Vi har diskuterat maracas här på redaktionen. Det har nämligen visat sig att det heter "en maraca" och "flera maracas". Sinnesjukt, men sant.
Eddie Izzard pratade vid ett tillfälle om hur det ofta är så att saker och ting som är tuffa i ental blir direkt fåniga i par. Som hos sjörövare. Papegoja på ena axeln: coolt. Papegoja på båda axlarna: tramsigt. Samma sak med träben och lapp för ögat.
Men med maracas måste jag hävda att det råder omvänd ordning. Man ser sällan en ensam maraca, och om man skulle göra det hade man förmodligen fått känslan av att någonting fattades – maraca nr 2.
Men så finns det alltid de som ska vara värst. Se på bilderna av Robert Plant här nedanför.
Fyra maracas. Varför? För att han kan.
För att han är Robert fucking Plant.
Du som enligt Site Meter (besöksverktyget jag använder) tydligen hittade till min blogg genom att söka på ovanstående – förlåt om du blev besviken. Jag antar att du hamnade hos mig på grund av min gamla artikel om dödsannonsers formuleringskonst där orden "dikt", "kriminella" och (inte helt otippat) "dör" förekommer. Men för att inte gå helt lottlös bjuder jag på den här som ett förslag: 
På höger långfingertopp har jag ett två centimeter långt ärr som jag fick efter att jag på en Konstfacksfest för femton år sedan just skulle till att hångla med Lotta och lutade ena handen mot en kopiator som visade sig ha en trasig glasskiva så att jag skar upp ett djupt jack i fingret som såklart började blöda ymnigt vilket fick folk i närheten att komma och bistå med pappersservetter att hjälpligt stoppa blodflödet med.
Urban Anderssons fotografi i dagens Aftonbladet är en snygg hommage till Roy Andersson (eller snarare István Borbás). Illustrerar Lena Sundströms reportage från Vellinge ("Kan vi bli ett land av hat?").
DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbings förslag på subtil replik när man vill att ens gäster ska gå hem. "Bussen går kl 21.15" är ett annat av hennes tips.
I morgon kommer Wille och hans barn förbi på middag (tillbakabjudning efter hans ambitiösa pyttipanna härom veckan) och jag funderar på vad jag ska överraska med. Kanske en köttklänning à la Jana Sterbak. Men då måste jag sätta mig och börja sy redan nu om jag ska hinna få ihop två i vuxenstorlek och fyra mindre.
