"Herregud, så där vill jag se ut och känna mig!"

Ur Dagens Media

"En serie fruktigt Jämtlandsvatten på flaska lanseras snart tungt i Sverige via tv och stora utomhustavlor. More heter varumärket och målgruppen är unga och trendmedvetna kvinnor. På bilderna till pressen marknadsförs vattenserien med hjälp av en fotomodell i minimal bikini. Bakom det nya vattnet på flaska står den brittiska affärsmannen Mahesh Bajaj, som enligt egen utsago tidigare arbetat inom musik- och filmbranschen. Företaget heter Nordic Spring Water och den primära målgruppen för produkten More är kvinnor mellan 18 och 30 år.
- Vi vill inte skrämma bort männen. Men framför allt tänker vi oss More-drickaren som ung tjej som ser våra kampanjer och tänker "Herregud, så där vill jag se ut och känna mig", säger Mahesh Bajaj.
- Bikinin är endast knuten till det faktum att vi lanserar oss under sommarsäsongen. Det är en sommarkoppling. Och hon har ett seriöst uttryck i ansiktet, säger han."

När fan blir gammal.

På Expressens kultursidor skrev Nils Petter Sundgren igår en lång och förvirrad text. Jag tror att den handlar om svensk filmkritik. Och det här uttalandet är helt sanslöst:

"Just nu är det på modet att övervärdera ny svensk film. Jag anar att många kritiker har dåligt samvete över att de var tvungna att såga så många dåliga svenska filmer förra året. Nu tar man igen genom att hylla mediokra inhemska produktioner och ge dem samma betyg som utländska mästerverk."

Vad ska det betyda? Att "många" (älskar generaliseringen) svenska filmkritiker sitter hemma och känner sig jättedumma för att de sågade "Reine & Mimmi i fjällen", "Lust" och "Tre solar" och nu applåderar "Farväl Falkenberg" och "Darling" trots att de egentligen tycker lika illa om dem. Och vem har dessa filmkritiker dåligt samvete mot? "Filmsverige"?

Och så är det lustigt att Sundgren hävdar att det "just nu" är på modet att övervärdera svensk film. I en DN-intervju för fem år sedan sa han att "i princip är svenska kritiker för snälla mot svensk film" och erkände att han själv gett filmer för högt betyg för att de är svenska. Vidare ur DN-intervjun: "Det finns en rädsla för att den svenska filmen skulle vara hotad och att man genom att skjuta på den skulle skada den."

Menar han att svenska filmkritiker i allmänhet känner som sitt främsta syfte att uppmuntra svensk filmproduktion i allmänhet? Jag förstår inte vart han vill komma.

"Kulturkompisar" eller The importance of being citationstecken.

Alltså, jag har gått och burit på det här i över tre månader nu. Det har följt mig som en sten i skon sedan slutet av förra året, tyngt min tillvaro... ett ton ångest på mina späda axlar, kort sagt.
Den 16 december publicerade DN artikeln "Film som blir bok ny förlagstrend" skriven av Andreas Palmaer och i den intervjuades jag angående min bearbetning av filmmanuset "När mörkret faller" till bokform. Frågorna fick jag via mail och en av dem löd: "Vad säger dina kulturkompisar?". Jag tyckte att "kulturkompisar" var ett ganska fjantigt begrepp och svarade: "Flera av mina så kallade "kulturkompisar" har faktiskt frågat hur de kan få liknande uppdrag". När jag sedan läste den färdiga artikeln såg det ut så här:

"Nöjesguidenskribenten Hannes Dükler, som bearbetat Anders Nilssons actionfilm "När mörkret faller", följde filmmanuset noggran lovar han: det handlade om utbroderingar av karaktärer och dialog mer än något annat. En sak har dock de svenska och amerikanska film till bok-skrivarna gemensamt: det går undan. Hannes Dükler skrev "När mörkret faller" på två månader medan adaptionen av "Förortsungar" gjordes på fyra månader. Snabbskrivande på beställning är illa sett, men Hannes Dükler mötte inga negativa reaktioner. Tvärtom.
- Ett antal så kallade kulturkompisar har frågat hur de kan få liknande uppdrag"

Så. Jag har tvått mina händer. Låt oss nu lägga detta bakom oss.

Not so very hot fuzz.

Jag hade hyfsade förväntningar på Hot Fuzz när jag läste högt för mig själv ur rollistan: Steve Coogan. Martin Freeman. Bill Nighy. Men för er som delar min förentusiasm vill jag bara rekommendera er att inte blinka till under filmens inledande minuter. Coogan & co:s insatser begränsar sig nämligen till att befinna sig bakom samma skrivbord i en enda scen. Att kalla deras insatser för roller är som att kalla Pluto planet. I centrum står istället kommisarie Angel som förflyttas till den lilla sömniga (är de inte alltid det?) staden Sandford i Gloucestershire. De övriga på den lokala polisstationen ägnar sig mest åt att äta chokladkaka och undvika att behöva lägga en straffslant i den gemensamma "Svärordsburken". Hot Fuzz är inte svinkul, kanske just för att den försöker vara svinkul precis hela tiden. Den vill vara din kompis v a r e n d a sekund. Och det finns något nästan Aardmanskt i hur man leker med vitt skilda genrer, från Agatha Christie-mysterium via splatter till buddys-skjuter-sig-genom-den-korrupta-stan. Ja, jag tror faktiskt att Hot Fuzz skulle göra sig utmärkt som leranimation.

Dödsdansen.

Så for även den tredje till den stora råtthimlen, dock med något intryckt kranium. När Sandra och jag kom till kontoret kring lunch idag dröjde det inte länge innan vi hörde hur någon var uppe och gick på en obestämd plats i lokalen. Vi försökte följa ljudet och såg en fet svans försvinna in bakom en hylla. När vi återgått till våra skrivbord dröjde det inte länge förrän ett våldsamt dunsande hördes från kylskåpet. Vi smög oss ut i köket och när ljuden efter någon minut upphört gläntade vi försiktigt på kylskåpsdörren. Sedan kräktes vi floder.

"Brorsan"

Hannes säger: (11.50.23)
Min bror.

Dykarn säger: (11.50.33)
Stämmer.

Hannes säger: (11.50.37)
"Brorsan"

Hannes säger: (11.51.17)
Säg något kul.

Dykarn säger: (11.51.56)
Jag har magknip.

Hannes säger: (11.52.11)
Var det där det roligaste du kunde få till?

Dykarn säger: (11.52.27)
Jag är ingen humorist.

Hannes säger: (11.54.27)
Jag har sovit två av fyra nätter. Och så åkte jag på en hjärntumör igår.

Hannes säger: (11.54.49)
Igen.

Dykarn säger: (11.55.11)
Vad drygt.

Dykarn säger: (11.55.48)
Jag hade 2 infarkter på en dag förut. Snacka om talsvårigheter.

Hannes säger: (11.56.12)
"Snacka om talsvårigheter", 20.00 i TV4.

Hannes säger: (11.56.32)
Kan man sälja in det? Vill du vara med?

Dykarn säger: (11.57.36)
Bara folk med aspergers, cp-skador, stammare och folk som har haft allvarliga infarkter som kan söka.

Hannes säger: (11.58.09)
Men vad ska det vara för tävlingsmoment? 

Dykarn säger: (11.59.42)
Säga saker som "Försäkringstagare fabulerar fram franska falaffelfrallor".

Hannes säger: (12.01.36)
En helt annan grej: Inatt hade jag något av det mer bisarra i drömväg. Jag drömde att jag plötsligt kom på att jag hade två lägenheter som stod och kostade pengar, men som jag glömt bort. Jag bodde först i den ena, sedan hade jag träffat någon som jag så småningom flyttade ihop med, när det sedan tog slut skaffade jag en ny utan att komma ihåg den gamla. Sedan gjorde jag samma misstag igen. Så nu stod jag med två lägenheter som jag inte betalat hyra för på några år. Stressrelaterat, tro?

Hur tänkte man här? Hur såg briefen ut?

See you in the next life.

Jag kan mycket väl tänka mig att vecka 12 2007 kommer att gå till historien som den mest stressade hittills i mitt liv. Tunnelseende? Bah! Sugrör´s more like it. Min tröst just nu är ett gammalt fint Anna Book-citat: "Glöm inte bort det finns en morgondag". Dessutom har jag lovat M att ta med sig T hem från fritids idag för att trycka tröjtryck med sina nya pandurostämplar. Vi ses på andra sidan.

Brooklyn follies.

Kom som sagt hem från New York härom veckan och insåg att ordet ”tvångstankar” genomsyrat min resa. Dels köpte jag en ”Obsessive Compulsive Action Figure” på Beacon´s Closet i Williamsburg att lägga till min samling plastprylar (en Freuddocka med cigarr, dataspelet ”Laden vs USA” med 9/11-tema och en ilsken enhörning spetsandes en förvånad mimare). Men det verkligt tvångsneurotiska drabbade mig på flyget dit. I vanlig ordning fick man en ”Nonimmigrant Visa”-lapp att fylla i. Och jag tycker alltid att det är lika komiskt, den där genomgången av ja- och nejfrågor som ”Är du narkoman?”, ”Sysslar du med terrorism?” och – bäst av alla – ”Har du begått naziförbrytelser mellan 1933 och 1945?”. Och det är här mitt tvångstänkande kommer in. För jag är alltid så oerhört nära att hårt kryssa i ”Yes” för att sedan sudda ut det, men bara så löst att det fortfarande syns, och sedan kryssa i ”No”. Av det enda skälet att få se vad som händer i tullen på JFK. Eller så kanske det är mindre riskfyllt att kolla att spisen är avstängd 40 gånger, tvätta händerna efter att man duschat och räkna primtal tills man somnar.

About a lirare som Jeanette Gentele lyfter till skyarna.

Hon gav Hugh Grants nya film "Music & lyrics" näst högsta betyg i SvD. Själv gav jag den en rak, menlös mun i Nöjesguiden. Tänk så olika det kan vara:


Äntligen! Så oerhört kul att Hugh Grant bestämt sig för att — om än bara för en kort avstickare i sin karriär — styra av från sitt gamla eviga myspysagerande. Det som han gjort till sitt och bara sitt i filmerna Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill. Och Love Actually. Och Mickey Blue Eyes. Och About a boy. Men nu är den här! I Music and lyrics spelar Grant massmördaren Alex Fletcher som rymmer efter att ha slaktat hela vaktstyrkan på den högsäkerhetsanstalt som varit hans hem de senaste tio åren — bara för att ta ett helt dagis som gisslan. Han hotar att ta ett efter ett av de små rara liven av daga om han inte får en popstjärna ditskickad, spelad av Barrymore. När hans önskemål inte tillmötesgås börjar han snart göra verklighet av sitt blodiga hot.

Jag skojar naturligtvis. Hugh Grant gör precis samma roll i Music and lyrics som i ovan nämnda filmer. Han är lika charmigt vimsig, tafatt och ironisk med en mild twist av sarkasmer i rollen som den gamla bortglömda åttiotalsreliken Fletcher från dåtidens framgångsrika popband Pop. När han får i uppdrag att skriva en ny hit åt Britneykopian Cora Corman får han oväntad hjälp av sin härliga blomstervattnerska Sophie. Men att få henne att fullfölja projektet blir inte det enklaste, samtidigt som känslor mellan de båda snart bubblar upp til ytan. Visst finns här en och annan småfyndig lustighet, särskilt skämten kring föredettingars försök till comeback.
Men låt mig konstatera att det roligaste och mest överraskande med Hugh Grant 2007 är att hans andranamn är Mungo.

Jag har ny MacBook med Photo Booth-kamera (och nej, jag har inte inramade foton av Eiffeltornet hemma).

Min velighet vet inga gränser.

På allmän begäran gör jag ett sista försök till. Och har jag ingenting att säga (som var det ursprungliga skälet till att lägga ner den här sidan) kan jag alltid visa fina bilder. Som den här serien smygtagna bilder av Paul Auster smörjandes kråset på Empire Diner i februari 2007.

Hejdå.

Visste du att...

...det finns en helt nyöppnad blogg som jag anar vem som ligger bakom. "Visste du att..." heter den.

Nu är jag tillbaka från New York.

Trodde först att jag lurat jetlagen, men så slog den till med full kraft för någon halvtimme sedan. Och jag som ändå hade tre säten till mitt förfogande på planet och hade kunnat sova hyfsat komfortabelt. Men jag hade inte sett "Scoop" så det blev den istället. Nu ska jag slå in New York-presenter till barnen och möta upp dem nere på stan.

Kan för övrigt tipsa om "The taste of tea" av Katsuhito Ishii som jag såg på The ImagineAsian på femtionionde gatan i tisdags. Det roligaste och mest inspirerande jag sett på mycket, mycket länge. Återkommer säkert om den.