✌ Hannes Dükler ✌: "That´s life, c´est la vie, sånt är livet i mitt skafferi"

Någon hittade hit idag på grund av en lite udda fetisch:

Jag antar att det var för att jag för tre år sedan här på bloggen skrev om den roligaste svenska filmen genom tiderna: "Lust" från 1994 av Janne Wallin med Cia Berg och Gerhard Hoberstorfer i huvudrollerna:

Där fanns oförglömliga scener som när Cia drar galet med fingrarna i ansiktet stumfilm-style och när Gerhard naken svarar i telefonen som inte är inkopplad i väggen. Eller repliker som "That´s life, c´est la vie, sånt är livet i mitt skafferi" och "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!".

Efter lite letande i Svensk Filmdatabas hittade jag filmens officiella synopsis. Det är helt fantastiskt:

Jerrie vaknar på morgonen med en tjej i sängen. När han kallar henne Pia, blir hon förorättad. Hon heter Alice, påpekar hon. När Jerries mamma ringer, orkar han inte höra på henne, utan lägger på luren. Jerrie anländer till krogen, som han äger tillsammans med Uffe och Dabo. Alice visar sig vara servitris på krogen. I köket härskar det en rå jargong. Det framgår att Jerrie har många tjejer, och detta får han pikar för. Jerrie börjar flirta med en kvinnlig gäst, en mörkhårig tjej, vars manliga sällskap just lämnat henne. Hon beställer en cappuccino, men när Jerrie kommer med den, har hon försvunnit och smitit från notan på 750 kronor.
Sedan Jerrie kommit hem senare på natten, knackar det på dörren. Det är den mörkhåriga tjejen. "Hej, jag heter Sara", säger hon. "Lessen för det där med notan." Jerrie och Sara gnabbas och lär känna varandra. Sara kranar vatten i badkaret och kliver sedan i med kläderna på. Jerrie klär av sig naken och stiger i han också. Sara säger sig vara finansmarknadsanalytiker. På morgonen vaknar Jerrie i sängen, ensam. I badrummet har Sara på väggen skrivit DU SKA FÅ DINA PENGAR.
Till krogen kommer Saras manliga sällskap från kvällen innan och frågar efter henne. Sara har talat om honom som sin bror Tommy.
När Jerrie på natten kommer hem med en tjej han raggat upp, sitter Sara i trappan och väntar. Tjejen förstår och försvinner. Jerrie: "Jag hatar tårar, begravningar, hemligheter, stora överraskningar, plötsliga avsked..." Jerrie och Sara älskar med varandra.
Nästa dag låtsas Jerrie ha skadat sig och tar in sin mamma som ersättare på krogen. I stället åker han och Sara ut i skärgården, där de på en ö bryter sig in i ett hus och älskar framför brasan i den öppna spisen. Följande dag väntar Sara på Jerrie utanför restaurangen, men Tommy kommer och hämtar henne.
Sara flyttar in hos Jerrie. Hennes lägenhet repareraras efter en översvämning, säger hon. Allt är mysigt till dess att Sara börjar snoka i Jerries allra heligaste, skafferiet, där han förvarar sin älskade trumpet och sin dagbok, som Sara sätter igång att läsa. Jerrie blir förbannad och Sara förorättad. Sara: "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!"
I skärgården försonas de och älskar på nytt framför brasan.
På krogen nästa dag förklarar sig Jerrie vara trött på samägandet. Hemma hos Jerrie berättar Sara att hon fått jobb på McGriffins i New York och att hon börjar där redan om två veckor: "Jag kan bara inte tacka nej till en sån chans. Jag reser till New York om en vecka." " "Är det nåt mer du inte berättat?" frågar Jerrie, som bestämmer sig för att följa med.
När Jerrie på krogen säger att han ska flytta till New York, blir alla konsternerade. "Du är en svikare," säger Dabo.
Jerrie kommer till Saras lägenhet, men det är ingen där. Hon har rest, säger en granne. Med två stora koffertar. "Det var meningen att jag skulle följa med," säger Jerrie. Jerrie, som hemma dukat till en middag för två med amerikanska flaggor, hör Sara på telefonsvararen: "Hej, förlåt! Var rädd om dig."
På Restaurant Pelikan drar Jerrie sin förförelserutin för en tjej som heter Marie. Han följer med henne hem. Jerrie söker upp sin mamma för att låna 10.000 kronor. Men hon säger nej. I stället får han låna pengar av kocken Uffe till USA-resan, som nu blir av.
I New York söker han upp McGriffins, men där har man inte hört talas om en anställd vid namn Sara Andersson.
Efter att ha återvänt till Stockholm, kastar Jerrie ut sin tilltänkta hyresgäst. Under tiden har Alice övertagit Jerries andel i krogen. Men han välkomnas tillbaka. Nu ska man dela på fyra. På kvällen tar Jerrie ett varmt bad omgiven av rader av värmeljus.
Nästa dag försover han sig. När han i blomsterhandeln köper en bukett som gottgörelse, säger expediten att Sara är gift med hennes bror Tommy sedan sju år tillbaka, och att hon nu vistas i skärgården. Jerrie tar sig dit, till samma hus som han och Sara tidigare gemensamt besökt. Tommy försöker stoppa honom men Jerrie slår ner honom. Han försöker få kontakt med Sara, men hon är ordlöst uppriven och plågad. "Hur kan man vara så in i helvete hjärtlös mot någon som är psykiskt sjuk?!" skriker Tommy. Jerrie tar ett brinnande vedträ i brasan, hotar med det och bränner sig i handen.
Jerrie ligger i sängen hemma hos sin mamma. "Jag kan inte sova," säger han. "Åkte du aldrig till Amerika?" frågar hon. "Jo," svarar han.
Text: "Tio månader senare." Jerrie är tillsammans med en ny tjej. De klär på sig efter en natt tillsammans. Hon säger: "Jerker - äh - Jerrie, vi kan väl höras nån dag när du känner dig bättre i form. Det kan hända den bäste. Du, jag ringer." Hon går. Telefonen ringer. "Hej, det är Sara." Jerrie lägger på luren, lägger sig på sängen och drar täcket över huvudet.
Jerrie är på krogen och tar en öl. Då kommer Sara in. Hon vill betala tillbaka sin gamla skuld, de 750 kronorna. Jerrie går ut i köket, och Sara följer efter. "Det är slut med Tommy," säger hon, "han har flyttat till New York."
Jerrie och Sara sitter vid en öppen eld vid vattnet ute i skärgården. Jerrie tar en flaska vin som han häller ut i vattnet: "Härmed döper jag detta vatten till Saras fjärd. Nu skulle man väl bara gå på vatten också, va?" "Jag kan," säger Sara och tar av sig kappan. "Jag kan gå på vatten." Hon går ut i vattnet till knähöjd. "Jag kan också," säger Jerrie och följer efter henne. "Jag som alltid trott att kärlek var något för mesar och hemmafruar," säger han. "Jag älskar dig."

✌ Hannes Dükler ✌

tisdag, augusti 18, 2009

"That´s life, c´est la vie, sånt är livet i mitt skafferi"

3 kommentarer:

Twitter

Twitter Updates

Bloggarkiv