Tittar om det regnar, snöar om det är frost eller värme. Jag rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga, har du hört ett sånt språk? Nej, det är bara jag som säger så i hela Sverige. Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning. Den, du."

"Kroppen kan inte härbärgera tårarna och skratten. Det är därför du blottar dig när du skrattar. Det är därför jag skrattar så mycket. Jag skrattar så mycket att jag lägger mig på gatorna. Mina barn säger åt mig att jag inte kan ligga där och skratta."

Lögn och förbannad artikel.

Idag ljuger Kattis i sin blogg. Jag svalde den hel.

Åh, den som ändå fått vara med!

Min bror småbarnspappan.

Lite "Fantasinyheter"-nostalgi i form av ett av mina få bidrag, del 5.

Lite "Fantasinyheter"-nostalgi i form av ett av mina få bidrag, del 4.

Lite "Fantasinyheter"-nostalgi i form av ett av mina få bidrag, del 3.

Old old old Journalism.

Jag har fortfarande inte smält det faktum att Prankmonkey inte vann Nöjesguidens stockholmspris i kategorin blogg, trots mitt lobbyande (om man kan kalla det så när man sitter i juryn). Dock missade han den sedvanliga Kupéavrundningen där intervjuoffret rusar vidare till nästa viktiga, spännande möte eller reportern själv kliver ut på gatan och tar ett djupt andetag samtidigt som någon debil slutsats dras, typ att "Den här hösten tillhör verkligen Peter Jöback".

Lite "Fantasinyheter"-nostalgi i form av ett av mina få bidrag, del 2.

Lite "Fantasinyheter"-nostalgi i form av ett av mina få bidrag, del 1.

Alltså, jag förstår inte... varför har jag de där musklerna? Vad vill man mig?

Också ett sätt att hitta hit, tydligen.

Två bröder förenas.

Hej, det här är jag idag.

Nu är det väl inte direkt hyran som är det mest chockerande i sammanhanget.

Så jäkla fina balkonger (även om de verkar vara två meter djupa).

Jaha, nu får man inte prata franska heller.

Hårgänget.

Det är ändå något fint med gamla mobbingoffer som försöker ta revansch.

Nu är pappa trött igen.

Jag satt på allvar och funderade över hur man kunde göra en låt om sin egen tunga och hur det var ställt med den ett visst årtal.

Apropå dn.se idag...

Förra våren var jag i Globen för att tillsammans med mina döttrar bevittna genrepet av melodifestivalfinalen. Just som vi satt oss på våra platser dyker det upp tre namn på storskärmarna som är placerade på var sida om scenen. Namnen som förmodligen är tänkta att ligga i nederkant under inledningen av melodifestivalen och sändas ut till miljarder biljarder människor är Kristian Luuk, Nour El-Refai - och Björn Gustavsson. "Gustavsson"! Med "v"! Maktlösheten jag känner just då stiger till groteska höjder, jag vill inget hellre än klättra upp till de där storskärmarna med en röd spritpenna och korra felstavningen. Istället gör jag det enda jag i det läget kan göra - jag sms:ar Björn om min fasansfulla upptäckt. När namnen några minuter senare åter syns på skärmarna är v:et utbytt mot ett f. Jag kan återigen slappna av, nu i vetskapen av att gjort ett rejält avtryck i svensk tv-historia.
Man känner sig liksom betydelsefull på något sätt.