Hannes Dunkler.

Hemma igen. För sexton minuter sedan satt jag i sändning. På en timme har jag alltså hunnit duscha, ta taxi till SVT via barnens mamma för att lägga N:s ledighetslapp i brevlådan så att hon kan lämna den till sin fröken idag, få smink, bre en macka och ta en halv kopp kaffe, dela soffa med KG Bergström, gå in i studion, sitta där i en kvart, plocka av mig micken, få en taxi beställd, åka hem. Varför kan man inte alltid vara så effektiv? Har fortfarande tv-sminket på, kanske ska behålla det så man ser någorlunda levande ut idag. När de ringde från SVT igår kväll var jag som alltid nästan autistiskt noga med att de fick till stavningen på mitt namn. Och så sitter man i TV-soffan och blir presenterad som "Hannes Dunkler". Barnpsykologen Malin Alfvén som var med i soffan träffade jag strax före jul när vi var med och sände en radiopilot med Jonas Leksell, ett program om barn som Baluba skulle försöka sälja in till SR. På väg upp till studion idag kommenterade jag att de aldrig hörde av sig sedan, att de tydligen inte lyckats få igenom det. Då sa Malin att det visst hade blivit av, de hade kontaktat henne nyligen. Buhu. Eller nåt.