tisdag, april 24, 2007

Ett litet smakprov från min intervju med Leif GW Persson i nästa nummer av Nöjesguiden.

När du var sommarpratare härom året spelade du bland annat Arvingarna. De uppträdde även på din sextioårsfest. Hur tänkte du där?

-Jag gillar Arvingarna, och när jag hade kalaset tänkte jag att man måste ju ha ett bra band efter middagen. Ett sådant där begripligt band, inte Bert Stjärts punkband eller AC/DC eller vad de heter. Jag gillar dansbandsmusik, inte för att jag dansar utan för att jag tycker att det är ganska trallvänliga låtar.

Och texternas intellektuella höjd...

-Ja, visst fan är det banalt. Det är ju ingen centrallyrik, men det kan jag leva med. Och folk hade trevligt som fan. Och så var det trevliga grabbar.

Vem är Sveriges trevligaste mördare?

-Det är svårt att säga, men jag kan ju säga att de allra flesta mördarna är helt andra människor än de var när de mördade någon. Den största enskilda gruppen är ju ganska vanliga människor som har fått något totalt avbrott i elskåpet så att de har hamnat i en situation som de inte kan hantera. Det klassiska mordoffret är i första hand bästa kompisen och på andra plats kommer frugan. Utöver det är det mycket ovanligt att man har ihjäl någon.

Var Brynolf Wendt den skarpaste kniven i verktygslådan?

-Som åklagare var han ju fruktad, så i den meningen var han nog en skarp kniv. Han var nog inte så rolig att råka ut för. Men jag tyckte att han var så jävla reaktionär.

Ja, det var mycket att sätta folk på vatten och bröd.

-Ja, och alla skulle skickas till någon jävla öde ö.

Ja, den där ön ja!

-Det var en lite smålattjo figur, Brynolf. När jag tog över hans roll i programmet hade "Efterlyst" nästan inga tittare. Men det är någon som med fanatisk envishet kontaktar redaktionen om att Brynolf måste komma tillbaka. Om det är Brynolf själv eller någon närstående vet jag inte.

Var befann du dig när Palme sköts?

-Hemma. Jag hade ätit en bättre middag och gått och lagt mig tidigt. Det hade varit någon dålig film med Ingrid Thulin på tv, vill jag minnas. Plötsligt ringde telefonen strax efter tolv när jag höll på att somna. Jag hörde min fru svara och hon kom in och sa "En journalist säger att Palme är skjuten" och så sa hon att det lät som att de hade fest i bakgrunden, med det var i själva verket den upprörda stämningen på redaktionen. Så jag somnade om och på morgonen gick jag ner och gjorde frukost. Jag brukar alltid lyssna på ekot och när jag hörde de där mollställda basfiolerna fattade jag direkt vad som hade hänt. Men jag har klockrent alibi alltså. Ovedersägligen.

Och var befann sig Christer Pettersson?

-Han var i närheten, det är ju styrkt. Palmes biografbesök är så jävla oplanerat och jag har en kraftig uppfattning att det måste ha föregåtts av någon form av planering, om än hastigt påkommen, vilket inte är den officiella uppfattningen. Men Christer har jag aldrig trott att det var. Jag har till och med frågat honom om han sköt Palme och han förnekade bestämt samtidigt som han bad mig ligga lågt med det eftersom hans väsentliga inkomstkälla var att hålla folk i tvivelsmål. Vi lögndetektortestade honom faktiskt och han klarade det galant.

Har din vän Jan Guillou några sympatiska drag?

-Han har en egenskap som är jävligt sällsynt och osvensk och det är att han verkligen kan lägga ner pengar, tid och kraft för att värna om en princip. Och han är fullkomligt jävla immun mot att alla andra tycker tvärtom, det är bara en uppiggande poäng för honom

Vilket är Jan Guillous sämsta drag?

-Ja, det är ju baksidan av det där. Det kan ju leda till att man uppfattas som jävligt påstridig. Den Jan jag känner är jävligt olik den offentliga bilden av honom. Privat kan man ha jävligt trevligt med honom, men det hindrar ju inte att vi har bråkat en massa genom åren. Ett tag hade vi en idé i samband med Cederholmsaffären, att vi skulle starta ett bolag som hette "Friar & fäller". Jag ansågs ju då vara någon slags kriminalpolitisk hök som ville sätta folk i finkan medan Guillou försökte få dem frikända. Det har liksom varit på den nivån.

Har ni kommit ihop er rejält någon gång?

-Åtskilliga gånger, fler än jag minns. Mest har det handlat om principer. Den gången vi bråkade mest var när vi skrev något tv-manus ihop på tolv avsnitt. Vi blev osams så in i helvete. Det var ett av de där manusen som jag inte gillade, så jag skrev om det. Men han kom på det och blev naturligtvis skitsur. Han frågade om jag trodde att jag var Strindberg och då sa jag att jag tyckte nog att jag var Strindberg i vårt lilla sällskap i vart fall. Och då kommer jag ihåg att det var jävligt surt länge.

Vilken är din absolut största blunder?

-Det är så jävla många att...

Yrkesmässigt.

-Jag gjorde en riktigt jävla prakttavla för ett par år sedan i samband med ett rånmord där jag var fullkomligt övertygad om vem som var gärningsmannen. Hans jävla idiothistoria var helt sanslös och då höll jag på och väsnades med de där utredarna och sa "Är ni dumma i huvudet eller?". Men det visade sig att det var precis som han sa: Mitt i natten kommer det in två skinnhuvuden i huset där han och hans fru bor, och sedan binder de båda och knackar ihjäl hustrun med ett baseballträ och försvinner. Sedan lyckas han ta sig loss och ringer polisen. Och då visar det sig att han är 25 år yngre än frun och dessutom finne (där kommer fördomen in) och alkoholist. För säkerhets skull är han även straffad för hustrumisshandel. Men det visar sig redan inom några dagar att det var precis som han hade sagt, och om jag haft något att säga till om hade han hamnat i finkan alldeles i onödan. Och det där erinrar jag mig med visst välbehag.

För att det är din enda blunder?

-Nej, men den är så totalt jävla fel. Den är ungefär som rikskriminalens profil på Hagamannen.

Du har inte fått några paket med avföring från "sherifferna i lapphelvetet" efter din lilla analys av Hagamannen-spanandet?

-Nej, inte med anledning av det, utan det vanliga bemötandet när man är väldigt kritisk är tystnad. Dessutom passerar all post till mig genom våra dynamit- och bajsindikatorer.

Är det på egen begäran eller?

-Nej nej för fan, det är legio. All post som kommer till sådana som mig passerar den där gallringen. Vid något tillfälle var det någon dåre som varit missnöjd med polisens utredning av ett sommarstugeinbrott, där gärningsmannen tydligen hade vistats under en längre tid och lämnat kvar sina gamla kalsingar. Då hade den drabbade stoppat dem i ett kuvert och skickat det till mig för att jag skulle se till att det blev föremål för seriös forensisk vetenskap. Men tystnad är det klassiska bemötandet om man är kritisk i ett sådant sammanhang som i utredningen av Hagamannen.

Har du kallat någon för något offentligt som du sedan ångrat?

-Ja, jag har kallat folk för en massa fula saker. Men inget som jag ångrar direkt, det vill jag inte påstå.

Du är tveksam till ett dna-register. Förra justitieministern, Thomas Bodström tyckte annorlunda.

-Ja, men det tycket jag talar starkt emot det med tanke på min kännedom om Bodström. Vissa människor är på något sätt givna som kontraindikatorer, om de säger att det ska vara på ett visst sätt vet du just genom att det är dem som säger det att det rimligtvis är precis tvärtom.

Och han är en sådan.

-Ja, det menar jag nog. Jag tror aldrig vi har haft en så pass klen justitieminister, och då har vi haft ganska många som varit jävligt klena. Han har gjort mängder av misstag. Hans pappa var heller inget snille.

Skulle du tacka ja till jobbet som justitieminister?

-Nej, det skulle jag inte och jag skulle aldrig få ett sådant erbjudande. Jag vet inte riktigt i vilket tillstånd av total kollaps som politiken skulle befinna sig för att jag skulle få erbjudandet.

Din sågning av Nationella Styrkan var oerhört rolig. Håller du fast vid den inställningen?

-Ja, det gör jag. Det är en sådan där helt onödig utgiftspost, det är de dyraste poliser vi har – femtio poliser som uteslutande försöker skjuta på varandra. De ser ju helt osannolika ut alltså, som några slags rakade apor iförda stridskläder, och nästan alltid när man ser dem hänger de utanför en helikopter. Jag har mitt kontor vägg i vägg med dem.

Är det tystnad du bemöts med där också?

-Ja, för fan. Men de blängde på mig på ett sätt som inte var så trevligt, det är sådana där gubbar som kan slå in en dörr med hjälp av huvudet, så det var ju bara att glo tillbaka. Och humor tror jag inte är deras bästa gren. Men alla är inte sådana. Jag handleder två doktorander och en av dem har tidigare arbetat i insatsstyrkan. Han är förvånansvärt begåvad och har naturligtvis en fysik som är ganska artfrämmande för den mänskliga rasen, men det är inget fel på skallen hans. Men majoriteten är inte som han, och uppdraget som sådant tycker jag är jävla korkat. Det är bara ett sätt att slänga iväg en massa pengar.

Snälla, berätta om din och Jan Stenbecks potatismos.

-På slutet tappade Jan kontrollen över sitt ätande. Ungefär samtidigt som jag bestämde att jag måste gå ner från 140 kg till 90 kg blev han bara större och större, så när han dog något år senare vägde han väl ungefär 200 kg. Men det där potatismoset kan nog säga en del om hans sätt att käka på slutet. Han kunde börja en middag med att sitta och äta en linssoppa medan jag satt bredvid och slängde i mig snittar och supar och då blev han alldeles vindögd och sedan brakade det plötsligt lös helt omåttligt. Och det där potatismoset var en vickningsrätt som han hade hittat på; då gjorde han ett potatismos som mest bestod av grädde, smör och äggulor och när han hade vispat det färdigt blev det någon slags puré med lite potatissmak. Då tog han en enkilosburk med rysk kaviar och rörde ner och så åt han det med sked. Till det drack han champagne och gammeldansk.

Smakade du på det?

-Haha, det är klart jag gjorde! Det var ju jävligt gott, men det kanske inte direkt var billigt. Det var ju fan dödligt dos, ett uttryck för någon slags jävla dödslängtan.

Du har ett stort hjärta... en 30-procentig hjärtförstoring på grund av dina tidigare matorgier. Handen på hjärtat – var det inte roligare förr, innan du gick över till en kost baserad på havrekli och sönderkokt broccoli.

-Jovars, det var roligare i den mening att jag var yngre och friskare. Jag väger nu över 100 kg igen och det måste jag göra någonting åt, men jag har ju fortfarande en jävla bit kvar till toppnoteringen. Men jag har faktiskt ändrat min kosthållning: På morgonen äter jag sådan där extra prima näringsriktig frukost med grönsaker och hårt bröd. Grönsaker observerade jag överhuvudtaget inte tidigare, utan jag tog gärna stekt fläsk med pannkakor och några supar till lunch. Den tiden är över nu. Men om det var kul? Ja, det var skitroligt.

Vad är det roligaste du haft med ballistisk gel?

-Menar du sådana där tvålblock som man provskjuter i? Vi kallar det tvålblock, det är alltså tvålmassa. Jag har ju skjutit i det åtskilliga gånger. Det har jag använt mig av vid ett flertal tillfällen, bland annat nere på Fagerhult. Det har ballistiska egenskaper som ligger ganska nära en vanlig människokropp minus benmängden. Ska du skjuta på något annat får du skaffa fram en djurkropp, militären skjuter en del på grisar. Utomlands har man även skjutit på lik, men det gör man inte i Sverige då det inte anses etiskt. Men vissa ganska högt rankade kriminaltekniska avdelningar i Europa skjuter fortfarande på lik för att komma så nära som möjligt. Men i Sverige gör vi alltså inte så, utan här använder vi tvål.

Vad smakar den?

-Ja, den smakar alltså tvål.

Så mänsklig muskelmassa är ungefär som tvål?

-Yes. Ungefär så.

Har du någonsin skjutit två djur med ett skott?

-Aldrig. Så gör man inte om man kan jaga, det anses ytterst oseriöst och är ett tecken på att man inte riktigt vet vad man håller på med. Per Garthon gjorde det någon gång när han var med oss på Fagerhult, han var jättestolt, varpå Jan och jag kastade oss över honom och talade om vilken jubelidiot han var.

Tycker du om dig själv?

-Javars, jag är nog ganska förtjust i mig själv.

Finns det någon som är mer förtjust i dig än du?

-Ja, förhoppningsvis mina barn och min hustru.

Är det verkligen så svårt att genomföra ett bankrån om man agerar ensam, har förberett sig mer än en halvtimme innan och inte är påtänd?

-Ja, det är knepigt, och så är det dålig lönsamhet. Att göra det i en storstad är jätteknepigt, du får ju larm på dig direkt och utryckningstiderna är korta. Dessutom har de ju olika sådan där kontantfördröjande maskiner, så du kommer i regel iväg med jävligt lite pengar. Kvalificerade rånare gaddar ihop sig några stycken och tar någon avlägset belägen ort där de rånar posten (på den tiden de hade pengar), sedan sparbanken och handelsbanken (de brukar nämligen ligga i samma hus) under närmast krigsliknande förhållanden. Då kan de ju ha fått med sig någon miljon. Eller om de tar en värdetransport, då kan de mycket väl ha fått med sig femtio miljoner.

Skulle du med dina kunskaper kunna råna en bank utan risk att åka dit?

-Med mina kunskaper skulle jag inte råna en bank.

Mörda då?

-Jag skulle nog undvika att göra mig av med kroppen och istället försöka få det att se ut som något annat än ett mord, vilket är ganska lätt faktiskt. Men nästan alla mord är oplanerade och anledningen till att de röjer undan kroppar, vilket inte är så vanligt, är att de är närstående till offret och vill fördröja upptäckten. Och i och med att det saknas en kropp vet du med automatik i vilken krets du ska leta efter gärningsmannen, så du lämnar redan där efter dig en anvisning till de som ska gripa dig.

1 kommentar:

Carolyna sa...

vilket stort smakprov!