Based on a true story.

I eftermiddags såg jag två pressvisningar av filmer som byggde på verkliga händelser. Jag har aldrig riktigt förstått det där; ”Based on a true story”. Liksom, vad har det för betydelse? Hade ”The Phantom Menace” varit bättre om den var baserad på något som verkligen skett? Den första filmen var den franska rysaren ”Ils” där ett ungt par i ett stort hus utanför Bukarest trakasseras nattetid av mystiska varelser (att dessa senare visar sig vara rumänska kontaktlimssniffande barn ger det hela en mycket fadd eftersmak… mer om det när jag skrivit klart recensionen). Den andra filmen var Oliver Stones ”WTC”. Och redan under de inledande scenerna bestämde jag mig för att försöka se den som om den INTE byggde på en verklig händelse. Det blev ganska intressant. Lite grann som när man sitter på flygbussen från Arlanda och försöker låtsas som om man är turist och ser allt omkring en för första gången (eller är det bara jag?). Hade ”WTC” kunnat göras som en rent fiktiv film? Bortsett från att det i så fall hade lagts mer krut på CGI – skulle själva strukturen sett annorlunda ut?

Skrattfest.

Artikeln "Hitlerkonst såld på auktion" i dagens Näringsliv24 slår alla rekord vad gäller direktöversättningar och syftningsfel:

"Totalt 21 sketcher av Adolf Hitler såldes under igår på ett auktionshus i södra England för totalt 118 000 pund, motsvarande drygt 1,6 miljoner kronor. Auktionen i den annars sömniga turistorten Lostwithiel, blev ideligen avbruten av protestanter utklädda till nazistledare. Konstkännare tror att den typiske köparen är en privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster"

1. Skrev Hitler sketcher? Fantastiskt.
2. Under igår?
3. Avbröts auktionen verkligen av protestanter utklädda till Hitler?
4. "En privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster" – hur exakt går det till när man byter världskrigsentusiaster med varandra?

Dagens citat.

""Gud är den hand som aldrig sviker." Smaka på det citatet och tänk på Auschwitz, Babij Jar, 11 september, Rwanda, Darfur, Almöbron, Estonia, Tsunami, Hagamannen, Ausonius, den 13-åriga styvdottern ... behöver jag fortsätta? Visst, ordet är fritt, men måste vilka avgrundsdumma stolligheter som helst få spridas i statsfinansierade P1:s högmässa, som nu i söndags?"

Ur Dag Bjerkes radiokrönika i dagens SvD.

Int. Hannes kontor – morgon

Alla klagar på Det Svenska Filmmanuset. Filmkonsulenterna klagar. Producenterna klagar. Pagrotsky klagar. En god vän till mig som heter Anders klagar. Jag klagar. Men jag anklagar dem inte, manusförfattarna. Åtminstone inte alla. Så storhjärtad är jag. För problemet är egentligen inte svenska filmmanus. Problemet är synen på svenska filmmanus. Jag har lovat mig själv att aldrig mer prata om det danska blablabla filmundret, men faktum är att en svensk manusförfattare får nästan en fjärdedel så lite i manusstöd som sin danska kollega. En fjärdedel!

Jag förstår inte var synen på manusskrivande som någon slags fritidssysselsättning kommer ifrån. Vi har liksom intalats att “skriva – det kan väl alla, bara att traggla sin Ars Poetica eller boka in sig på Biskops-Arnö”. Eh, nej, det kan inte alla. Framför allt har inte alla något att berätta. Men de som har det måste SFi ta hand om och stötta i processen. Inte sitta och gnälla över brist på konstruerade karaktärer och avsaknad av äkthet. Om ett filmmanus är något som man förväntas skriva på sina lediga stunder, vad mer kan ni då begära? Då är det inte så märkligt att vi alldeles för ofta får se karaktärer utmejslade med slagborr, som är en och samma personer dagen igenom (för visst är man väl mer mångfasetterad än så – man är lismande mot sin chef, tillgjord mot sina barn, vidrig mot sin fru etc).

"Snövit och de sju små dvärgarna" kunde mycket väl ha varit skriven av en svensk manusförfattare: “Vi har en för jävla trött snubbe här, Trötter heter han, gäspar hela tiden…och så en lirare som är helt sjukt glad, ler liksom oavbrutet – vad tror ni om Glader?”

Vi bygger Sverige.

Alla som följer Öppna Kanalen har säkert sett de två schacktokiga systrarna Krzymowska i "Mittischack". Nu har mamma Anna valt att ställa upp för Kristdemokraterna. Ja, jisses.

Sent ska syndaren vakna.

Idag kunde man läsa om George Johnson i Richmond som bara åt korv och våfflor. Han dog förra onsdagen, 112 år gammal.
Hade han ätit en mer allsidig kost skulle han kanske levt idag.

En riktig bloggtext.

Jag har nu insett att det är dags att börja blogga – på riktigt. Att skriva om vad man gjort under dagen etc. Alltså: Unik nypremiär för den här sidan.

Idag har jag skrivit en recension av den svenska finansthrillern “Exit” med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som jag såg igår morse.
Ett litet smakprov: “Någonting är ruttet i staten Sverige. Det Svenska Filmmanuset är idag en hafsigt hopkrafsad vägbeskrivning som man skriver ner i all hast för att komma iväg och så jävla snabbt som det bara är möjligt få ihop den där rullen. Manuset är bara ett litet skithinder som måste forceras innan man kan göra det där riktiga – Filma Filmen. Man behöver inte ha någonting att berätta, det räcker med att tillräckligt många personer ser förbannade ut i bild och säger “Vad fan menar du?”, “Vad fan sysslar du med?” och “Vad fan håller du på med? Va?”.”

Kunde även konstatera att man kan ta Mads Mikkelsen ur Danmark, men inte Danmark ur Mads Mikkelsen. Jag förstår verkligen inte varför han inte kan få prata danska istället för att bräka fram det där märkliga lätet som blir när danskar ska prata svenska. Och så har Samuel Fröler blivit allt mer lik Stefan Sauk, inte bara till det yttre utan även i sitt grova överspel.

Har även skickat iväg den senaste versionen av boken och en intervju med New York-kocken Marcus Samuelsson. Köpte en caesarsallad på Sirap på väg till kontoret (nya, sedan i måndags). Tänkte att en sallad kunde vara ett lite mer hälsosamt alternativ till Ciao Ciao-pizzan igår. Yeah right. Bacon. Dressing. Flottiga krutonger.

Läste att min gamla rumskamrat på VärnpliktsNytt, Niklas Svensson, entledigats från tjänsten som politisk reporter på Expressen efter att, liksom ett gäng folkpartister, tagit sig in på Sapnet. Minns hur han under tiden på VN försökte få till en intervju med Astrid Lindgren för att bli den som gjorde Den Sista Intervjun. Hon avböjde ständigt via ombud. Niklas var ofta glad. Och så snusade han. Prillorna släppte han ner i papperskorgen mellan oss båda. Jag krävde att han skulle spola ner dem. Han vägrade. Glatt. Han var även medlem i Halmstads moderatkommunister, i alla fall hade han en sådan dekal.
Alltså, han lever fortfarande och så.

Ikväll har tidningen Stureplan fest på Sturecompagniet. Har inte varit där på många år. Känns som att det kommer att dröja ytterligare ett par. Kanske ser extramaterialet på “Plötsligt i Vindslöv” istället.