Söker dig, jeansbabushka, för mysiga hemmakvällar. Svar till "женитьба – 09".

Är det bara jag som då och då leker med tanken på vad Limahl har för sig exakt precis nu?

Låt mig hänvisa till Epikuros paradox...

Fläsket brinner (i knutarna).

I morgon kommer Wille och hans barn förbi på middag (tillbakabjudning efter hans ambitiösa pyttipanna härom veckan) och jag funderar på vad jag ska överraska med. Kanske en köttklänning à la Jana Sterbak. Men då måste jag sätta mig och börja sy redan nu om jag ska hinna få ihop två i vuxenstorlek och fyra mindre.

Dagens påhopp.

Idag har jag varit på pressvisning av Jason Reitmans "Komma till insikt om vad som v e r k l i g e n betyder något här i livet"-film Up in the air med George Clooney, Vera Farmiga och en sanslöst svag Anna Kendrick och kommit tillbaka till redaktionen för att råka ut för den konstigaste anklagelse jag någonsin fått kastad i ansiktet.
"Jag vet nog", säger Kattis när jag sätter mig mittemot henne och plockar upp datorn ur väskan. "Du har träffat Amelia. Hon har matat dig med croissanter och smekt dig på insidan av låret."
Sedan reser hon sig och går på lunch.

"Han var lugn och ganska så... tysk. Trög."

Mittfältaren Anders Andersson om den forne kollegan Robert Enke efter dennes självmord i tisdags.

Let the wild rumpus start!

Såg Spike Jonze-filmatiseringen av Maurice Sendaks Where the Wild Things Are förra veckan (premiär 29 januari). Helt enajävlastående.

Fortfarande kul.

Två vise män/Liknelsefestival 09.

Dagens Oldsberg.

Favorit i repris.

Högst rimligt.

Det här tyckte i alla fall jag var lite roligt...

... men tydligen inte min bror som tog bort min kommentar direkt med ett "Fattar du att ALLA kan se det där?". Snart är han väl på mig här också...

Födelsedagsfrukost i lördags (skapad av nioåring).

Onsdagsmüs.

Igår var jag hemma med en småseg nioåring och insåg framåt kvällen att kylen var skrämmande tom. I frysen låg bara två ursäkter till kycklingfiléer och i en låda hittade jag en påse patetiskt pulvermos. Så hur skulle jag nu kunna skapa en hyfsad middag av detta torftiga upplägg?

Spett, tänkte jag. Barn gillar att äta mat som sitter på spett. Av någon outgrundlig anledning blir det tydligen festligare då. Så jag skar kycklingen i centimetertjocka strimlor och trädde upp dem på spetten.

Sedan letade jag rätt på något att göra en marinad av. Olivolja, citronsaft, vitlök ... och i kylskåpsdörren en halv kruka bladpersilja som fanns kvar från födelsedagsmiddagen i lördags. Jag blandade ihop ingredienserna, hällde marinaden över kycklingen och ställde det åt sidan att ... ja, marineras.


Till då? Potatismos är ju inte direkt det snyggaste som går i ett par skor. Så jag tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Sprits! Visst hade jag väl en sprits? Jag letade i lådorna och hittade en trasig där själva munstycket inte gick att fästa vid påsen, men det fick gå ändå. Jag fyllde den med moset som jag rivit ner en halv deciliter parmesan i. Spritsade ut i mitt tycke rätt så stiliga pommes duchesse på en plåt och stoppade in i ugnen 10 min på 250 grader.



Men ... det kändes lite torrt, alltsammans. Så jag letade vidare och hittade ett öppnat paket pulversås, Café de Paris. Jag rörde ihop den och tillsatte lite kalvfond och balsamvinäger. En klar smakförbättring, även om färgen blev lite tråkig.
Faktisk väldigt lik diarré.




Ingredienser för 2 personer:

Kycklingspett:
2 kycklingfiléer
Grillspett, brutna på mitten

Marinad:
1 dl olivolja
½ dl citronsaft
1 dl bladpersilja
2 vitlöksklyftor, hackade

Pommes duchesse:
1 påse potatismospulver (à 4 port.)
6 ½ dl vatten
2 msk smör
½ dl parmesan

Sås:
1 påse Knorr Café de Paris
1 dl vatten
1 dl mjölk
50 g smör
2 msk kalvfond
½ msk balsamicovinäger

Slipping through my fingers...

För en timme sedan gick min dotter ut genom dörren. När vi ses igen nästa vecka är jag tonårsförälder. Tänker på en småfånig Abbalåt.

Bäst vs äckligast idag.

Jaha, då var man närmare 70 än foster...

Önskas: Cineastiskt dagen efter-piller.

Låt mig säga så här. Efter visningen av Couples Retreat igår struntade jag i efterfesten och åkte hem. Sedan duschade jag. Länge. Hopkurad i fosterställning, hulkande. Bestulen på två timmar av mitt liv som ingen någonsin kan ge mig tillbaka. Ska dock försöka kompensera förlusten något med att se Upp ikväll.

Kanske ingen ny Citizen Kane, men...

Snart ska jag ta mig ungefär 200 meter i nordöstlig riktning och skänka lite glans åt galapremiären av Couples Retreat. Vince Vaughn är där. Och Jon Favreau. Samt Malin "Ackerman". Kattis sitter här och pratar om att hon nog inte orkar följa med, dels för att det var höstpartaj på redaktionen igår, dels för att hon åker till NYC imorgon bitti. Stackarn.