Två vise män/Liknelsefestival 09.

Dagens Oldsberg.

Favorit i repris.

Högst rimligt.

Det här tyckte i alla fall jag var lite roligt...

... men tydligen inte min bror som tog bort min kommentar direkt med ett "Fattar du att ALLA kan se det där?". Snart är han väl på mig här också...

Födelsedagsfrukost i lördags (skapad av nioåring).

Onsdagsmüs.

Igår var jag hemma med en småseg nioåring och insåg framåt kvällen att kylen var skrämmande tom. I frysen låg bara två ursäkter till kycklingfiléer och i en låda hittade jag en påse patetiskt pulvermos. Så hur skulle jag nu kunna skapa en hyfsad middag av detta torftiga upplägg?

Spett, tänkte jag. Barn gillar att äta mat som sitter på spett. Av någon outgrundlig anledning blir det tydligen festligare då. Så jag skar kycklingen i centimetertjocka strimlor och trädde upp dem på spetten.

Sedan letade jag rätt på något att göra en marinad av. Olivolja, citronsaft, vitlök ... och i kylskåpsdörren en halv kruka bladpersilja som fanns kvar från födelsedagsmiddagen i lördags. Jag blandade ihop ingredienserna, hällde marinaden över kycklingen och ställde det åt sidan att ... ja, marineras.


Till då? Potatismos är ju inte direkt det snyggaste som går i ett par skor. Så jag tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Sprits! Visst hade jag väl en sprits? Jag letade i lådorna och hittade en trasig där själva munstycket inte gick att fästa vid påsen, men det fick gå ändå. Jag fyllde den med moset som jag rivit ner en halv deciliter parmesan i. Spritsade ut i mitt tycke rätt så stiliga pommes duchesse på en plåt och stoppade in i ugnen 10 min på 250 grader.



Men ... det kändes lite torrt, alltsammans. Så jag letade vidare och hittade ett öppnat paket pulversås, Café de Paris. Jag rörde ihop den och tillsatte lite kalvfond och balsamvinäger. En klar smakförbättring, även om färgen blev lite tråkig.
Faktisk väldigt lik diarré.




Ingredienser för 2 personer:

Kycklingspett:
2 kycklingfiléer
Grillspett, brutna på mitten

Marinad:
1 dl olivolja
½ dl citronsaft
1 dl bladpersilja
2 vitlöksklyftor, hackade

Pommes duchesse:
1 påse potatismospulver (à 4 port.)
6 ½ dl vatten
2 msk smör
½ dl parmesan

Sås:
1 påse Knorr Café de Paris
1 dl vatten
1 dl mjölk
50 g smör
2 msk kalvfond
½ msk balsamicovinäger

Slipping through my fingers...

För en timme sedan gick min dotter ut genom dörren. När vi ses igen nästa vecka är jag tonårsförälder. Tänker på en småfånig Abbalåt.

Bäst vs äckligast idag.

Jaha, då var man närmare 70 än foster...

Önskas: Cineastiskt dagen efter-piller.

Låt mig säga så här. Efter visningen av Couples Retreat igår struntade jag i efterfesten och åkte hem. Sedan duschade jag. Länge. Hopkurad i fosterställning, hulkande. Bestulen på två timmar av mitt liv som ingen någonsin kan ge mig tillbaka. Ska dock försöka kompensera förlusten något med att se Upp ikväll.

Kanske ingen ny Citizen Kane, men...

Snart ska jag ta mig ungefär 200 meter i nordöstlig riktning och skänka lite glans åt galapremiären av Couples Retreat. Vince Vaughn är där. Och Jon Favreau. Samt Malin "Ackerman". Kattis sitter här och pratar om att hon nog inte orkar följa med, dels för att det var höstpartaj på redaktionen igår, dels för att hon åker till NYC imorgon bitti. Stackarn.

Per: Definition.

Det här är Per. Vi pluggade copywriting ihop på RMI-Berghs 1994-95. Mitt första intryck av honom var att han var en ganska dryg typ. Hela klassen satt i klassrummet uppe i Münchenbryggeriet och pratade gemensamt inköp av laptops och Per berättade att han hade kontakter som kunde fixa datorer till bra pris. Jag kom att tänka på den där typen i högstadiet som alltid skulle fram och fixa med videon eller tv:n när det skulle visas något program från Utbildningsradion och läraren inte lyckades få fram någon bild. Men det där intrycket gick över och idag är Per den enda från Berghstiden som jag har hyfsat regelbunden kontakt med. Senast vi sågs var den 5 oktober då vi åt kebab respektive turkburgare i Hötorgshallen. Sedan tog vi en kaffe på Mojo om jag inte minns fel. Det var tider det.

Hate Actually.

Just nu pratar alla på redaktionen om Love Actuallys storhet. Jag kan inte tro mina öron. Love Actually, Richard Curtis gränslösa sliskfestival från 2003 som innehåller några av filmhistoriens otäckaste scener. Jag tror inte att något så insmickrande har sett dagens ljus sedan Idi Amin "fick" titeln "His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular". Men jag säger ingenting. Låter dem hållas. Biter ihop.

Orättvisa.

Medan min dotter befinner sig på en glaciär i Sölden (13-årspresent) sitter man här och läser korrektur. Försöker dock kompensera förlusten av österrikisk alp med... annat. I kväll träffa D och se vad vi tar oss för, hur som helst börjar vi på Morfar Ginko. I morgon ”Höstpepp med mat, dryck och överraskningar” en trappa upp och därefter träffa M på Sacre Coeur. Och på torsdag galapremiär av Trubbel i paradiset på Rigoletto. Vad är väl en bal på glaciären...

Expressen goes haiku.

Jag har verkligen försökt få till någon bra rubrik...

Skrivarlya.

Jag vet inte om det är någon fin gammal östermalmstradition, men i morse var det dags för Hattparad i Miras skola. Alla tredjeklassarna hade tillverkat hattar på hösttema som de paraderade med genom aulan under ledning av Carlos vid pianot. Bäst/bisarrast var den hatt som var till förvillelse lik en KKK-kåpa och bars av en liten nioårig gosse.
Innan paraden satte jag mig i fiket på Garnisonen för att skriva lite. Miljön var inspirerande på sitt eget speciella tyska tunbjörkska vis.

Det slog mig plötsligt vilket fult ord "Kök" är. Kanske det fulaste ord vi har. Smaka på det. Kök. Det är ju inte klokt tamefan. Störtfult.

Åh, vilken torsdag (i torsdags)!