En dag på stranden.

Typ havsutsikt i Castellammare del Golfo.

Siciliansk flygbuss. Lite åttiotaligare färgsättning.

Move that bus!

Just nu befinner vi oss på Ryanairs egen transferbuss på väg till flyget. Bussen är förmodligen den fräschaste och modernaste i mannaminne. Oh the irony!

Prokrastinera mera.

"Other films I consider to be profoundly overpraised include Kieslowski's Three Colours Red (nothing happens), Tarkovsky's Solaris (nothing happens in space) and Von Stroheim's Greed (nothing happens in the desert for 10 hours)."

Klockan är nu strax över åtta på fredagmorgonen och jag har f o r t f a r a n d e inte packat eller skrivit klart det som ska skrivas. Och om tre timmar åker vi. Istället sitter jag och läser det här.

Sicilien och sedan dö.

Om tretton timmar åker vi till Sicilien och jag har inte packat än. Barnen – som sitter i vardagsrummet och spelar Monopol just nu (vad har hänt med deras dygnsrytm?) – verkar inte heller ha packat. Dessutom har jag jobbrester som hängt kvar sedan jag gick på semester i fredags. Texter som ska göras... nu. Istället har dagen gått till att boka klart den kommande veckan. Det blir en liten Trapani-Castellammare del Golfo-Scopello-San Vito lo Capo-tripp. Varför har jag så svårt att ligga på en och samma strand en vecka? Är dock lite rädd att särskilt San Vito lo Capo kommer att ligga till grund för ett antal Tunbjörkska italienarsvenneupplevelser (bilden ovan föreställer dock Scopello). Återkommer med mer eller mindre avskräckande bilder från ön.

Dagens "Vart är det här landet på väg egentligen".

"Till en början trodde man att mannen var berusad och att det eventuellt skulle sluta med ett omhändertagande, men så blev inte fallet.
- Han låg bara och vilade lite, säger Jens Wismar vid Stockholmspolisens länskommuniktionscentral, till Sveriges Nyheter.
Larmet om mannen på Skarpögatan kom in vid 18.45-tiden."

(Notis i dagens SvD)

Förra måndagen.

Pietà i Stockholms skärgård.

Tom Malmquists heta restips.

Match Point.

Igår hamnade jag mitt i (vad jag trodde var) den sista timmen av årets Wimbledonfinal. Den första tennismatch jag någonsin sett. Jag tänkte att jag skulle ge det en chans, bara kika lite, jag hade faktiskt viktigare saker för mig (oklart vad). Hur ironiskt var det då inte att det blev den längsta Grand Slam-finalen i världshistorien. 4 timmar och 17 minuter som jag aldrig kommer att få igen. Min blick drogs dock till något helt annat än en svettig schweizare och en "rätta-till-tenniströjan"-ticsande jänkare.