Nu åker vi till skärgården.

Dagens topplista.

Femitopp-livsmedel-man-tror-man-har-slut-på-hemma-när-man-står-i-affären-men-som-det-visar-sig-att-man-hade-en-jävla-massa-kvar-av-i-olika-burkar-paket-och-påsar:

1. Majonnäs
2. Bearnaisesås
3. Ris
4. Sylt
5. Tomatpuré

Efter regn..

Haha. Tänk att det räckte med att skriva ner namnet på en norsk väderpresentatör (-tris?) för att plötsligt ha fått FLEST träffar på hela månaden.

Det var droppen.

Nu har i alla fall jag tappat ALLT förtroende för Tone Bekkestad.

Fantastiskt.

Har idag haft det lägsta antalet besökare på en månad.

Årets film. Så det så.

Ornithology.

Det blev som sagt ingen Pet Shop Boys-konsert för mig igår, men gick in på Spy Bar just som Neil gick därifrån. Det blir sjätte IRL-gången: Dabrowskistudion 1990, Globenkonserten 1990, Riddarholmskonserten 1997, Skansenkonserten 2002, Lydmar 2002, Spy Bar 2006. Tydligen spelade de i Globen 2000 också, men hur märkligt det än låter så minns jag faktiskt inte om jag såg dem då.

Lästips.

I nya numret av SFI:s engelskspråkiga tidning "Made in Sweden" kan man läsa om mitt samtal med regissören Björne Larsson, Andreas Wilson och Alex Skarsgård om Björnes debutfilm "Kill Your Darlings".
Om man inte har något bättre för sig, alltså.

Moderna mysterier III

Skylten "Gäller ej ledarhund". Vem exakt ska läsa den?

So Hard. Men här är en topplista.

1. Left To My Own Devices
2. It's A Sin
3. Paninaro
4. Always On My Mind/In My House
5. King's Cross
6. Don Juan
7. It Couldn't Happen Here
8. One Of The Crowd
9. Shameless
10. I Want A Dog
11. Somewhere
12. The Resurrectionist
13. I Want A Lover
14. Go West
15. To Speak Is A Sin
16. West End Girls
17. Birthday Boy
18. Opportunities (Let's Make Lots Of Money)
19. To Face The Truth
20. The Sodom and Gomorrah show

Miserablism.

Har fortfarande inte lyckats smälta det faktum att jag totalt missade biljettsläppet till Pet Shop Boys på Cirkus imorgon. Men det skulle ändå knappast slå den där decemberkvällen i TV-huset 1990. Neil och Chris skulle vara med i Dabrowski och jag hade redan under dagen tillsammans med min klasskompis Andreas Sjödin försökt reka lite. Eftersom Stina alltid brukade hitta på något i ett separat, förbandat inslag med sina största gäster (detta var före det där hoppets tid...tror jag), ofta hemma hos henne själv, åkte vi hem till Stina tidigare på dagen och ringde på. Hennes dotter öppnade och berättade att de redan varit där, Stina hade vikt lakan tillsammans med Pet Shop Boys nere i tvättstugan! Dubbelsuck. Men så blev det kväll och utan att egentligen veta vad vi förväntade oss åkte vi in till Sveriges Television där vi snart insåg att vi inte var de enda i samma ärende. Vi hade blivit en del av massan, den dreglande pöbeln. Förnedringen var total. Så vi gick fram till vakten i luckan och påstod att vi var släkt med scriptan (vet än idag inte var vi fick det ifrån...som om det nu skulle ge oss fri lejd!). Vakten ringde ett kontrollsamtal och fick beskedet att han skulle släppa in oss så att hon fick träffa oss! Känslan av att gå förbi alla de där osnutna "fansen", in genom dörren och ner till Studio Ett...jisses. Vi hamnade i ett rum tillsammans med ett antal statister som var där för att mingla lite i bakgrunden under sändning (det här var på den tiden man skulle ha mingel kring programledaren, se "Svepet" mm). Snart hörde vi någon gå omkring och efterlysa scriptans släktingar. Vi visslade och tittade upp i taket tills faran var över. Så blev det dags för sändning och vi lotsades in i studion tillsammans med minglarna. Strax innan sändning dök så Neil och Chris upp några meter bort i studion. Efter sändning plockade vi fram hela vår tolvtumssamling för att få den signerad och låta oss plåtas ihop med Neil och Chris. En helt okej dag i en sjuttonårings annars magiskt händelsefattiga liv. Men ha så jävla kul på Cirkus ni.

"Hamnat utanför sina egna liv bla bla bla oförmögna att återta makten över det bla bla vad har hänt med dessa människor bla bla?"

Vem var det som en gång bestämde att en svensk novell förmodas ta tempen på vårt mentala tillstånd i betydligt högre grad än en roman antas göra? Att det alltid handlar om att registrera ett klimat? För så är det – om man läser baksidestexten, denna införsäljande lilla påannonsering om 400-500 tecken, till valfri svensk, manlig novellsamling. Främst är det alla dessa frågor som man slås av. Frågor, och så antydan om ett dolt hot under den vardagliga ytan. Alltid.

I bokhyllan hittar jag Jesper Larssons några år gamla debut "Snö, tårar", en novellsamling om folk som sätter på kaffe. Vänder man på boken läser man "Varför flyttar man till Haparanda? (Anspelar på novellen "Varför flyttar man till Haparanda?") Varför vill man döda den man älskar?" (Novellen "Förlåt om jag dödade dig") och vidare: "Men vem är det som är rädd? Jag hatar inte barn, säger någon. Varför?". Novellens namn? "Jag hatar inte barn"…

Samma indolenta behandling drabbade Hans Gunnarssons debut ”Bakom glas”: "En man tappar kontrollen över sig själv när en granne mer och mer tar över hans liv. En kvinna känner vanmakten växa inom sig och söker sig ut i sommarnatten. En pojke är på väg för att besöka sin mamma som försvunnit in i sjukdom. En flicka dras allt längre in i ett tomrum dit ingen annan når. Gemensamt för människorna i "Bakom glas" är att de tycks ha hamnat utanför sina egna liv och är oförmögna att återta makten över det”
Varför denna desperata jakt på en MGN? För nog känns den hyfsat efterkonstruerad. Prova att läsa den högt för dig själv med TV4-mannenröst och du har en påannonsering för valfritt dito program.

En annan svensk, manlig ung novellist är Joakim Forsberg som för ett antal år sedan kom ut med novellsamlingen "Den ni söker är inte här". Och även här pratas det om att det "anas ett ogripbart hot": "Vad är det som händer med högstadieläraren som bestämt sig för att sluta röka, liftaren och det unga paret i bilen, skivbolagsdirektören med en förhoppningsfull kille på besök, eller pojken som tillsammans med sin mamma hittar en man i trädgården?".

Jag har mycket svårt att tänka mig att en samling med Hemingways noveller skulle behandlas på liknande sätt:
"Varför beställer Francis Macomber tre gimlets? Hur kan ett par berg se ut som vita elefanter? Och hur mycket snö finns det egentligen på Kilimanjaro?"
Eller skulle det kanske helt enkelt vara ett marknadsföringsmässigt genidrag?

Om dagens förlagsredaktörer skrivit baksidestexterna till några av världslitteraturens stora klassiker kanske det hade låtit så här:

"Pippi Långstrump" av Astrid Lindgren:
En liten flicka bär omkring på boskap. En frånvarande far sätter kriminaliteten före familjen. Två syskon kommer inte hem till middagen. Vad är det egentligen som händer i Astrid Lindgrens roman om en nyinflyttad främling med okända krafter?

"Nalle Puh" av A A Milne:
Det är en skrämmande samling existenser vi får bekanta oss med i historien om en liten pojkes osunda kärlek till djurvärlden. En lobotomerad björn. En manodepressiv åsna med misstänkt lepra. En kanin med vad som närmast får betecknas som rent fascistoida drag. Och alla möts de i en diffus skräck för sina inre demoner – hjärnspöken, chimärer, Heffaklumpar.

"På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust:
En man doppar en madeleinekaka i en kopp te. Den jämnåriga Gilberte kastar en utmanande, svårtydbar blick. En skara halvvuxna flickor på en strand i den normandiska badorten Balbec. Tre händelser med det gemensamma att de ingår i samma verk på 3 000 sidor uppdelat på sju volymer utan någon som helst intrig, men med en mycket mörk hemlighet…

"Äcklet" av Jean-Paul Sartre:
En man ser på en kiselsten. Samma man ser på en trädrot. Sedan ser han på sin egen hand, hållandes en gaffel. Varför? Och hur kan han påstå att han genom dessa iakttagelser har funnit nyckeln till tillvaron? Hur sjuk är egentligen Antoine Roquentin? Och vem kan hjälpa honom? ”l´Autodidacte”? Paris? Spänningen tätnar…

Bonniers stora kokbok:
En paella valenciana kräver 3 dl långkornigt ris. En mussla öppnar sig efter en stund i luften. Blodkärl och hinnor putsas bort. Men varför är inte rostbiffen genomstekt förrän vid 70°? Och stämmer det verkligen att en skålpund är detsamma som 425 gram?

Saker man inte tänker på så där jätteofta.

I Finland heter finlandsbåtarna sverigebåtar.

Isnt it a pity, isnt it a shame.

Billy Preston ("the fifth Beatle" spelade keyboard på "Let It Be", "White Album" och "Abbey Road") är död, 59 år gammal, efter att ha legat i koma sedan den 21 november i fjol. Hans version av "Isn´t It A Pity" på George Harrison-minneskonserten "Concert For George" den 29 november 2002 i Royal Albert Hall är så jävla mäktig (liksom hans enorma glugg) och enligt min statistik en av de mest spelade i min iTunes det här året (tillsammans med bl a Françoise Hardys "Message Personnel", New Orders "Run Wild", Denison Witmers "Stations" och Mary Beth Maziarzs cover på "Daydream Believer").

Lästips.

I Diegos juninummer har jag träffat min äldsta dotters gudfar Mattias Drugge som gick från framgångsrik AD på byrå i Stockholm via fullständig utbrändhet till att idag vara en av Sveriges främsta flugfiskeinstruktörer.
Ett litet smakprov: "Jag kraschade igen, kapitulerade som människa och sjukskrev mig ännu ett halvår. Under den här tiden gick jag upp 20 kilo, och det bättrar ju inte på situationen att man känner sig som en jävla flodhäst. Tidigare hade jag varit ganska fåfäng, nu kände jag bara att det vore skönt att kunna sätta på sig en t-shirt utan att buken spretade"

Att försvara en mittfältare.

Så här skriver Jesper Högström i Expressen angående min intervju med Tomas Brolin i Nöjesguiden:

"Tomas Brolin är inte riktigt den enklaste människan att hysa sympati för. Men tidningen Nöjesguiden lyckas med bedriften att frambringa denna känsla. I en sällsynt självgod intervju signerad Hannes Dükler utsätts Brolin för samma obehagligt modefascistiska attityd som annars brukar förbehållas kung Carl Gustaf. Man kan fråga sig varför Brolin skulle veta mer om böcker, film eller Nöjesguidens senaste variant av trendkultur än Carl Bildt visste om fotboll, men till skillnad från Bildt är Brolin vilseledd nog att fåraktigt svara på alla frågor som är avsedda att göra bort honom. Och Dükler försitter inte tillfället att spydigt blinka över hans axel till alla införstådda övermänniskor i läsekretsen, eller att trycka alla de fyndiga oneliners intervjun ger honom själv möjlighet att kläcka ur sig. Nej, det handlar inte om att sparka uppåt. Det handlar om att sparka på den som redan ligger"

Hmm. Nu har jag läst om min text för att försöka hitta den där "modefascistiska attityden" som jag tydligen håller mig med. Behöver jag säga att jag inte hittar den? Att däremot kalla Brolin "vilseledd" och "fåraktig" tycker nog jag om något är att omyndigförklara karln. Och jag förstår verkligen inte vad Högström menar med att jag sparkar på någon som redan ligger. Brolin är en framgångsrik krögare och entreprenör med en sjuhelvetes fotbollskarriär bakom sig. Att han sedan är fullkomligt ointresserad av populärkultur gör honom inte till ett offer.
Replikskiftet som jag antar att Högström syftar på ser ut så här:

Vad läser du själv?
"Trav- och galoppronden"

Säg inte hur den slutar bara.
"Va?"

Säg inte hur den slutar, sa jag.
"Hur den slutar?"

Har du några favoritförfattare?
"Men du vet vad Trav- och galoppronden är?"

Ja, jag kan tänka mig att det har med trav och galopp att göra.
"Ja. Bra. Det är startlistor och grejer. Men, nä, jag läser inte så mycket böcker. Har aldrig varit riktigt intresserad av det och har inte haft den tiden heller. Om jag läser någon bok så gillar jag typ deckare, lite såna kluriga grejer"

Säg någon bra.
"Säg någon bra" - jag kan inga namn"

Apropå musiken som spelas här - väljer du den själv?
"Det konceptet har jag också bestämt. Här spelas det glad musik. Hits från förr och hits i dag. Men inte hiphop, techno och de där grejerna"

Vilken skiva köpte du senast?
"Bra fråga. Nej, jag är inget musikfreak heller, men jag vet vad jag tycker om"

Ja, men säg en skiva som du köpt.
"Jag har inte köpt så mycket skivor. Nere i Parma köpte jag en cd-jukebox en gång, men jag ägde inte en enda skiva så jag gick in i en musikaffär och köpte de översta femtio på topplistan"

Vad var det för fel på 51:an? Var den lite för smal?
"Ja, precis. Men jag gillar ju... schlagers gillar jag, det spelar vi ganska mycket här"

Schlagers? Melodifestivallåtarna från i år?
"Ja, och från förr också. De bästa från varje år, typ. Men det har blivit lite konstiga grejer de senaste åren som inte är schlagers. Och så gillar jag mycket sjuttio- och åttiotalsmusik. Disco. Gamla discodängare"

Film då. Har du några filmtips?
"Vilka jävla frågor. Jag är så dålig på att komma på titlar och grejer"

Säg vem som var med då, så kanske jag kan hjälpa dig.
"Vad såg jag sist? Bio var länge sedan man var på nu. Men det har faktiskt kommit en del okej svenska filmer på sistone. Beckfilmerna är ju alltid bra"

Stoppa pressarna.

Imorgon fredag 08.45 sitter jag+Kjell Eriksson och Ann Westin i Gomorron Sveriges nöjespanel och pratar fotbolls-VM, kändisbebisar och sommarpratares eventuella existensberättigande. Slut på meddelandet.