Illusionisten.

Jag hittade den här fascinerande samlingen av byggen från Roy Anderssons Du Levande. Kompletterar med min intervju med honom som jag gjorde på Studio 24 sommaren 2007:



Roy Andersson har börjat kasta ur sig nya filmer som om det inte fanns någon morgondag. Bara sju år efter Sånger från andra våningen har det blivit dags för hans fjärde långfilm sedan debuten med En kärlekshistoria för snart fyrtio år sedan. Du levande består av 46 tablåer som allesammans samlas under mottot “Människa är människas glädje”, ett gammalt visdomsord från Eddan. Roy menar att det främst är den tusenåriga formuleringen av denna självklarhet som är anmärkningsvärd; “förtätad, precis och vacker som om den var avsedd att ristas i sten för att inte falla i glömska”.
Är den på väg att göra det?
— Nu lever vi ju i en tid där ingenting gäller, säger Roy när jag träffar honom uppe på kontoret på Sibyllegatan 24. Jag har precis fått en liten rundvandring i studion en trappa ner, där man riggat för ännu en reklamfilm för Felix. Färdigrätter den här gången. Det är en märklig, nästan högtidlig känsla att kliva omkring i denna Roy Andersson-värld med de sedvanliga disiga färgtonerna, bortom köket en dörr på glänt in till sovrummet och i fönstret en skymt av höghus och förortshimmel. Men nu sitter vi på var sida om Roys arbetsbord, belamrat med papper, fotografier, tidningar – och mitt bland alltsammans ett pass. Roys? Borde jag kanske lägga fram det så att det inte försvinner iväg med tidningsinsamlingen?
— Det finns ingen tro på att någonting är beständigt, fortsätter Roy. Det är i så fall bara på ytan, man låtsas att man tar ansvar.
Var det bättre förr?
— Vi hade ju inte den enorma insikten man börjar få om hur fel vår livsföring är, den här enorma tron på kapitalismen som den enda vägen. Det har ju lett till någon slags ohämmad, skamlös exploatering. Men jag befarar att trots vår medvetenhet rättar vi oss inte efter det, vi går mot undergången med öppna ögon.
Din kritik mot religiositeten är inte lika tydlig den här gången.
— Nej, men jag är ännu mer skeptisk nu. Jag tycker så illa om det här fundamentalistiska, vad det än är för religion. Jag hatar egentligen de här jävla slöjorna och huvuddukarna. Det kanske man inte vågar säga… men jag vågar säga det. Jag tycker inte alls att man ska vara så jävla förstående och tolerant mot det. Och det finns ju motsvarigheter inom den kristna världen också, framför allt har funnits. Svenska Kyrkan var tidigare en jävla intolerant rörelse med sitt jävla konfirmationstvång, psalmsång på morgnarna i skolan, husförhör och hela skiten.
Du levande känns lite mer hoppingivande än Sånger från andra våningen.
— Ja, det är möjligt. Fast det finns de som tycker tvärtom. Men förra filmen tycker ju jag är rolig rakt igenom. Fast hemsk också naturligtvis. Men det är som Beckett sa någon gång: “Sorrow is fun”.
Ja, Beckett var en muntergök. Han sa även att kvinnan föder gränsle över en grav. En annan notering: Jugge Nohall är med i ett par scener.
— Ja, hans scener gjordes ju långt innan han var med i den där dokusåpan. Jugge var aktuell redan för Sånger från andra våningen, men det blev inte av. Den första scenen med Jugge på bänken spelades in redan 2003. Den här produktionen har pågått under en fyraårsperiod, med vissa avbrott för att klara finansieringen där vi varit tvugna att stoppa och göra reklamfilm. Många kan ju tro att vi har med Jugge bara för att han varit känd i tv, men så är det alltså inte.
Har du haft en vision någonstans under arbetet att knyta samman scenerna i Du levande mer än du gjort?
— Nej, jag tycker att den här filmen blev för konventionell. Jag hade velat ha den ännu mer spretig och oförutsägbar. Det blev ju små stories den här gången också. Från början hade jag tänkt att det skulle vara ett ännu större myller. Jag tycker att allt som har med story att göra krymper fantasin, jag skulle vilja göra något som är diametralt motsatt storytänkande. Helst hade jag velat gå ännu längre och kraftfullare med Du levande, men fick tidigt problem med finansieringen vilket gjorde att jag faktiskt var tvungen att trappa ner på ambitionsnivån lite. Det hade kunnat göras mycket mer. Men jag är ändå ganska nöjd med den här filmen.
Vad tror du på för respons jämfört med den du fick för Sånger från andra våningen?
— Jag tycker att det finns en viss snålhet mot det som sticker ut och får framgång. Sånger från andra våningen är en viktig film på många sätt, men det har varit tyst om den och det tycker jag är svagt. Koskinen och andra som ligger på forskarnivå borde faktiskt ha tagit tag i den filmen mer.
Vad hade du velat se att man gjorde?
— Diskuterat teman i den, inte minst själva bildkvaliteten. Och gestaltningen.
I Du levande finns det bara en enda exteriörscen, allt annat är studio.
— Ja, en enda, regnscenen vid busskuren. Men det är för att det var så jävla mycket vatten som skulle rinna undan.
Hur mycket efterbearbetning tycker du är okej?
— Helst inget egentligen. Jag provade med dataanimationer i offerscenen i Sånger från andra våningen, men det blev för dålig kvalitet.
Men om man skulle kunna manipulera i dator så att det blev precis lika bra som dina byggen, skulle du ändå inte gå över till det? Eller handlar det om att känna att man verkligen har gjort det “på riktigt”?
— Nej, det är lite väl primitivt och ortodoxt att tänka så. Blir det lika fascinerande så är det okej, tycker jag. Nu har jag sett att den nya tekniken kommer att bli en framgång.
Vad gör du när folk spelar för bra?
— Spelar för bra? Vad tänkte du då, har du något exempel?
När de agerar för professionellt, helt enkelt.
— Då får de ju också fel tonfall och fel pauseringar. Men jag har kommit underfund med att det inte går att med logik och vilja få bra repliker och tonfall, utan man får se till att skapa situationer där det uppstår med olika hjälpmedel och trix. Man måste förbi det där att med viljan försöka skapa liv, för det går inte. Liv uppstår bara. Sedan är det jätteviktigt att få skådespelarna att lyssna på varandra. Lyssnandet är minst lika viktigt som sägandet.
I svensk film pratar man sällan i munnen på varandra. Även hos dig reagerar man när någon väl gör det. Folk står och väntar in sin replik.
— Men det är inget fel att vänta in... eller nej, man ska inte vänta in en replik, däremot ska man vänta tills den andra är färdig med vad han vill säga. Men att spela för bra... det är en intressant fråga. Man får inte spela för bra, då blir det inte alls intressant.
Skulle det vara problematiskt att ta in en professionell skådespelare?
— Det är lika svårt skulle jag vilja säga. Ibland kan det till och med bli svårare, på grund av att skådespelarna kan ha en yrkesstolthet i sig, vilket är helt förståeligt. Att man vill värna om att man är en skicklig skådespelare. Man kanske inte tycker att det är skickligt nog att bara ställa sin person till förfogande.
Vad har du sett för svensk film själv på sistone?
— När jag håller på själv hinner jag inte se någonting annat, så nu har jag många filmer att ta igen.
Nej, det har du inte.
— Jag är nyfiken på Farväl Falkenberg och Darling. Är det de enda som är något?
Det har ju gjorts fruktansvärt mycket dåligt.
— Ja, det kan man nästan känna...
Jon Lindströms Stora och små mirakel är väl det främsta lågvattenmärket på senare tid.
— Var det hans senaste? Det var den filmen som fick det stödet som inte vi fick. Min besvikelse över att vi inte fick fullt stöd beror på att konsulenten Per Nielsen inte ville hjälpa till med vår film. Han var nämligen ihop med Jon Lindströms dotter, så han hjälpte hellre sin svärfar. Men där har vi svensk filmsituation i ett litet nötskal när det gäller stödsystem och så vidare, den här nepotismen och missunsamheten.
Läste du Marianne Ahrnes offentliga ursäkt för att hon inte gett stöd åt Darling?
— Hon är faktiskt en korkad person, dum alltså. Jag tycker det här jävla konsulentsystemet är väldigt riskabelt.
Hur skulle det se ut då?
— Jag tror att det måste vara en större jury. Det blir lätt godtyckets och inkompetensens herravälde. Jag tycker att Marianne Ahrne var superinkompetent på den posten, och det var Per Nielsen också. Han hade ju en filosofi om att försöka hitta publiksuccéer, men han hade total brist på konstnärlig feeling.
Hur tycker du synen på manus är?
— Det är så jävla idiotiskt, för ett manus garanterar i stort sett ingenting. Det har varit en övertro på manus. Hela jävla svenska filmkåren har ju gått sådana här manuskurser, därför ser ju alla de här jävla filmerna likadana ut. De har läst boken “How to write a selling screenplay”. Till och med Dramatiska Institutet som ska vara Sveriges viktigaste filmskola har gått på det där. DI har varit starkt bidragande till svensk films nedgång i sällskap med svensk tv, särskilt under Ingrid Dahlbergs tid, ihop med en tredje part som också är ansvarig för det här, nämligen en lat, överårig och slö kritikerkår. De tre har skapat det här klimatet.
Bryr du dig om vad den trötta kritikerkåren tycker om det du gör?
— Ja, det är klart att jag bryr mig. Det finns allvarlig, ambitiös kritik och så finns det den lite raljanta fashionspydiga... Jag har irriterat mig på den här Schulman.
Men han recenserar ju inte.
— Nej, men den attityden, att ingenting minsann är bra. Men nu råkade jag läsa honom idag och det var första gången som jag tyckte att han var rätt rolig faktiskt.
Vad skrev han?
— Han skrev om hur trött han var på att titta på tv eller vad fan det var. Men det var roliga formuleringar.
Du gör inte så mycket reklamfilm numera?
— Nej, jag gör reklamfilm bara för att jag måste, för att betala räkningarna. Det är tur att jag har haft det där. Vårens två reklamfilmer för färdigmat har finansierat slutjobbet på Du levande.
Kan det också vara så att när du söker stöd tänker de att du som håller på med reklam klarar dig väl bra på egen hand?
— Kan vara så. Och likaså bara för att jag råkar äga det här huset, fast det egentligen är banken som äger det, jag har belånat varenda sten. Men då kan det nog vara så att “Han har ju för fan hus här, han klarar sig väl”.
Är du disciplinerad?
— Ja, man måste vara väldigt disciplinerad, men jag känner att jag har festat lite för mycket på senare år. Det råkar vara så att nästan alla av mina unga medarbetare har varit musikaliska, så vi har jammat här ibland så inåt helvete. Men vi fick sluta med det för grannarna här på andra sidan, så nu har det inte blivit på ett tag.
Är det vad du kallar att festa? Jag tycker det låter ganska stillsamt.
— Ja, och så blir det mycket vin... man diskuterar nästa scen och så blir det gärna några glas vin samtidigt. Men jag har lugnat ner mig. Jag känner att jag måste göra det.
Du har sagt att du ser En kärlekshistoria som en halvmesyr. Själv använder jag den som kvalitetskontroll på nya bekantskaper. Jag anser att det är den bästa svenska film som gjorts.
— Den är inte riktigt färdig. Jag känner fortfarande att En kärlekshistora var en skiss, det har jag även gjort med Sånger från andra våningen och den här nya. Jag skulle nog fan vilja göra en till ännu gedignare film, intensifiera uttrycket. Både bildmässigt och innehållsmässigt, tematiken om detta med vår existens — vad vi gör med våra liv, med vår ångest, vår längtan, bekymmer, kärlekstörst, hat… allt detta. Jag skulle vilja komma åt det man kan komma åt i litteraturen när den är som bäst. Dostojevskijdjupet. Det icke förutsägbara.
Du påbörjade en film efter En kärlekshistoria som skulle heta Två bröder, en syster.
— Det var så att jag drabbades av en framgångsdepression efter En kärlekshistoria. Jag var på gång med ett jättebra projekt men bolaget fick dålig ekonomi och kunde inte gå med på en så stor produktion, plus att jag själv alltså var på väg in i ett depressivt tillstånd. Jag tappade ork och motivation. Jag hade skrivit ett halvt manus ungefär, om några syskon som startar ett åkeri på landsbygden. Lite Steinbeckstil. Jag hade även en film på gång som hette Für Elise som handlade om någon som gick och tog pianolektioner. Sedan har jag fortfarande en dokumentärfilmsidé om Europas historia, om första och andra världskriget. Utgångspunkten är Gedächtniskirche i Berlin, som var samlingsplatsen för världens turister och ungdomar innan muren föll. Det är en ruin av en kyrka som blev en symbol för freden, men i själva verket är det en symbol för kriget. Den byggdes i gotisk stil så sent som vid förra sekelskiftet med mosaik på alla väggar och en vördnad för överheten. Det är kyrkan som lakej åt makten. Jag är nästan besatt av Europas historia, reser jag någonstans blir det gärna Tyskland faktiskt. Mycket kring franska gränsen, allting som har med både första och andra världskrigets anfall mot Frankrike att göra. Annars pendlar jag mycket mellan Lund och Stockholm, jag har en tjej i Lund.
Vilken del av Europas historia intresserar dig mest? Världskrigen?
— Egentligen hela jävla tiden. Men det som fascinerade mig först var de två världskrigen, och om man sedan backar till de processer som ledde dit blir det ju intressant hela vägen till romarriket. Framförallt nationalismen och dess upplösning och tillbakagång. Jag är så jävla irriterad på de här orättvisorna som tidigt växte fram med överklassen och adeln och folket som skulle passa upp på dem. Alltså, hela det är ett hatobjekt för mig. Och vårt kungahus och hela den skiten.
Men det här med din depression...
— Ja, det var en hemskt tid faktiskt.
Du har inte upplevt det sedan dess? Ingen panikångest?
— Nej. Det fanns panikångest då, men i och med att man övervann det så fattade man vad det rörde sig om nästa gång man kände likadana tendenser. Då blev man inte lika rädd. För mig hjälpte det att läsa Kierkegaards Begreppet ångest för att komma ur det där. För när man är inne i det tror man att det aldrig kommer att ta slut.