Siciliansk flygbuss. Lite åttiotaligare färgsättning.

Move that bus!

Just nu befinner vi oss på Ryanairs egen transferbuss på väg till flyget. Bussen är förmodligen den fräschaste och modernaste i mannaminne. Oh the irony!

Prokrastinera mera.

"Other films I consider to be profoundly overpraised include Kieslowski's Three Colours Red (nothing happens), Tarkovsky's Solaris (nothing happens in space) and Von Stroheim's Greed (nothing happens in the desert for 10 hours)."

Klockan är nu strax över åtta på fredagmorgonen och jag har f o r t f a r a n d e inte packat eller skrivit klart det som ska skrivas. Och om tre timmar åker vi. Istället sitter jag och läser det här.

Sicilien och sedan dö.

Om tretton timmar åker vi till Sicilien och jag har inte packat än. Barnen – som sitter i vardagsrummet och spelar Monopol just nu (vad har hänt med deras dygnsrytm?) – verkar inte heller ha packat. Dessutom har jag jobbrester som hängt kvar sedan jag gick på semester i fredags. Texter som ska göras... nu. Istället har dagen gått till att boka klart den kommande veckan. Det blir en liten Trapani-Castellammare del Golfo-Scopello-San Vito lo Capo-tripp. Varför har jag så svårt att ligga på en och samma strand en vecka? Är dock lite rädd att särskilt San Vito lo Capo kommer att ligga till grund för ett antal Tunbjörkska italienarsvenneupplevelser (bilden ovan föreställer dock Scopello). Återkommer med mer eller mindre avskräckande bilder från ön.

Dagens "Vart är det här landet på väg egentligen".

"Till en början trodde man att mannen var berusad och att det eventuellt skulle sluta med ett omhändertagande, men så blev inte fallet.
- Han låg bara och vilade lite, säger Jens Wismar vid Stockholmspolisens länskommuniktionscentral, till Sveriges Nyheter.
Larmet om mannen på Skarpögatan kom in vid 18.45-tiden."

(Notis i dagens SvD)

Förra måndagen.

Pietà i Stockholms skärgård.

Tom Malmquists heta restips.

Match Point.

Igår hamnade jag mitt i (vad jag trodde var) den sista timmen av årets Wimbledonfinal. Den första tennismatch jag någonsin sett. Jag tänkte att jag skulle ge det en chans, bara kika lite, jag hade faktiskt viktigare saker för mig (oklart vad). Hur ironiskt var det då inte att det blev den längsta Grand Slam-finalen i världshistorien. 4 timmar och 17 minuter som jag aldrig kommer att få igen. Min blick drogs dock till något helt annat än en svettig schweizare och en "rätta-till-tenniströjan"-ticsande jänkare.

Prokrastinerings-Hannes skriver på sin novellsamling.

Ace of Base-Jenny skriver på sin roman.

När man mår som sämst är det alltid skönt att veta att det finns de som haft det lite, lite värre.

Dagens boktips.

Nedre Gärdet, lördag eftermiddag den 13 juni.

En dotter går ut sexan. Hur gick det till?

Del 8 av Best of Malax-TV!

Dagens brev till DN:s relationsexpert Eva Sanner.

Hej igen 2009!

Hej 2009! (ur Aftonbladet-intervju med Mia Skäringer)

"Så drick min vän, drick sol och doft!"

Alltså, den här bannerspalten på Facebook...

Finns det något härligare än att se sina barn leka och stoja?

Och idag...

Idag hittade någon hit på det här sättet.

Nu vill vi bara veta vilken pool det gäller.

"Music? No, it was a monster magazine."

Dagens status+kommentar.

"What´s your name?"

I receptionen finns en besökslista. På fjärde raden står det "Dave Gahan". Kan någon tala om vad han gjorde här? Kan man klippa ut och sälja det där?

Omslag-Nr2-glädje.

Sån här är inte jag. Längre.

Småmulen söndaghemmaeftermiddag.

Vinden Ven.

Sitter och kollar vilka fotolab som är bäst om man ska göra en ordentlig förstoring. Den här tog jag på Mira när vi var på väg med båten till Ven i somras. OdenLab kanske. Och tvätten ligger kvar osorterad.

Harriet Bosse bor inte här längre.

Och jag tror inte att hon någonsin gjort det heller. Men igår kväll ville Mira ha sällskap på toaletten – ”för jag är rädd för Harriet Bosse”. Det visade sig att Miras klasskompis Tilde (vars mamma håller till på Dramaten) berättat att Fröken Bosse 48 år efter sin död envisas med att hemsöka nationalscenen. Och att hon är förbannad. Jag försökte ta reda på mer och hittade en sex år gammal intervju med Ingmar Bergman i Helsingborgs Dagblad: ”När jag dör får jag ansluta mig till de andra spökena på Dramaten. Harriet Bosse spökar där och Erland har bestämt att han ska göra henne sällskap. Vi blir ett antal vålnader.”

Resumé goes Kamratposten.

Polacker kan!