Isnt it a pity, isnt it a shame.

Billy Preston ("the fifth Beatle" spelade keyboard på "Let It Be", "White Album" och "Abbey Road") är död, 59 år gammal, efter att ha legat i koma sedan den 21 november i fjol. Hans version av "Isn´t It A Pity" på George Harrison-minneskonserten "Concert For George" den 29 november 2002 i Royal Albert Hall är så jävla mäktig (liksom hans enorma glugg) och enligt min statistik en av de mest spelade i min iTunes det här året (tillsammans med bl a Françoise Hardys "Message Personnel", New Orders "Run Wild", Denison Witmers "Stations" och Mary Beth Maziarzs cover på "Daydream Believer").

Lästips.

I Diegos juninummer har jag träffat min äldsta dotters gudfar Mattias Drugge som gick från framgångsrik AD på byrå i Stockholm via fullständig utbrändhet till att idag vara en av Sveriges främsta flugfiskeinstruktörer.
Ett litet smakprov: "Jag kraschade igen, kapitulerade som människa och sjukskrev mig ännu ett halvår. Under den här tiden gick jag upp 20 kilo, och det bättrar ju inte på situationen att man känner sig som en jävla flodhäst. Tidigare hade jag varit ganska fåfäng, nu kände jag bara att det vore skönt att kunna sätta på sig en t-shirt utan att buken spretade"

Att försvara en mittfältare.

Så här skriver Jesper Högström i Expressen angående min intervju med Tomas Brolin i Nöjesguiden:

"Tomas Brolin är inte riktigt den enklaste människan att hysa sympati för. Men tidningen Nöjesguiden lyckas med bedriften att frambringa denna känsla. I en sällsynt självgod intervju signerad Hannes Dükler utsätts Brolin för samma obehagligt modefascistiska attityd som annars brukar förbehållas kung Carl Gustaf. Man kan fråga sig varför Brolin skulle veta mer om böcker, film eller Nöjesguidens senaste variant av trendkultur än Carl Bildt visste om fotboll, men till skillnad från Bildt är Brolin vilseledd nog att fåraktigt svara på alla frågor som är avsedda att göra bort honom. Och Dükler försitter inte tillfället att spydigt blinka över hans axel till alla införstådda övermänniskor i läsekretsen, eller att trycka alla de fyndiga oneliners intervjun ger honom själv möjlighet att kläcka ur sig. Nej, det handlar inte om att sparka uppåt. Det handlar om att sparka på den som redan ligger"

Hmm. Nu har jag läst om min text för att försöka hitta den där "modefascistiska attityden" som jag tydligen håller mig med. Behöver jag säga att jag inte hittar den? Att däremot kalla Brolin "vilseledd" och "fåraktig" tycker nog jag om något är att omyndigförklara karln. Och jag förstår verkligen inte vad Högström menar med att jag sparkar på någon som redan ligger. Brolin är en framgångsrik krögare och entreprenör med en sjuhelvetes fotbollskarriär bakom sig. Att han sedan är fullkomligt ointresserad av populärkultur gör honom inte till ett offer.
Replikskiftet som jag antar att Högström syftar på ser ut så här:

Vad läser du själv?
"Trav- och galoppronden"

Säg inte hur den slutar bara.
"Va?"

Säg inte hur den slutar, sa jag.
"Hur den slutar?"

Har du några favoritförfattare?
"Men du vet vad Trav- och galoppronden är?"

Ja, jag kan tänka mig att det har med trav och galopp att göra.
"Ja. Bra. Det är startlistor och grejer. Men, nä, jag läser inte så mycket böcker. Har aldrig varit riktigt intresserad av det och har inte haft den tiden heller. Om jag läser någon bok så gillar jag typ deckare, lite såna kluriga grejer"

Säg någon bra.
"Säg någon bra" - jag kan inga namn"

Apropå musiken som spelas här - väljer du den själv?
"Det konceptet har jag också bestämt. Här spelas det glad musik. Hits från förr och hits i dag. Men inte hiphop, techno och de där grejerna"

Vilken skiva köpte du senast?
"Bra fråga. Nej, jag är inget musikfreak heller, men jag vet vad jag tycker om"

Ja, men säg en skiva som du köpt.
"Jag har inte köpt så mycket skivor. Nere i Parma köpte jag en cd-jukebox en gång, men jag ägde inte en enda skiva så jag gick in i en musikaffär och köpte de översta femtio på topplistan"

Vad var det för fel på 51:an? Var den lite för smal?
"Ja, precis. Men jag gillar ju... schlagers gillar jag, det spelar vi ganska mycket här"

Schlagers? Melodifestivallåtarna från i år?
"Ja, och från förr också. De bästa från varje år, typ. Men det har blivit lite konstiga grejer de senaste åren som inte är schlagers. Och så gillar jag mycket sjuttio- och åttiotalsmusik. Disco. Gamla discodängare"

Film då. Har du några filmtips?
"Vilka jävla frågor. Jag är så dålig på att komma på titlar och grejer"

Säg vem som var med då, så kanske jag kan hjälpa dig.
"Vad såg jag sist? Bio var länge sedan man var på nu. Men det har faktiskt kommit en del okej svenska filmer på sistone. Beckfilmerna är ju alltid bra"

Stoppa pressarna.

Imorgon fredag 08.45 sitter jag+Kjell Eriksson och Ann Westin i Gomorron Sveriges nöjespanel och pratar fotbolls-VM, kändisbebisar och sommarpratares eventuella existensberättigande. Slut på meddelandet.

Skrattfest.

Jag brukar inte ha något större problem att minnas personers namn och ansikten. Men det slog mig precis att det av någon anledning är oerhört svårt att dra sig till minnes hur folk skrattar. Försöker föreställa mig dem ackompanjerade med ett "haha", men det blir bara fånigt. Väldigt få skrattar nog "haha", precis som försvinnande få hundar skäller "vov".
Jo, nu kom jag på ett skratt som man aldrig glömmer.

Rara saker mina barn har sagt, del 27:

Nora efter att ha kikat in i ugnen på den citron/vitlök/timjanfyllda kycklingen: "Vad har den i arslet?"

Superhögt & jättenära.

Hemma igen efter fyra dagar i Montuïri. Lyckligtvis applåderades det inte när vi landade på Arlanda (vilket man gjorde på vägen ner till Palma, trodde inte att sådant förekom på riktigt). Och så slapp jag Jabba The Hut som stolsgranne på tillbakavägen. Han och hans lilla nedtryckta hustru hamnade bakom mig först, men eftersom det var fria platser bytte jag snabbt.
Läste ut Jonathan Safran Foers "Extremely Loud & Incredibly Close" som jag köpte till resan. Den började så bra, men jag hade stora problem med brevdelen. Dels förstod man inte vem som var avsändaren, dels blev man aldrig riktigt engagerad (förmodligen för att man inte visste vem som var avsändaren av breven...). Och så den där Paul Austerliga låsjakten i N.Y... Nä, "EL&IC" var som livet – fantastisk inledning, men sedan flackt utför.
Kan även tipsa om ett par filmer som man bör/inte bör se och som jag recenserar i Nöjesguidens juninummer: Da Vinci-koden, Rock School, Den Ryska Grevinnan och Kebab Connection. Lite otippat skriver jag även om fotbollshistoria (VERKLIGEN historia)+regler och har träffat en dammsugartokig Tomas Brolin.

Fem fina omslag.

Mallis.

Strax före tolv idag landade jag i Palma, 1 1/2 timme försenad på grund av att vi tvingats mellanlanda i Malmö för att tanka. Är här för att hälsa på min gode vän Christian Hillborg som spelar in TV-serien "Hombres" tillsammans med Emil Forselius, Tito Pencheff, Christian Skolmen och Helena af Sandeberg. Tänkte även få ihop ett reportage om inspelningen till Café. Teamet håller till kring ett hotell i Montuïri en halvtimme från Palma och just nu filmar Christian och Helena på övervåningen medan jag sitter nere i foajén. Var ute och gick i omgivningarna i ca 20 minuter och kom tillbaka ganska ordentligt svedd. Har trots allt haft det värre.

What's the story (morning glory)

06.00. Klockan ringer.
06.05. Alarmet på mobilen ringer.
06.20. Hasar mig upp. Stoppar i linserna. Duschar.
06.30. Går igenom ämnena inför "Gomorron Sveriges" nöjespanelmedverkan.
06.45. Väcker barnen.
07.05. Mackor framför TV:n.
07.08. Leta tennisracketar+kläder, läxor, packa ner frukt.
07.45. Förbeställd taxi kommer.
07.53. Lämnar på dagis (tidigare än någonsin).
08.02. Lämnar utanför skolan.
08.06. Framme vid TV-huset.
08.45. Sändning med Jessika Gedin och Claes-Johan Larsson.
09.00. Slut på sändning.
09.10. Träffar Mats Bigert i entrén.
09.18. Hemma igen.
09.30. Frukost.

Hämnd.

Jag fick ett samtal från IKEA.
De berättade att de skulle komma med mina grejer någon gång mellan elva och fem.
De frågade var jag bodde.
Jag sa ”någonstans mellan Södertälje och Kiruna”.

Favorit i repris: Små religiösa kex

Jag passerade nyligen Muffin Co och drog mig till minnes en liten artikel jag skrev om stället för snart sex år sedan:

För ganska precis ett år sedan skrev vi om Muffin Co och deras affärsidé: Muffins med mat i. En idé som inte smakade speciellt gott. För att få reda på om de omprofilerat sig pratade vi med Camilla som svarade snällt.
Har ni fortfarande mat i era muffins?
– Javisst!
Vilka är populärast?
– Getost och rödlök kanske.
Har ni kvar era purjomuffins?
– Jadå, det har vi.
Jag har några förslag på nya fyllningar som jag skulle vilja testa på dig. Den första är thaikyckling.
– Ja, den kanske skulle funka med broccoli.
Kåldolmar?
– Jag tror inte det.
Blodpudding?
– Nej, det gör sig nog inget vidare.
Havrefras?
– Ja, det tror jag skulle bli bra.
Oblater?
– Vad är det?
Små religiösa kex.
– Svårt att säga…
Matjessill?
– Tveksamt.
Är fisk generellt en osäker ingrediens i muffins?
– Ja, jag tror det.
C60-kassetter?
– Det är nog bäst att du pratar med vår chef, Cheryl.
Men havrefras skulle fungera?
– Det tror jag, ja.

Moderna mysterier II

De har kommit fram till att råttor får cancer av strålningen från mobiltelefoner. Men vem är det egentligen som envisas med att ringa till dem?

Just a thought...

Brandmän är väl egentligen inget annat än inverterade pyromaner?
En besatthet av att släcka.

Brolle Sr.

I eftermiddags träffade jag Tomas Brolin på hans krog Undici. Han bar svart kavaj och en stor silverring med ett B på. Vi pratade fotboll (lite), krogen (mer) och dammsugarmunstycken (en hel del). Jag tror han surnade till lite när vi pratade om Undicis eget vin och jag frågade vad det var för vin och inte nöjde mig med svaret "ett rött vin". Att jag försökte sätta dit honom. Men så var det absolut inte, ville verkligen veta. Chianti. Mötet kommer att resultera i en intervju i juninumret av Nöjesguiden.

Shit.

Idag ringde de från Gomorron Sverige och vill ha mig med i deras nöjespanel med start 19 maj. Jag är så nervös att jag håller på att bajsa på mig. Men det sa jag inte.

Chockord!

Porrskidan är här! Räkna med att den finns med nästa gång det är dags för en ny upplaga av SAOL.

Ja, jag vet att det är Lars Lindström-varning på det här...

Idag visar Aftonbladet bilder från insidan av tioårige Bobbys hus. Bland spritflaskor, sopor och bråte ser man ett par krukväxter. De ser ut att må utmärkt.

Saker av vikt som berör mig just nu.

Jag hörde en gång om en kvällstidningsjournalist som fick i uppdrag att ringa Henrik Schyffert och fråga om han vågade klä sig i rosa och hur han bara svarade med ”Var det här vad du drömde om när du gick på journalisthögskolan?”. Något liknande vill jag fråga fotografer som plåtar den här typen av bilder. Hur känns det – egentligen?

Sofo-pärla

Barnen är vår framtid. Det har den familj tagit fasta på som i sin bostadsannons skriver "I anslutning till vardagsrummet finns ett allrum utan fönster där man som vi kan ha barn"...