fredag, juni 01, 2007

Du & jag döden (Nöjesguiden juni 2007).

När fick en nekrolog dig att dra på smilbanden senast? Hannes Dükler har dissekerat tidningarnas dödsannonser och konstaterar att det genomgående är gravallvaret som regerar. Men det finns hopp.

Harry Schein tänkte på allt. Redan sex år före sin död hade han både skrivit sitt testamente och knåpat ihop gästlistan till begravningen (i blyerts dock, han ändrade i den ett par gånger per år). Planen var att begå självmord inom en snar framtid. Nu blev det inte så, men innan han avled i februari 2006 hann Harry även göra klart att han inte under några omständigheter ville få någon nekrolog skriven om sig.

”Jag ville inte efter min död bli lik andra”, som han själv lite Robert Broberg-artat skrev i DN-krönikan ”Nekrologernas nekrolog” för tio år sedan. ”Jag tyckte att de upprepade sig själva trots att det handlade om människor som var olika varandra”, fortsatte han. ”Nu är jag i den ålder då det är normalt att dö. Allt fler av mina vänner dör. Det är sorgligt. Lika sorgligt, fast av andra skäl, är det att läsa nekrologerna”. Vad han syftade på var att nekrologer inte är något annat än lögn och förbannad dikt. Att anhöriga eller arbetskamrater skriver om var den hädangångne föddes, vilka han (för oftast är det en han som syns just i nekrologerna) lämnat efter sig, karriär och kanske någon rad om kärleken till naturen eller havet. Möjligen någon lokal idrottsframgång i ungdomen.

I nekrologens värld har alla varit pionjärer, legendarer, centralgestalter, giganter, auktoriteter eller allmänt ledande inom vad de nu envisades med att hålla på med under sin levnad. I nekrologer har alla haft en unik position inom sitt värv. Slutsatsen är alltid att utan XX:s insats hade vi idag fortfarande bott i grottor. Har någon en gång oljat ett gångjärn till entrédörren på Kennedy Space Center skulle vi utan dennes unika kompetens aldrig haft människor på månen. Alla har de varit små kinesiska fjärilar som genom några rara vingslag en gång i historien påverkat hela världsordningen. Det är så de beskrivs av släkt och vänner när ett helt liv ska summeras med hjälp av 3 000 tecken. Ingen ska tro att just han eller hon levde förgäves.

En titt bland de senaste veckornas nekrologer i dagspressen ger bland annat dessa rubriker: ”Han förblev Simrishamn trogen”, ”Han var sina patienters läkare”, ”Fjärranalys, orientering och bridge”, ”Bonde, fiskare, poet”, ”Hitlers sista atomfysiker”, ”De kungligas gynekolog” och ”Integritet och kompetens”. Högt blandat med lågt. Det alldagliga (”kompetens”) och det bisarra (”bridge”) sida vid sida. Men när ska den absoluta uppriktigheten ta sig in på familjesidorna? När får vi läsa ”Missunnsamheten var hans ledstjärna”, ”Skrattade gott åt Stefan & Krister” och ”Luktade lite surt”?


Man vill ju verkligen skriva sin egen nekrolog, det vill man. Eller är det bara jag? När jag sökte in till RMI-Berghs copywriterutbildning för tretton år sedan lät jag beskrivningen av mig själv vara just i form av en nekrolog. Det var något om att jag imploderat till följd av kreativ härdsmälta eller något åt det hållet. Så kallad humor. Och när jag ett par år senare var gästlärare på samma skola fick alla i klassen i uppgift att göra sin egen dödsannons. Några grät. Just det minns jag med särskild eufori.

Min egen nekrolog skulle förmodligen behandla i tur och ordning namn och ålder, familj, karriär (om jag haft någon) samt några rader om mina fritidsintressen (om jag haft några). Det skulle stå något om mina barn, att den första tidningen jag skrev för var Ultra Magazine, därpå värnplikt på VärnpliktsNytt, åren på reklambyråer, armodsåret i London, pappaboken kanske. Möjligen några ord om teatergruppen jag ingick i mellan 1980 och 1986 och min första roll – den som stum abborre. Om jag inte fick chansen att skriva den själv, vill säga. Och det vet jag ärligt talat inte om jag orkar, har aldrig förstått mig på det ofaktureringsbara skrivandet. Men jag bjuder gärna på några formuleringar som skulle bidra till en mer sanningsenlig bild av min stund på jorden, för vänner och bekanta (om jag haft några) att klippa ut och spara på valfri kylskåpsdörr:

”Hannes kunde sitta i timmar och glo på sin dataskärm utan att få ett enda jävla ord skrivet.”

”Att inte vara den i en taxi som betalade var en förmåga som han gjort till stor konst.”

”De två grandiosaminipizzor han i vuxen ålder plockade på sig en natt på 7-Eleven i hörnet Linnégatan/Sibyllegatan var ingenting han var direkt stolt över, men inte heller något som grämde honom nämnvärt.”

”Hannes ansåg att flera av Elton Johns tidiga sjuttiotals-album var mer än okej även om det inte på något sätt var representativt för hans övriga musikaliska preferenser.”

”En gång ringde Hannes störningsjouren då ungdomarna i lägenheten ovanför spelade E-type halv fyra på morgonen. Just där och då tyckte han att det var det mest spännande han någonsin tagit sig för.”

”Det tog Hannes ganska exakt två år att sätta upp rullgardinen som åkt i golvet på grund av hans minst sagt bristfälliga borrkunskaper.”

”När Hannes kom hem från en resa till New York i februari 2007 visade han för vänner upp smygtagna, suddiga fotografier av författaren Paul Auster smörjandes kråset på Empire Diner. Problemet var bara att det inte var Paul Auster. Det var inte ens särskilt likt. Det var därför Hannes så frenetiskt skakade kameran när han tog bilderna.”

”Vid trettiotre års ålder visste Hannes fortfarande inte vad han skulle bli när han blev stor. Hur patetiskt var inte det?”

Harry nickar postumt medhållande: ”Nekrologer tål inte sanningen. Man får inte skriva om den dödes misslyckanden, om hans sexualliv, hans lögnaktighet, hans girighet, hans bitterhet, hans otillfredsställda längtan, allt som även en nära vän kan ha. Kan en nekrolog handla om verkligheten? Nej, det skulle strida mot god takt och ton.” Hans avslutande formulering varför han krävt av Dagens Nyheter att man inte publicerade någon nekrolog över honom skulle göra Hjalmar Söderberg grön av avund: ”Lögnerna är ju så enformiga. Och sanningen vill jag behålla för mig själv.” Istället blev det denna av mig flitigt citerade text om ”Nekrologernas nekrolog” som publicerades som hans nekrolog (en annan som också skrev sin egen nekrolog var för övrigt författaren Robert Bloch, främst för att undvika att det enda som stod i den skulle vara ”Författare till Psycho”).

Sedan har vi tidningarnas minnesbilagor och TV-nyheternas minnesprogram. Ofta förundras man över hur snabbt redaktionerna lyckats få ihop 48 sidor med hundratals mer eller mindre kända som uttalar sig om den knappt svalnade avlidne. Jag är övertygad om att texter och inslag om bland annat kungafamiljen och statsöverhuvuden redan ligger klara att trycka/sända ifall olyckan skulle vara framme. Detta trots att flera av de jag pratat med på landets tidningar och tv-kanaler förnekar att så skulle vara fallet. Eller som Expressens redaktionschef Magnus Alselind säger:
— Visst finns det en beredskap kring vilka man ringer, var bilder finns och så. Men det finns absolut inga färdiga texter om exempelvis någon i kungafamiljen skulle avlida.
Men Ingmar Bergman då? Han är väl ändå klar?
— Nej, det är en myt.
Något som bestämt dementeras av min goda vän, som dock vill vara anonym.
— Det där stämmer inte alls, säger han. När jag jobbade på Aktuellt fanns bland annat Johannes Paulus II, Moder Teresa och Reagan klara. Det vore ju tjänstefel att exempelvis inte ha Ingmar Bergmans nekrolog klar. Och Povel Ramel verkar ju ganska illa däran.
Du vill vara anonym, varför?
— Hur skulle det annars se ut?
Nej. Sant.
— Ja.
Jag får inte göra ett anagram på ditt namn då?
— Nej. Sluta nu är du snäll.

Är man inte tillräckligt intressant för att vare sig bli föremål för minnesbilaga eller nekrolog återfinns man med stor sannolikhet åtminstone i en klassisk dödsannons med symbol, namn, födelsedatum, dödsdatum, anhöriga, dikt och begravningsinfo. Och om de anhöriga inte ens orkar bemöda sig att kasta ihop några personligt valda ord kan de gå in på Fonus hemsida. De har en service där man snabbt väljer lämpliga minnesord till dödsannonsen under kategorierna Make/far, Livets förgänglighet, Frid och ro, Andliga texter, Maka/mor, Personligt, Lidande, Naturen, Korta och neutrala verser, Kärlek, Minnen samt Dikter. På “Lidande”-temat hittar jag följande: “För den som sjukdom/blott är givet/är döden skönare/än livet”. En dödsskuggevariant på “Det var i alla fall roligt att komma fram”? Eller under Neutrala: “Lika stilla som Du levat/Lika stilla gick Du bort”. Sicken festprisse.

De första dödsannonserna började förekomma i tidningar på 1800-talet och fram till 1977 förekom uteslutande korset eller Davidsstjärnan som symbol. Det var då det hände. Blomman gjorde entré. En ny era var påbörjad och nästan trettio år senare var det dags för ännu en barriär att forceras. Hösten 2006 publicerade Dagens Nyheter en dödsannons över en ung man. Dikten var något helt annat än “En liten ängel kom, log och vände om”. Den löd istället: “Du föddes till en krigare/Du levde som en krigare/Du dog som en krigare”. Men det var inte främst dikten som väckte uppmärksamhet utan symbolen som annonsen pryddes av: Ett emblem med en varg omgiven av taggtråd, svenska och finska flaggan och undertecknad “BTTE, Dina bröder, BRÖDRASKAPET, Kristianstad, Göteborg, Västerås, Wolfpack”. För den som inte är så värst bevandrad i landets grövre kriminella sammanslutningar kan informeras om att Wolfpack är just en sådan, med medlemskravet “rena papper, inga tjallare och inga minkar”. Men eftersom vi har organisationsfrihet i Sverige är inte ens nazistiska organisationer förbjudna, bara deras brott, och alltså är det inget lagbrott att publicera annonsen. Frågan är hur det ligger till med sjörövare.

Men visst har det hänt att anhöriga har nekats vissa symboler i dödsannonser. Som den bittra, arvslösa sonen som ville illustrera annonsen över faderns död med en pokerspelande suput. Eller bilden av en kvinna som drack vin då den avlidne gillade just vin. De anhöriga tyckte det kunde se trevligt ut, men annonsavdelningen ansåg att det såg ut som om kvinnan varit alkoholist. Varför hustrun till den bortgångne barbequetokige mannen nekades en bild på en grill är däremot oklart. Inte heller texten “Nu är det kokta fläsket stekt” accepterades.