Ett litet smakprov från min intervju med Leif GW Persson i nästa nummer av Nöjesguiden.

När du var sommarpratare härom året spelade du bland annat Arvingarna. De uppträdde även på din sextioårsfest. Hur tänkte du där?

-Jag gillar Arvingarna, och när jag hade kalaset tänkte jag att man måste ju ha ett bra band efter middagen. Ett sådant där begripligt band, inte Bert Stjärts punkband eller AC/DC eller vad de heter. Jag gillar dansbandsmusik, inte för att jag dansar utan för att jag tycker att det är ganska trallvänliga låtar.

Och texternas intellektuella höjd...

-Ja, visst fan är det banalt. Det är ju ingen centrallyrik, men det kan jag leva med. Och folk hade trevligt som fan. Och så var det trevliga grabbar.

Vem är Sveriges trevligaste mördare?

-Det är svårt att säga, men jag kan ju säga att de allra flesta mördarna är helt andra människor än de var när de mördade någon. Den största enskilda gruppen är ju ganska vanliga människor som har fått något totalt avbrott i elskåpet så att de har hamnat i en situation som de inte kan hantera. Det klassiska mordoffret är i första hand bästa kompisen och på andra plats kommer frugan. Utöver det är det mycket ovanligt att man har ihjäl någon.

Var Brynolf Wendt den skarpaste kniven i verktygslådan?

-Som åklagare var han ju fruktad, så i den meningen var han nog en skarp kniv. Han var nog inte så rolig att råka ut för. Men jag tyckte att han var så jävla reaktionär.

Ja, det var mycket att sätta folk på vatten och bröd.

-Ja, och alla skulle skickas till någon jävla öde ö.

Ja, den där ön ja!

-Det var en lite smålattjo figur, Brynolf. När jag tog över hans roll i programmet hade "Efterlyst" nästan inga tittare. Men det är någon som med fanatisk envishet kontaktar redaktionen om att Brynolf måste komma tillbaka. Om det är Brynolf själv eller någon närstående vet jag inte.

Var befann du dig när Palme sköts?

-Hemma. Jag hade ätit en bättre middag och gått och lagt mig tidigt. Det hade varit någon dålig film med Ingrid Thulin på tv, vill jag minnas. Plötsligt ringde telefonen strax efter tolv när jag höll på att somna. Jag hörde min fru svara och hon kom in och sa "En journalist säger att Palme är skjuten" och så sa hon att det lät som att de hade fest i bakgrunden, med det var i själva verket den upprörda stämningen på redaktionen. Så jag somnade om och på morgonen gick jag ner och gjorde frukost. Jag brukar alltid lyssna på ekot och när jag hörde de där mollställda basfiolerna fattade jag direkt vad som hade hänt. Men jag har klockrent alibi alltså. Ovedersägligen.

Och var befann sig Christer Pettersson?

-Han var i närheten, det är ju styrkt. Palmes biografbesök är så jävla oplanerat och jag har en kraftig uppfattning att det måste ha föregåtts av någon form av planering, om än hastigt påkommen, vilket inte är den officiella uppfattningen. Men Christer har jag aldrig trott att det var. Jag har till och med frågat honom om han sköt Palme och han förnekade bestämt samtidigt som han bad mig ligga lågt med det eftersom hans väsentliga inkomstkälla var att hålla folk i tvivelsmål. Vi lögndetektortestade honom faktiskt och han klarade det galant.

Har din vän Jan Guillou några sympatiska drag?

-Han har en egenskap som är jävligt sällsynt och osvensk och det är att han verkligen kan lägga ner pengar, tid och kraft för att värna om en princip. Och han är fullkomligt jävla immun mot att alla andra tycker tvärtom, det är bara en uppiggande poäng för honom

Vilket är Jan Guillous sämsta drag?

-Ja, det är ju baksidan av det där. Det kan ju leda till att man uppfattas som jävligt påstridig. Den Jan jag känner är jävligt olik den offentliga bilden av honom. Privat kan man ha jävligt trevligt med honom, men det hindrar ju inte att vi har bråkat en massa genom åren. Ett tag hade vi en idé i samband med Cederholmsaffären, att vi skulle starta ett bolag som hette "Friar & fäller". Jag ansågs ju då vara någon slags kriminalpolitisk hök som ville sätta folk i finkan medan Guillou försökte få dem frikända. Det har liksom varit på den nivån.

Har ni kommit ihop er rejält någon gång?

-Åtskilliga gånger, fler än jag minns. Mest har det handlat om principer. Den gången vi bråkade mest var när vi skrev något tv-manus ihop på tolv avsnitt. Vi blev osams så in i helvete. Det var ett av de där manusen som jag inte gillade, så jag skrev om det. Men han kom på det och blev naturligtvis skitsur. Han frågade om jag trodde att jag var Strindberg och då sa jag att jag tyckte nog att jag var Strindberg i vårt lilla sällskap i vart fall. Och då kommer jag ihåg att det var jävligt surt länge.

Vilken är din absolut största blunder?

-Det är så jävla många att...

Yrkesmässigt.

-Jag gjorde en riktigt jävla prakttavla för ett par år sedan i samband med ett rånmord där jag var fullkomligt övertygad om vem som var gärningsmannen. Hans jävla idiothistoria var helt sanslös och då höll jag på och väsnades med de där utredarna och sa "Är ni dumma i huvudet eller?". Men det visade sig att det var precis som han sa: Mitt i natten kommer det in två skinnhuvuden i huset där han och hans fru bor, och sedan binder de båda och knackar ihjäl hustrun med ett baseballträ och försvinner. Sedan lyckas han ta sig loss och ringer polisen. Och då visar det sig att han är 25 år yngre än frun och dessutom finne (där kommer fördomen in) och alkoholist. För säkerhets skull är han även straffad för hustrumisshandel. Men det visar sig redan inom några dagar att det var precis som han hade sagt, och om jag haft något att säga till om hade han hamnat i finkan alldeles i onödan. Och det där erinrar jag mig med visst välbehag.

För att det är din enda blunder?

-Nej, men den är så totalt jävla fel. Den är ungefär som rikskriminalens profil på Hagamannen.

Du har inte fått några paket med avföring från "sherifferna i lapphelvetet" efter din lilla analys av Hagamannen-spanandet?

-Nej, inte med anledning av det, utan det vanliga bemötandet när man är väldigt kritisk är tystnad. Dessutom passerar all post till mig genom våra dynamit- och bajsindikatorer.

Är det på egen begäran eller?

-Nej nej för fan, det är legio. All post som kommer till sådana som mig passerar den där gallringen. Vid något tillfälle var det någon dåre som varit missnöjd med polisens utredning av ett sommarstugeinbrott, där gärningsmannen tydligen hade vistats under en längre tid och lämnat kvar sina gamla kalsingar. Då hade den drabbade stoppat dem i ett kuvert och skickat det till mig för att jag skulle se till att det blev föremål för seriös forensisk vetenskap. Men tystnad är det klassiska bemötandet om man är kritisk i ett sådant sammanhang som i utredningen av Hagamannen.

Har du kallat någon för något offentligt som du sedan ångrat?

-Ja, jag har kallat folk för en massa fula saker. Men inget som jag ångrar direkt, det vill jag inte påstå.

Du är tveksam till ett dna-register. Förra justitieministern, Thomas Bodström tyckte annorlunda.

-Ja, men det tycket jag talar starkt emot det med tanke på min kännedom om Bodström. Vissa människor är på något sätt givna som kontraindikatorer, om de säger att det ska vara på ett visst sätt vet du just genom att det är dem som säger det att det rimligtvis är precis tvärtom.

Och han är en sådan.

-Ja, det menar jag nog. Jag tror aldrig vi har haft en så pass klen justitieminister, och då har vi haft ganska många som varit jävligt klena. Han har gjort mängder av misstag. Hans pappa var heller inget snille.

Skulle du tacka ja till jobbet som justitieminister?

-Nej, det skulle jag inte och jag skulle aldrig få ett sådant erbjudande. Jag vet inte riktigt i vilket tillstånd av total kollaps som politiken skulle befinna sig för att jag skulle få erbjudandet.

Din sågning av Nationella Styrkan var oerhört rolig. Håller du fast vid den inställningen?

-Ja, det gör jag. Det är en sådan där helt onödig utgiftspost, det är de dyraste poliser vi har – femtio poliser som uteslutande försöker skjuta på varandra. De ser ju helt osannolika ut alltså, som några slags rakade apor iförda stridskläder, och nästan alltid när man ser dem hänger de utanför en helikopter. Jag har mitt kontor vägg i vägg med dem.

Är det tystnad du bemöts med där också?

-Ja, för fan. Men de blängde på mig på ett sätt som inte var så trevligt, det är sådana där gubbar som kan slå in en dörr med hjälp av huvudet, så det var ju bara att glo tillbaka. Och humor tror jag inte är deras bästa gren. Men alla är inte sådana. Jag handleder två doktorander och en av dem har tidigare arbetat i insatsstyrkan. Han är förvånansvärt begåvad och har naturligtvis en fysik som är ganska artfrämmande för den mänskliga rasen, men det är inget fel på skallen hans. Men majoriteten är inte som han, och uppdraget som sådant tycker jag är jävla korkat. Det är bara ett sätt att slänga iväg en massa pengar.

Snälla, berätta om din och Jan Stenbecks potatismos.

-På slutet tappade Jan kontrollen över sitt ätande. Ungefär samtidigt som jag bestämde att jag måste gå ner från 140 kg till 90 kg blev han bara större och större, så när han dog något år senare vägde han väl ungefär 200 kg. Men det där potatismoset kan nog säga en del om hans sätt att käka på slutet. Han kunde börja en middag med att sitta och äta en linssoppa medan jag satt bredvid och slängde i mig snittar och supar och då blev han alldeles vindögd och sedan brakade det plötsligt lös helt omåttligt. Och det där potatismoset var en vickningsrätt som han hade hittat på; då gjorde han ett potatismos som mest bestod av grädde, smör och äggulor och när han hade vispat det färdigt blev det någon slags puré med lite potatissmak. Då tog han en enkilosburk med rysk kaviar och rörde ner och så åt han det med sked. Till det drack han champagne och gammeldansk.

Smakade du på det?

-Haha, det är klart jag gjorde! Det var ju jävligt gott, men det kanske inte direkt var billigt. Det var ju fan dödligt dos, ett uttryck för någon slags jävla dödslängtan.

Du har ett stort hjärta... en 30-procentig hjärtförstoring på grund av dina tidigare matorgier. Handen på hjärtat – var det inte roligare förr, innan du gick över till en kost baserad på havrekli och sönderkokt broccoli.

-Jovars, det var roligare i den mening att jag var yngre och friskare. Jag väger nu över 100 kg igen och det måste jag göra någonting åt, men jag har ju fortfarande en jävla bit kvar till toppnoteringen. Men jag har faktiskt ändrat min kosthållning: På morgonen äter jag sådan där extra prima näringsriktig frukost med grönsaker och hårt bröd. Grönsaker observerade jag överhuvudtaget inte tidigare, utan jag tog gärna stekt fläsk med pannkakor och några supar till lunch. Den tiden är över nu. Men om det var kul? Ja, det var skitroligt.

Vad är det roligaste du haft med ballistisk gel?

-Menar du sådana där tvålblock som man provskjuter i? Vi kallar det tvålblock, det är alltså tvålmassa. Jag har ju skjutit i det åtskilliga gånger. Det har jag använt mig av vid ett flertal tillfällen, bland annat nere på Fagerhult. Det har ballistiska egenskaper som ligger ganska nära en vanlig människokropp minus benmängden. Ska du skjuta på något annat får du skaffa fram en djurkropp, militären skjuter en del på grisar. Utomlands har man även skjutit på lik, men det gör man inte i Sverige då det inte anses etiskt. Men vissa ganska högt rankade kriminaltekniska avdelningar i Europa skjuter fortfarande på lik för att komma så nära som möjligt. Men i Sverige gör vi alltså inte så, utan här använder vi tvål.

Vad smakar den?

-Ja, den smakar alltså tvål.

Så mänsklig muskelmassa är ungefär som tvål?

-Yes. Ungefär så.

Har du någonsin skjutit två djur med ett skott?

-Aldrig. Så gör man inte om man kan jaga, det anses ytterst oseriöst och är ett tecken på att man inte riktigt vet vad man håller på med. Per Garthon gjorde det någon gång när han var med oss på Fagerhult, han var jättestolt, varpå Jan och jag kastade oss över honom och talade om vilken jubelidiot han var.

Tycker du om dig själv?

-Javars, jag är nog ganska förtjust i mig själv.

Finns det någon som är mer förtjust i dig än du?

-Ja, förhoppningsvis mina barn och min hustru.

Är det verkligen så svårt att genomföra ett bankrån om man agerar ensam, har förberett sig mer än en halvtimme innan och inte är påtänd?

-Ja, det är knepigt, och så är det dålig lönsamhet. Att göra det i en storstad är jätteknepigt, du får ju larm på dig direkt och utryckningstiderna är korta. Dessutom har de ju olika sådan där kontantfördröjande maskiner, så du kommer i regel iväg med jävligt lite pengar. Kvalificerade rånare gaddar ihop sig några stycken och tar någon avlägset belägen ort där de rånar posten (på den tiden de hade pengar), sedan sparbanken och handelsbanken (de brukar nämligen ligga i samma hus) under närmast krigsliknande förhållanden. Då kan de ju ha fått med sig någon miljon. Eller om de tar en värdetransport, då kan de mycket väl ha fått med sig femtio miljoner.

Skulle du med dina kunskaper kunna råna en bank utan risk att åka dit?

-Med mina kunskaper skulle jag inte råna en bank.

Mörda då?

-Jag skulle nog undvika att göra mig av med kroppen och istället försöka få det att se ut som något annat än ett mord, vilket är ganska lätt faktiskt. Men nästan alla mord är oplanerade och anledningen till att de röjer undan kroppar, vilket inte är så vanligt, är att de är närstående till offret och vill fördröja upptäckten. Och i och med att det saknas en kropp vet du med automatik i vilken krets du ska leta efter gärningsmannen, så du lämnar redan där efter dig en anvisning till de som ska gripa dig.

Nu kan vi gå hem.

Så var vi klara med majnumret med Sandras och mitt neograbbjobb, gråtande män, dödskalle & mästerligt med Leif GW Persson, intervju med Tori Amos, hockey-dj:s och mansgrupper. Jag tror att det blir den bästa tidningen på länge. Nu ska sovas lite, imorgon måste jag få till några manus på ett par TV-spottar som ska spelas in jagvetintenär, äta lunch med Anders och prata TV-serien, skriva Metrokrönika, fortsätta göra om min trea till någon slags fyra och gå ut och äta med Mattias som även ska sova över någonstans i lägenheten (lite oklart var med tanke på hur det ser ut hos mig just nu under fixandet). Gonatt.

Dagens samtal.

En man kring 40 och en tant på ca 70, förmodligen mamman, sitter vid bordet intill och äter lunch:

Mannen: "Asså, det finns så mycket psyksjuka människor ute på stan."
Mamman: "Ja, men du är ju själv psykiskt sjuk."
Mannen: "Men jag menar r i k t i g t psyksjuka."

Dagens film.

Jaha, så har man sett Daniel Collerts senast producerade actionrulle "Gangster". Eller action och action, den bestod mest av personer som stod och såg ut genom olika fönster alternativt pratade i telefon. Roligaste telefonen var Mikael Perbrandts; en sån där antik rackare med separat hör- och pratdel. Roligaste replikerna var desto svårare att utse då det fanns så många att välja mellan. Eller vad sägs om de här:

"Har inte din mamma lärt dig att inte ljuga?"
"Min mamma är död"
"Vad håller du på med ijenklien?"

"Jag knullar bara gangsterbrudar och horor numera. Vet du varför? Även jag är i behov av lite närhet"

"Okej, allt det här var ju mitt fel. Mea culpa"

"Och du – en annan sak: Bjud inte upp om du inte kan dansa"

Annat komiskt: Gangsterbrudarna med automatvapen, Nacho Libre-musiken, Kjell Bergqvists ständiga bortplockande av mat mellan tänderna med hjälp av tungan, att modellen/skådespelerskan Malou Hansson pratar precis som Magnus Uggla i "G", att huvudpersonen blir skjuten nere i Kungsträdgårdens t-bana för att vackla iväg och plötsligt befinna sig i sin trädgård ute på Djurgården.

Tisdagen den 17 april 2007 i tolv punkter.

Antal trettiosekunders radiospotar jag spelat in med Lennart Jähkel idag: 2

Tog en minut och tjugoen sekunder för Torsten Wahlund (Skrållans pappa såg jag precis) att sätta: VO:n

Person som jag för 13 år sedan var hem till för att få hjälp med speakerröst till en skoluppgift när jag gick på RMI-Berghs: Lennart Jähkel

Gång i ordningen som jag åt Levinskys märkligt lyckade baguette med kalkon och dijon (det är något med degen... lite surdeg?): Oräknelig

Antal råttor som kilade över golvet på redaktionen idag: 0

Antal poäng jag fick på neograbbtestet i anslutning till dito artikel som Sandra och jag skrivit till nästa nummer av Nöjesguiden: 20 av 101 (vilket gjorde att jag hamnade på omdömet "Emil Forselius")

Professor i kriminologi som jag idag bestämde tid för intervju med på torsdag: Leif GW Persson

Mängd disk i diskhon just nu: A lot

Antal sexåringar som just somnat i min säng: 1

Antal tioåriga Düklerskor som sover över hos sin mamma inatt: 1

Storlek på min avundsjuka över att M:s kompis (som hon var hemma hos ikväll) bor på Skeppsholmen: Ganska ordentlig

Entusiasm jag just nu känner över att fortsätta göra om vår trerummare till en fyra: Halvstor

Att ropa efter en bortsprungen katt med risk för att bli inspärrad.

Idag: Hans.

Virtanen skriver på sin blogg: "Apropå Expressens kultursida så hade de fler knasigheter i går. En fullständigt obegriplig notis där de försökte raljera med Hannes Dükler för att han hade raljerat med deras götlaborska rubriker. Hannes kallades för Hans och försöket till festlig punchline var "och förresten stavas det Göteborg". De kanske hade lika bråttom som jag att sticka ut på krogen i fredags".

Bakgrund: I min lilla metrokrönika i fredags kommenterade jag Expressens kulturredaktions förkärlek till ständigt ordvitsrubricerande. Jag måste få läsa den där notisen. Var? När? Hur?

Jag – en hobbit?

Jag föds samma år som Michail Gorbatjov blir president i Sovjet, Christer Pettersson anhålls för mordet på Olof Palme och Valerie Solanas dör i lungemfysem på Briston Hotel Tenderloin i San Francisco. Jag börjar skolan samma år som Mona Sahlin avslöjas ha använt sitt kontokort för tjänstebruk till privata utgifter och Seamus Heaney får Nobelpriset i litteratur. Jag blir myndig i samma veva som försöket med trängselskatter införs, fågelinfluensan H5N1 når Oskarshamn och Pluto degraderas från att vara en planet till att vara en dvärgplanet. Jag är idag nitton år gammal och får således inte handla på systemet förrän nästa år, när jag fyller tjugo år. Allt enligt tjejen i kassan på systembolaget som idag krävde mig på legitimation. Jag vet fortfarande inte, efter ca sex timmar, om det är ett bra eller dåligt tecken. Har jag hela tiden gått och sett ut som en hobbit utan min vetskap? Varför har ingen sagt något?

"Herregud, så där vill jag se ut och känna mig!"

Ur Dagens Media

"En serie fruktigt Jämtlandsvatten på flaska lanseras snart tungt i Sverige via tv och stora utomhustavlor. More heter varumärket och målgruppen är unga och trendmedvetna kvinnor. På bilderna till pressen marknadsförs vattenserien med hjälp av en fotomodell i minimal bikini. Bakom det nya vattnet på flaska står den brittiska affärsmannen Mahesh Bajaj, som enligt egen utsago tidigare arbetat inom musik- och filmbranschen. Företaget heter Nordic Spring Water och den primära målgruppen för produkten More är kvinnor mellan 18 och 30 år.
- Vi vill inte skrämma bort männen. Men framför allt tänker vi oss More-drickaren som ung tjej som ser våra kampanjer och tänker "Herregud, så där vill jag se ut och känna mig", säger Mahesh Bajaj.
- Bikinin är endast knuten till det faktum att vi lanserar oss under sommarsäsongen. Det är en sommarkoppling. Och hon har ett seriöst uttryck i ansiktet, säger han."

När fan blir gammal.

På Expressens kultursidor skrev Nils Petter Sundgren igår en lång och förvirrad text. Jag tror att den handlar om svensk filmkritik. Och det här uttalandet är helt sanslöst:

"Just nu är det på modet att övervärdera ny svensk film. Jag anar att många kritiker har dåligt samvete över att de var tvungna att såga så många dåliga svenska filmer förra året. Nu tar man igen genom att hylla mediokra inhemska produktioner och ge dem samma betyg som utländska mästerverk."

Vad ska det betyda? Att "många" (älskar generaliseringen) svenska filmkritiker sitter hemma och känner sig jättedumma för att de sågade "Reine & Mimmi i fjällen", "Lust" och "Tre solar" och nu applåderar "Farväl Falkenberg" och "Darling" trots att de egentligen tycker lika illa om dem. Och vem har dessa filmkritiker dåligt samvete mot? "Filmsverige"?

Och så är det lustigt att Sundgren hävdar att det "just nu" är på modet att övervärdera svensk film. I en DN-intervju för fem år sedan sa han att "i princip är svenska kritiker för snälla mot svensk film" och erkände att han själv gett filmer för högt betyg för att de är svenska. Vidare ur DN-intervjun: "Det finns en rädsla för att den svenska filmen skulle vara hotad och att man genom att skjuta på den skulle skada den."

Menar han att svenska filmkritiker i allmänhet känner som sitt främsta syfte att uppmuntra svensk filmproduktion i allmänhet? Jag förstår inte vart han vill komma.

"Kulturkompisar" eller The importance of being citationstecken.

Alltså, jag har gått och burit på det här i över tre månader nu. Det har följt mig som en sten i skon sedan slutet av förra året, tyngt min tillvaro... ett ton ångest på mina späda axlar, kort sagt.
Den 16 december publicerade DN artikeln "Film som blir bok ny förlagstrend" skriven av Andreas Palmaer och i den intervjuades jag angående min bearbetning av filmmanuset "När mörkret faller" till bokform. Frågorna fick jag via mail och en av dem löd: "Vad säger dina kulturkompisar?". Jag tyckte att "kulturkompisar" var ett ganska fjantigt begrepp och svarade: "Flera av mina så kallade "kulturkompisar" har faktiskt frågat hur de kan få liknande uppdrag". När jag sedan läste den färdiga artikeln såg det ut så här:

"Nöjesguidenskribenten Hannes Dükler, som bearbetat Anders Nilssons actionfilm "När mörkret faller", följde filmmanuset noggran lovar han: det handlade om utbroderingar av karaktärer och dialog mer än något annat. En sak har dock de svenska och amerikanska film till bok-skrivarna gemensamt: det går undan. Hannes Dükler skrev "När mörkret faller" på två månader medan adaptionen av "Förortsungar" gjordes på fyra månader. Snabbskrivande på beställning är illa sett, men Hannes Dükler mötte inga negativa reaktioner. Tvärtom.
- Ett antal så kallade kulturkompisar har frågat hur de kan få liknande uppdrag"

Så. Jag har tvått mina händer. Låt oss nu lägga detta bakom oss.

Not so very hot fuzz.

Jag hade hyfsade förväntningar på Hot Fuzz när jag läste högt för mig själv ur rollistan: Steve Coogan. Martin Freeman. Bill Nighy. Men för er som delar min förentusiasm vill jag bara rekommendera er att inte blinka till under filmens inledande minuter. Coogan & co:s insatser begränsar sig nämligen till att befinna sig bakom samma skrivbord i en enda scen. Att kalla deras insatser för roller är som att kalla Pluto planet. I centrum står istället kommisarie Angel som förflyttas till den lilla sömniga (är de inte alltid det?) staden Sandford i Gloucestershire. De övriga på den lokala polisstationen ägnar sig mest åt att äta chokladkaka och undvika att behöva lägga en straffslant i den gemensamma "Svärordsburken". Hot Fuzz är inte svinkul, kanske just för att den försöker vara svinkul precis hela tiden. Den vill vara din kompis v a r e n d a sekund. Och det finns något nästan Aardmanskt i hur man leker med vitt skilda genrer, från Agatha Christie-mysterium via splatter till buddys-skjuter-sig-genom-den-korrupta-stan. Ja, jag tror faktiskt att Hot Fuzz skulle göra sig utmärkt som leranimation.

Dödsdansen.

Så for även den tredje till den stora råtthimlen, dock med något intryckt kranium. När Sandra och jag kom till kontoret kring lunch idag dröjde det inte länge innan vi hörde hur någon var uppe och gick på en obestämd plats i lokalen. Vi försökte följa ljudet och såg en fet svans försvinna in bakom en hylla. När vi återgått till våra skrivbord dröjde det inte länge förrän ett våldsamt dunsande hördes från kylskåpet. Vi smög oss ut i köket och när ljuden efter någon minut upphört gläntade vi försiktigt på kylskåpsdörren. Sedan kräktes vi floder.

"Brorsan"

Hannes säger: (11.50.23)
Min bror.

Dykarn säger: (11.50.33)
Stämmer.

Hannes säger: (11.50.37)
"Brorsan"

Hannes säger: (11.51.17)
Säg något kul.

Dykarn säger: (11.51.56)
Jag har magknip.

Hannes säger: (11.52.11)
Var det där det roligaste du kunde få till?

Dykarn säger: (11.52.27)
Jag är ingen humorist.

Hannes säger: (11.54.27)
Jag har sovit två av fyra nätter. Och så åkte jag på en hjärntumör igår.

Hannes säger: (11.54.49)
Igen.

Dykarn säger: (11.55.11)
Vad drygt.

Dykarn säger: (11.55.48)
Jag hade 2 infarkter på en dag förut. Snacka om talsvårigheter.

Hannes säger: (11.56.12)
"Snacka om talsvårigheter", 20.00 i TV4.

Hannes säger: (11.56.32)
Kan man sälja in det? Vill du vara med?

Dykarn säger: (11.57.36)
Bara folk med aspergers, cp-skador, stammare och folk som har haft allvarliga infarkter som kan söka.

Hannes säger: (11.58.09)
Men vad ska det vara för tävlingsmoment? 

Dykarn säger: (11.59.42)
Säga saker som "Försäkringstagare fabulerar fram franska falaffelfrallor".

Hannes säger: (12.01.36)
En helt annan grej: Inatt hade jag något av det mer bisarra i drömväg. Jag drömde att jag plötsligt kom på att jag hade två lägenheter som stod och kostade pengar, men som jag glömt bort. Jag bodde först i den ena, sedan hade jag träffat någon som jag så småningom flyttade ihop med, när det sedan tog slut skaffade jag en ny utan att komma ihåg den gamla. Sedan gjorde jag samma misstag igen. Så nu stod jag med två lägenheter som jag inte betalat hyra för på några år. Stressrelaterat, tro?

Hur tänkte man här? Hur såg briefen ut?

See you in the next life.

Jag kan mycket väl tänka mig att vecka 12 2007 kommer att gå till historien som den mest stressade hittills i mitt liv. Tunnelseende? Bah! Sugrör´s more like it. Min tröst just nu är ett gammalt fint Anna Book-citat: "Glöm inte bort det finns en morgondag". Dessutom har jag lovat M att ta med sig T hem från fritids idag för att trycka tröjtryck med sina nya pandurostämplar. Vi ses på andra sidan.

Brooklyn follies.

Kom som sagt hem från New York härom veckan och insåg att ordet ”tvångstankar” genomsyrat min resa. Dels köpte jag en ”Obsessive Compulsive Action Figure” på Beacon´s Closet i Williamsburg att lägga till min samling plastprylar (en Freuddocka med cigarr, dataspelet ”Laden vs USA” med 9/11-tema och en ilsken enhörning spetsandes en förvånad mimare). Men det verkligt tvångsneurotiska drabbade mig på flyget dit. I vanlig ordning fick man en ”Nonimmigrant Visa”-lapp att fylla i. Och jag tycker alltid att det är lika komiskt, den där genomgången av ja- och nejfrågor som ”Är du narkoman?”, ”Sysslar du med terrorism?” och – bäst av alla – ”Har du begått naziförbrytelser mellan 1933 och 1945?”. Och det är här mitt tvångstänkande kommer in. För jag är alltid så oerhört nära att hårt kryssa i ”Yes” för att sedan sudda ut det, men bara så löst att det fortfarande syns, och sedan kryssa i ”No”. Av det enda skälet att få se vad som händer i tullen på JFK. Eller så kanske det är mindre riskfyllt att kolla att spisen är avstängd 40 gånger, tvätta händerna efter att man duschat och räkna primtal tills man somnar.

About a lirare som Jeanette Gentele lyfter till skyarna.

Hon gav Hugh Grants nya film "Music & lyrics" näst högsta betyg i SvD. Själv gav jag den en rak, menlös mun i Nöjesguiden. Tänk så olika det kan vara:


Äntligen! Så oerhört kul att Hugh Grant bestämt sig för att — om än bara för en kort avstickare i sin karriär — styra av från sitt gamla eviga myspysagerande. Det som han gjort till sitt och bara sitt i filmerna Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill. Och Love Actually. Och Mickey Blue Eyes. Och About a boy. Men nu är den här! I Music and lyrics spelar Grant massmördaren Alex Fletcher som rymmer efter att ha slaktat hela vaktstyrkan på den högsäkerhetsanstalt som varit hans hem de senaste tio åren — bara för att ta ett helt dagis som gisslan. Han hotar att ta ett efter ett av de små rara liven av daga om han inte får en popstjärna ditskickad, spelad av Barrymore. När hans önskemål inte tillmötesgås börjar han snart göra verklighet av sitt blodiga hot.

Jag skojar naturligtvis. Hugh Grant gör precis samma roll i Music and lyrics som i ovan nämnda filmer. Han är lika charmigt vimsig, tafatt och ironisk med en mild twist av sarkasmer i rollen som den gamla bortglömda åttiotalsreliken Fletcher från dåtidens framgångsrika popband Pop. När han får i uppdrag att skriva en ny hit åt Britneykopian Cora Corman får han oväntad hjälp av sin härliga blomstervattnerska Sophie. Men att få henne att fullfölja projektet blir inte det enklaste, samtidigt som känslor mellan de båda snart bubblar upp til ytan. Visst finns här en och annan småfyndig lustighet, särskilt skämten kring föredettingars försök till comeback.
Men låt mig konstatera att det roligaste och mest överraskande med Hugh Grant 2007 är att hans andranamn är Mungo.

Jag har ny MacBook med Photo Booth-kamera (och nej, jag har inte inramade foton av Eiffeltornet hemma).

Min velighet vet inga gränser.

På allmän begäran gör jag ett sista försök till. Och har jag ingenting att säga (som var det ursprungliga skälet till att lägga ner den här sidan) kan jag alltid visa fina bilder. Som den här serien smygtagna bilder av Paul Auster smörjandes kråset på Empire Diner i februari 2007.

Hejdå.

Visste du att...

...det finns en helt nyöppnad blogg som jag anar vem som ligger bakom. "Visste du att..." heter den.

Nu är jag tillbaka från New York.

Trodde först att jag lurat jetlagen, men så slog den till med full kraft för någon halvtimme sedan. Och jag som ändå hade tre säten till mitt förfogande på planet och hade kunnat sova hyfsat komfortabelt. Men jag hade inte sett "Scoop" så det blev den istället. Nu ska jag slå in New York-presenter till barnen och möta upp dem nere på stan.

Kan för övrigt tipsa om "The taste of tea" av Katsuhito Ishii som jag såg på The ImagineAsian på femtionionde gatan i tisdags. Det roligaste och mest inspirerande jag sett på mycket, mycket länge. Återkommer säkert om den.

Leif GW i majonnäs.

Idag mailade jag en av mina mycket få idoler. Han heter Leif GW Persson. Så här skrev jag:

Leif. I Nöjesguiden har vi ett stående format som kallas "Döskalle & Mästerligt". Det är en intervju där vi varvar nästan obehagligt insmickrande frågor med något mindre charmanta dito. Och nu undrar jag om du skulle kunna tänka dig att ställa upp på en sådan. Det hela är över på en dryg halvtimme och gör nästan inte ont alls. Det skulle göra mig överlycklig om du tackade ja. Och det vill du väl?

Hälsningar,
Hannes Dükler
Nöjesguiden


Och så här svarade han:

Hannes. Jo, jag älskar smicker. Kan ta hur mycket som helst faktiskt utan att uppleva annat än en stor inre frid och en känsla av... äntligen lite rättfärdighet! Mot minsta kritik är jag dock mycket avog. Hennes Kunglig Höghet på ärten är en hårdhudad sälle jämfört med mig i det sammanhanget. Jag ställer alltså gärna upp förutsatt att det inte blir "jönsigt" (du förstår vad jag menar) och jag kan göra det redan i slutet av mars. Innan dess kan jag inte eftersom jag skall resa runt i Europa och smörjas in med majonnäs av beundrande skaror och med anledning av utgivningen av min senaste roman. Så hör av dig efter den 17 mars.

Leif GW

Jämnt skägg (krönika i dagens Metro).

Vad är det som händer när folk skaffar skägg? Inom kulturlivet är det uppenbart – man går från medioker till magisk.
Se bara på Örjan Ramberg – Före: ”Stjärna” i ”Sökarna” och ”Svindlande affärer”, Efter: Strålande Edgar i ”Dödsdansen” på Dramaten (premiär i lördags). Eller Jeff Daniels – Före: Ena halvan i ”Dum och dummare”, Efter: Briljant och bitter i ”The Squid and the Whale”. Och Leif Pagrotsky – Före: Vissas kulturmaskot. Efter: Allas kulturmaskot – och organist i Atomic Swing. För att inte tala om tomten – innan han skaffade skägg var det inte en jäkel som tog honom på allvar. Idag är han ju mer eller mindre en institution. Kan någon endaste ens tala om vad tomten gjorde innan han skaffade skägg? Nä, precis.

Sedan har vi visserligen några få personer där deras framtoning inte förändrades nämnvärt trots ansiktsbehåring – som Jan Malmsjö, Saddam Hussein och Sven Wollter. Men i de flesta fall är ändå skägg en enkel biljett till lycka och framgång efter år av stretande i kulisserna. Så nu väntar vi bara på att även Gerhard Hoberstorfer, Dan Ekborg och Amanda Ooms kastar rakhyveln i soporna.

Otack är världens lön.

Nu är en av mina döttrar på väg till Paris. Jag tycker att det är orättvist.

Mycket roligt.

Humor.

Hannes Dunkler.

Hemma igen. För sexton minuter sedan satt jag i sändning. På en timme har jag alltså hunnit duscha, ta taxi till SVT via barnens mamma för att lägga N:s ledighetslapp i brevlådan så att hon kan lämna den till sin fröken idag, få smink, bre en macka och ta en halv kopp kaffe, dela soffa med KG Bergström, gå in i studion, sitta där i en kvart, plocka av mig micken, få en taxi beställd, åka hem. Varför kan man inte alltid vara så effektiv? Har fortfarande tv-sminket på, kanske ska behålla det så man ser någorlunda levande ut idag. När de ringde från SVT igår kväll var jag som alltid nästan autistiskt noga med att de fick till stavningen på mitt namn. Och så sitter man i TV-soffan och blir presenterad som "Hannes Dunkler". Barnpsykologen Malin Alfvén som var med i soffan träffade jag strax före jul när vi var med och sände en radiopilot med Jonas Leksell, ett program om barn som Baluba skulle försöka sälja in till SR. På väg upp till studion idag kommenterade jag att de aldrig hörde av sig sedan, att de tydligen inte lyckats få igenom det. Då sa Malin att det visst hade blivit av, de hade kontaktat henne nyligen. Buhu. Eller nåt.

Helgen i korthet (namedroppande viggohommage).

Fredag.
Stockholmspriset i Rikskonserters lokaler vid Nybroplan. Börje Ahlstedt var konferencier. Felix Herngren försvann när han skulle ta emot priset i filmkategorin. När Daniel ringde honom på mobilen svarade Anders Timell. Försvinnandet är fortfarande outrett så vitt jag vet. Musik av Cornelia Dahlgren och tre musiker i Markus Enochson-masker. Helknasigt. ALLA gick och kissade under låten som lät som "Hundarna brinner". Tio bussar tog gästerna till KTH/Nymble. I varje buss spelades Gustav Gelins sightseeing-CD. Bakom mig satt Gustav och skrek "Höj!". Mycket Gustav för pengarna. Och extremt mycket folk på festen. Träffade (förutom redaktionsfolket) Tommie, Maina, Stefan, Claes, Micke, Stelly, Christian, Hanna, Johanna, Viktoria, Patrik, Anna, Anders, Tor, Lina, Anton, Emma, Kjell B. Sahar var stressad med goda skäl - 600 glas var "försvunna". Svinhalt på väg hem längs med Valhallavägen klockan fyra.

Lördag.
Daniel ringde klockan sex. Det låg två outhämtade biljetter till premiären av "Dödsdansen" på Dramaten i biljettkassan - klockan sju. Ringde Anton som tog sig in till stan i ilfart. Örjan Ramberg var HELT makalöst bra. Stina Ekblad var inte heller fy skam. Björn Granath som kusin Kurt liknade mest en dupontare på betablockerare. Svinfin scenografi. Vad hade O´Neill eller Norén varit utan Alice och Edgar? Mer Börje Ahlstedt (den här gången i publiken). Därefter Annakhan och McDonald´s.

Söndag.
Städade, skurade golv, diskade disk. Sedan premiär för "Darling" på Saga och fest på Anglais. Mötte upp Carolina utanför. Inte så många man kände igen – hejade på Fredrik Heinig, Erika Wasserman, Christian, praktikant-Daniel och Quetzala. Filmen var nästan lika bra tredje gången. En Jonatan från "Gomorron Sverige" ringde och ville ha mig i soffan 06.40 måndag morgon för att prata tidsbrist som småbarnsförälder, vårdnadsbidrag och pappaledighet, så jag gick hem kvart i tio för att läsa på lite. Vilket jag alltså ska göra nu. Taxin hämtar mig 06.05, dvs snart.

Baaad NPS.

Idag skrivs det om att Filminstitutets vd Cissi Elwin skyddas av två livvakter efter att i brevform utsatts för hot. Då varken Elwin eller någon annan på Filminstitutet vill uttala sig om vem som ligger bakom har det såklart börjat spekuleras. Någon som minns detta?

Some Prisutdelningar Are Bigger Than Others.

Igår hade vi sista jurymötet inför Stockholmspriset imorgon kväll för att spika vinnarna i samtliga kategorier. Vi åt små feta korvbitar, kex och ost som vi sköljde ner med whiskey i konstiga glas. Jag hamnade i underläge när vi kom till kategorin Årets Blogg men kompenserades i TV- och Filmkategorierna. Det var lite komiskt att vissa började ifrågasätta de nominerade i flera kategorier – två dagar innan utdelningen, när alla nominerade redan utannonserats i förra tidningen. Tidigare under kvällen hade jag och barnen varit på Mamas inflyttningsmingel där jag drack två öl med Anton (som vi mött upp på Stureplan innan) samtidigt som olika barn kom fram och räckte över tuggade, utspottade snittrester i mina händer. Efteråt berättade de för mig att de haft skittråkigt. Trevligt.

En partyhelg utan dess like.

Fredagkvällen ägnade jag åt städning, disk, tvättvikning och att börja på Isobel Hadley-Kamptzs ”Jag går bara ut en stund” (ett okorrigerat manus, utkommer i maj på Bonniers). N kom hem vid fyratiden på lördageftermiddagen efter att ha varit på författarträff på Barnens Bokklubb med Johanna Thydell tillsammans med N:s klasskompis H och köpt ett signerat ex av ”I taket lyser stjärnorna”. Sedan mötte jag upp M på gården med L. Bifteki med klyftpotatis, tzatziki och sallad med fetaost och oliver till middag. Barnens tennis på söndag, sedan pulkaåkning på gården, bad hemma och halvpopulär laxpasta till middag (skulle nog haft grädde istället för crème fraiche och skippat den franska senapen). M frågade vilken som var den största gåtan i världen och kom fram till att det måste vara frågan "Hur många människor bor det i Indien?". N sa att det var "Var tar universum slut?" eller "Hur blev den första människan till?". Så berättade jag om Tokyo Water Park där det är så packat med folk att det finns vakter som ropar i megafon om någon vågar sig på att ligga ner i vattnet och därigenom ta upp mer plats än nödvändigt. Efter tandborstningen sökte vi efter bilder från Tokyo Water Park på altavista. När vi hittat det sökte vi på "bajskorv", sedan "kiss" och slutligen "kisskorv", dock utan resultat. Sedan "LasseMajas detektivbyrå: Cafémysteriet" som godnattsaga tills de somnade. Läste klart Isobel och somnade själv vid ett.

Senaste nytt.

Nya Nöjesguiden kom som sagt från tryckeriet idag och innehöll bland annat min nya intervju med Michelle Meadows och en med "Darling"-regissören Johan Kling, recensioner av Darling, Blood Diamond, The Departed och The Queen – och en filmkrönika om djur instoppade i andra djur som analogi för ett filmfenomen.

Idde mygge beddre idad.

Jag är världens tråkigaste människa. Kom till redaktionen vid halvtiotiden, sa i princip inte ett ord till någon (min kropp består till 97% av snor, min trötthet är astronomisk, min röst rymmer inga vibranter eller lateraler, knappt några klusiler men desto fler frikativor). Svarade inte när folk ringde. Tidningen kom från tryck. Orkade inte läsa eller tycka någonting. Gick hem fyra timmar senare. See you in the next life.

Min onsdag.

Förlåt mig.

Tilde är inte alls med på omslaget. Bara Julia och Vide. Men köp den ändå. Jättebra pappakrönika som sagt.

Gastronomisk terrorbalans.

Idag kom nya numret av Mama ut med min krönika om gastronomisk terrorbalans och bild på mig (usch) och barnen (bättre). Och på omslaget Miras kompis Tilde. Jävla innerstadsmediafjant man är. Eller hur, Nils?

"Sexkomedi i trädgårdsmiljö"

Ikväll ska jag på premiären av min gamla vän Martinas debutlångfilm Allt om min buske på Rigoletto. För en massa år sedan gjorde vi några konstiga reklamfilmer för ICA ihop. Det handlade om deras stamkunder och vilken utmärkt service dessa fick. Det visade vi med hjälp av en man i träddräkt. En stam-kund. STAM.
Sedan höll vi på med ett manus till en långfilm – jag minns någon som sydde sönder sin egen arm i en symaskin i direktsändning, en kvinna som fick en hammare i huvudet på väg ut från BB, en afrikansk man med kaninparaply, Michael Nyqvist som gynekolog samlandes polaroider av patienter. Men det blev inget av med det. Kanske finns något av det där med ikväll.
Efter filmen blir det partaj på Caféet. När var man där sist? Men först måste jag pulsa bort till redaktionen och läsa korr. På en söndag. Skoj skoj.

Utan titel.

När jag ställer mig på vågen ljuger den mig rätt upp i ansiktet.
Igår påstod den att första världskriget började 1922.

Nu kokar vi snuten.

Några filmer som fick ny, fascinerande titel i Sverige:

Pang i rutan (Amazon women on the moon)
Wow, min fru är en sexig jätte (Attack of the 50 ft. woman)
Häftiga kurvor, stå på! (Big Bad Mama)
En handfull bly för sheriffen (Death of a Gunfighter)
Snacka om rackartyg (North)
Kom så rånar vi! (The Biggest Bundle of them all)
Rakt upp i 90-talet (Blast from the Past)
Brady klarar skivan! (Brady bunch movie)
En tjej i stöten (Burglar)
Mitt i plåten (Cannonball Run)
Vicken looser (For better or worse)
Nä, dra åt skogen! (For Pete's Sake)
En brud för mycket (Arthur)
Även en lönnmördare behöver en träff ibland (Grosse Point Blank)
Häxor, läxor och dödliga lektioner (Heathers)
Butik med musik (In the Good Old Summertime)
Stjärnor utan hjärnor (Jay And Silent Bob Strikes Back)
Här ska det bli en lustiger dans (Let´s rock and roll!)
Oh, vilket sjöslag (Lucky lady)
Väx upp, farsan (Madman Of The People)
Jag älskar soldater (Mediterraneo)
En buffel i tehuset (Mr Baseball)
Ursäkta, är vi gifta? (Mr. Destiny)
Släpp deckarna loss, det är mord (Murder By Death)
Hur jag lärde en FBI-agent dansa marengo (My Blue Heaven)
En droppe negerblod (Pinky)
Kassa kassaskåpssprängare (Safe men)
Hör upp, blindstyre! (See No Evil, Hear No Evil)
När toffelfabriken tystnar (Spotswood)
Du, var är brudarna? (Swingers)
Gängkrig på rullbräda (Thrashin')
Rattens djävlar (Thunder Road)
Varning för dvärgar (Under the rainbow)
Agent K med pass till evigheten (Where the Spies are)
Amor skjuter skarpt (Woman Times Seven)
High Heels (To Wong Foo, Thanks for Everything, Julie Newmar)
Dirty fighting (Road House)
Miss Secret Agent (Miss Congeniality)
Cubic (Equilibrium)
Showtime (All That Jazz)
Lethal angel (Angel's Dance)

Fruktfall.

Jag ska ringa tillbaka till Göran Lambertz idag och be honom driva en process mot alla som fortsättningsvis anger folks längd i antal äpplen.

Prejudikatsfyllnad.

Jag ska ringa Göran Lambertz i eftermiddag och be honom driva en process mot alla som fortsättningsvis använder formuleringen ”Här trängs man med allt från barnfamiljer till tjejgänget och killen som bjuder mamma på middag” i en krogrecension.

Filmkrönikans programledare genom tiderna och deras uttal av ordet ”Regissör”.

Arne Weise (1956): ”Regissör”
Gunnar Oldin (1956-63): ”Regissör”
Nils-Petter Sundgren (1963-91): ”Regissör”
Ulrika Knutsson (1991-92): ”Regissör”
Gunnar Rehlin (1994-98): ”Regissör”
John Carlsson (1998-2000): ”Regissör”
Sara Wennerblom (2000-2003): ”Regissör”
Orvar Säfström (2003-2006): ”Regissör”
Helena von Zweigbergk (2006-): ”Ressigör”

Så går en dag ifrån vårt liv etc.

06.21: Klockan ringer. Trycker på snooze.
06.30: Ringer igen. Ställer om larmet till 06.40.
06.40: Ringer igen.
06.45: Går upp. Väcker barnen.
07.05: Äter frukost.
07.55: N går till skolan.
08.30: M och jag går till skolan.
08.37: Hittar en portfölj på marken. Kikar igenom den för att se vem som är dess ägare medan M säger till mig att inte snoka. Hittar ett namn, kollar upp dennes telefonnummer och går hem med portföljen.
08.46: Ser på vägen till bussen en kvinna vars rörelsemönster liknar det hos en person som tror sig ha tappat något och nu är tillbaka för att leta efter det förlorade. Detta visar sig stämma.
08.48: Går tillbaka hem och hämtar portföljen.
08.52: Återlämnar portföljen till dess ägare.
09.06: Lämnar M i skolan.
09.13: Tar bussen till Nöjesguiden för ett kort inhopp som redaktionschef.
09.35: Framme.
12.26: Lunch med T och H på Rött.
13.18: Tillbaka på redaktionen.
13.52: N ringer från skolan, har fått kräksjuka.
13.53: Går från redaktionen.
14.12: Ringer och bokar av N:s sånglektion på Musikhögskolan kl 17.00.
14.25: Hämtar M på fritids
14.41: Handlar cocacola (för magen), gurka, formbröd och pasta.
14.50: Plockar upp N hos skolsyster.
14.52: Placerar barnen på cykeln som stått utanför skolan i flera veckor och som av någon anledning lyfts över cykelstället och placerats liksom på baksidan, ner mot slänten. Märkligt.
15.15: Hemma. Lägger N framför Nickelodeon med cola och en bunke bredvid sängen.
15.25: Gör isglass med M.
15.35: Sätter mig vid datorn ackompanjerad av suzukimetoden på piano.
15.37: M säger att hon tror glassen är klar. Jag säger att jag inte tror det.
15.44: M säger att hon tror glassen är klar. Jag säger att jag inte tror det.
16.02: M säger att hon tror glassen är klar. Jag säger att jag tror att det dröjer en liten stund till. Vi tar en titt och ställer tillbaka glassarna i frysen.

Lars Lindström. Betraktare.

"Två rader vinterskor med pälskrage har första parkett på ett bord precis utanför avspärrningen, och kanske önskar de att någon skulle förhöra dem med. Eller också nöjer de sig med att få komma härifrån. Med någon, vem som helst. Endast 150 kronor, oavsett tidigare pris. En affisch på en anslagstavla ett par meter från mordplatsen berättar att "Hemligheten" med kommissarie Wallander ska visas på Bio Forellen vid Bollmora torg. Endast för den som orkar med fler oväntade dödsfall. Om man går från den blodiga väggen tvärs över inomhustorget hamnar man vid en hälsokostbutik med det förtröstansfulla, men för dagen något paradoxala namnet Life. En hel vägg är tillägnad Hjärta & kärl, men inget hjälper en dag som denna."

Fågelskådning.

Har du ätit en Turducken? Har du tillagat en Turducken? Vet du vad en Turducken är? Turducken är en rysk docka av fågelkött. Ett sätt att göra en enda rätt av allt det godaste inom fågel. Man tar en kyckling, stoppar in den i en anka som i sin tur trycks in i en rejäl, välgödd kalkon. Mellan varje fågellager fyller man ut alla håligheter med korvsmet. Hela härligheten grillas sedan i minst nio timmar.

Det finns även Turduckenfilmer. Robert Altman var hyfsad på dem. Han plockade det göttaste från Hollywood och bakade ihop alltsammans. Det gick finfint i "Short Cuts", mindre framgångsrikt i hans sista "A Prairie Home Companion". För att inte tala om sextio- och sjuttiotalets katastroffilmer.

Emilio Estevezs "Bobby" om timmarna före mordet på Robert Kennedy är en sådan film, fylld av idel storstjärnor i idel småroller. Det blir mest någon slags celebspotting. Man skulle faktiskt kunna dela ut små bingobrickor till alla biobesökare och lotta ut en Mighty Ducks 3-musmatta till vinnaren.

Egentligen är "Bobby" snarare en Turducken instoppad i en cockerspaniel instoppad i ett tibetanskt hängbuksvin instoppad i en ardenner instoppad i en bardval.

Chris Lowe i Neighbours 1995! Men varför?

Glädje etc.

Jag blir fenomenalt lycklig när jag hör att Ruben Östlund gör film! "Scen nr: 6882 ur mitt liv" är i mitt tycke den bästa svenska kortfilmen genom tiderna. "Gitarrmongot" hade absolut sina ögonblick den med.

En lite annan grej. I SvD-artikeln har man citerat Varietys recension av Gitarrmongot ("The Guitar Mongoloid has all the makings of a cult classic") och jag känner att det inte nog kan påpekas hur det ligger till med den där amerikanska blaskans skandinavienbevakning. Jag var mycket nära att säga något om detta när jag träffade Måns Mårlind och Björn Stein för ett drygt år sedan och de satt och gladdes åt att THE Variety hyllat "Storm". Deras lycka var alltför total för att jag skulle ha hjärta att grusa den. Jag menar inte att Varietys recensent av skandinavisk film inte skulle ha alla hundarna hemma på något sätt, absolut inte så. Men jag vill bara inte att någon ska tro att jänkarna har stenkoll på svensk film.
Vill bara att man är på det klara med att karlns namn är Gunnar Rehlin.

En sammanfattning.

Årets filmer:

1. The Squid and the Whale
2. Grizzly Man
3. Tristram Shandy
4. Goodnight, and Good Luck
5. Riding Alone for Thousands of Miles
6. Thumbsucker
7. V for Vendetta
8. The Prestige
9. Nio liv
10. Babel
11. München
12. Match Point
13. Capote
14. Borat
15. Lady Vengeance


Årets katastroffilmer:

1. Små mirakel och stora
2. Ultraviolet
3. Romance & Cigarettes
4. När hjärtat blir varmt
5. Underworld Evolution


Årets besvikelser:

1. Jindabyne
2. Bröderna Grimm
3. Marie Antoinette

Nr 100.

Mitt hundrade inlägg här blir ett litet tips: Om ni tänkt bjuda er älskade på middag en vanlig vardag och fastnar för Jamie Olivers kyckling med ingefära och nudlar (sid 68 i "Jamie´s Dinner"), lyd inte den läspande idiotens råd om en hackad färsk röd chili per person. Redan när ni fräser chilin ihop med kycklingen, ingefäran, salladslöken, femkryddorspulvret, soyan och honungen kommer ni att börja nysa och hosta medan tårarna sprutar. Se det som ett varningstecken. God fortsättning.

Dirty rotten magicians.

Såg The Prestige i onsdags. Tycker ganska mycket om den trots dess överdåd av hyfsat övertydliga metaforer och överraskningsmoment som inte överraskar. Kanske tycker jag om den för att den någonstans påminner mig om Rivierans Guldgossar (och det har inte med Michael Caine att göra). Och klippningen! Den elegantaste jag sett sedan jag vet inte när. Har aldrig förstått Thelma Schoonmakers storhet (eller varför hon som enda filmklippare i världen blivit något slags ”namn”) och får hon en Oscar för The Departed i år istället för Lee Smith så går skam på torra land.

"...och det är myror som kan simma"

Jag tycker att det är helt sjukt roligt när folk skriver rullande stenarna, pengabrorsan, djuraffärspojkarna, dörrarna, radioskallarna, kemibröderna, gorillorna, jättepälsiga djuren, newyorkdockorna, pratande huvudena och polisen. Herregud, har det inte hänt NÅGONTING sedan Staffan Schmidt intervjuade Adam Myra i Måndagsbörsen 1981?

Årets julklapp.

Om Hattings är glada är jag glad. I hatten.

Fruktbar design.

Göteborgsbyrån Ellermore har skaffat ny logga, den längst till höger. Fantasifullt. Men man kan ju fundera på varför just den här figuren är så populär i logotypsammanhang. Om det hänger ihop med skyskrapor, eiffeltorn, midsommarstänger och trajanuskolonner. Eller inte.

Den nya formen av misshandel.

Expressen kallar det för "den nya formen av misshandel". Björn Wiberg på tunnelbanepolisen spekulerar i att det handlar om en sjuk människas gränslösa hat mot SL. Allmänheten varnas. Alltså, vart är världen på väg när folk lägger ut linjaler stora som spikar på buss- och tunnelbanesäten runt om i stan?

Härå.

Lite texter av undertecknad i Nöjesguidens decembernummer – en intervju med Michelle Meadows, en med Jugge Nohall och D&M med Lars Adaktusson. Årssammanfattningen länkar jag inte till. Blev inte så kul.

Kan det bli mer ledsamt?

Marcus, Tommy och Madeleine.

Så var vi där igen. Den här gången handlar det om Marcus Sandvik i Jönköping som fick ett plåster i sin chokladkaka. Han ringer således Expressen och snart står reportern Madeleine Brohlin och fotografen Tommy Hägglund inne i Marcus vardagsrum. Marcus har torkat av glasskivan på soffbordet och tryckt in ikeakassen med ren tvätt under sängen så att det inte ser "för jäkligt ut".
Marcus berättar för "teamet" att det var flera veckor sedan plåsterchocken inträffade och Tommy ber Madeleine vänligt men bestämt att kila iväg ner till Vivo och köpa en likadan chokladkaka. Under tiden pratar Tommy med Marcus om annat, mest för att få till en avslappnad och kravlös stämning. Som att Jönköping växer så det knakar ("Snart 122 000 invånare") och att den internationella fackmässan för underleverantörer inom verkstadsindustrin, "Elmia Subcontractor 2006", pågår för fullt.
Snart är Madeleine tillbaka och Tommy placerar Marcus med choklad i handen i tv-soffan. Sedan blir Tommy tyst.
"Jaha?", säger Madeleine. Marcus börjar försiktigt öppna chokladkakan med en "är det okej?"-min mot Tommy. Tommy nickar.
"Hur reagerade du när du fick plåstret i munnen?", frågar Tommy.
"Jag spydde som en gris", svarar Marcus.
"Blir svårt i bild", mumlar Tommy medan han gräver i kameraväskan.
"Han kanske kan sätta sig vid köksbordet istället", föreslår Madeleine som känt sig lite utanför så där som bara en kvällstidningsreporter vid sidan av en kvällstidningsfotograf vid fotograferingstillfället kan göra.
"Hur tänkte du då?", frågar Marcus.
"Ja", säger Madeleine vänd mot Tommy, "att han har chokladkakan mitt på bordet och sitter på en stol med armarna i kors och utstrålar äckel slash indignation."
"Vad är ind…", börjar Marcus innan han blir avbruten av Tommy som rest sig upp med kameran i ett fast grepp.
"Så här gör vi", säger Tommy. Så förklarar han hur han vill ha det.

240 min.

Idag har jag träffat Michelle Meadows som är med i Johan Klings långfilmsdebut "Darling" (premiär 9 februari). Vi satt på Café Art bredvid Folkoperan i fyra timmar. Under den första timmen satt samtidigt en kvinnlig reporter och gjorde en intervju med Henrik Lundström något bord bort. Medan de satt där raljerade jag av någon anledning om Veckorevyns intervjuteknik. När de gått därifrån berättade Michelle för mig att reportern var från – tadaa – Veckorevyn. Nu ska jag skriva ut valda delar av det inspelade och få ihop en liten "Almost Famous"-artikel till Nöjesguiden. Det kommer att ta mycket mycket lång tid.

Happysad.

Idag hittade någon hit genom att googla "roliga Hannes". Skoj.
Å andra sidan var det någon som kom hit via sökordet "streptokocktårta".

Ladida.

Igår hade jag kalas. Idag trampade jag i glas. Mattias sov över. Nu ska jag röja upp inför en tjejmiddag för fem sexåringar. Ladida. De som kom var i bokstavsordning: Anastelle Wieslander, André, Anton Hagwall, Astrid Björk, Augustin Erba, Christian Hillborg, Crille, Helena Pencheff, Karin, Lina Hahne, Lina Nordström, Mario, Martina Bigert, Mattias Drugge, Nicki Hallenberg, Per Han, Stefan Holm, Tito Pencheff, Tomas Roxenback, Tor Nordström, Zoca Morend och Åsa Stenhammar.
Tack för presenter och att ni åt upp min mat!

Dartföräldrar.

Snart dags att återigen summera året som gått. I Nöjesguidens decembernummer 2005 tog jag och Tommie Jönsson fram den sedvanliga årsredovisningen, bland annat innehållande en framtidsvision över 2006 års stora samtalsämnen. Nå, prickade vi rätt?

Vill ha.

Saxat.

Jag har aldrig använt det ordet förut. Saxat. Har försökt undvika det i möjligaste mån. Men nu gick det inte längre. Vad jag ville säga var bara att följande läsarkommentar på svd.se i anslutning till en artikel om Borat fick mig att dra på smilbanden (även det ett uttryck som premiäranvänds av mig idag):

"Jag är inte mot rasistisk humor om den görs bra, så jag hoppas helt enkelt den görs bra i filmen"

Club 33.

Igår fyllde jag år. Hade ingen aning om hur dagen skulle bli, men det blev trevligt trots allt (trettitre goddammit). Först morgonfika med Markus på Café. Sedan till Filmstaden Råsunda för att se Johan Klings långfilmsdebut "Darling" med en mycket bra Michelle Meadows.


Vid fyratiden fölsedagsmunkfika på kontoret. Och på kvällen halvgrek med Hanna, Stefan, Daniel, David, Christian och Anastelle som hade med sig Lia och Gunilla. Så det blev bra. Hur intressant är detta för någon?

Uffe.

I morse blev jag farbror, och min bror således far, till ett gossebarn. Mina tjejer tyckte att Uffe var ett bra namn, vilket jag vidarebefordrade till min bror. Det verkade inte som att han höll med helt och hållet.

Drömresan.

Det här är historien om familjen Nissen från Haderslev i Danmark. Idag kunde man läsa om hur de sålde allt för att resa runt Östersjön med häst och vagn, men blev stoppade av en djurskyddsinspektör – i Gävle (observera kvällstidningsskiljetecknet igen). Detta illustreras med den här bilden och rubriken "Här slutade drömresan".
Jag kan väl säga att jag har min bild av hur en drömresa ser ut, familjen Nissen från Haderslev har en helt annan.

Whalefläsk.

Klockan 9.17.58 ikväll hittade någon min sida genom att googla "cia berg naken". Jag tycker att det är fenomenalt roligt.

Rågat mått.

Nu är väl ändå måttet rågat. Jag har länge länge irriterat mig på alla dessa nya mirakelmedel mot medelklassproblem som baksmälla, sur mage, dålig andedräkt och taskig attityd som man så gärna gör kvällslöp på. Krämpor och åkommor som man med några enkla ändringar av livsföring slipper bry sitt lilla huvud med. Så läser jag på Plaza Kvinnas senaste löpsedel:


Carolina Gynning: Kokain ger mig ångestattacker.

Vad kommer härnäst?

Anders Lundin: Grillspett genom aortan gör att jag vill skrika.
Laleh: Jag känner mig tom inombords när jag malt ner söta djur.
Steffo: Äta småbarn ger mig dåligt samvete.

Instant bok.

I somras fick jag sju veckor på mig att skriva en roman, "När mörkret faller", baserad på filmen som har premiär idag (även boken släpps idag). Det blir 3,75 färdiga sidor per dag. Barbara Cartland, eat your heart out. Eller kanske inte förresten.

Thet Gambla Ollonsvinet etc

De senaste dagarna har jag suttit och försökt få ihop ett stort Nöjesguidenjobb på temat svensk humor tillsammans med Kinky Afro (på distans – han i Malmö, jag i Sthlm). Bland annat kommer den att innehålla en tidslinje över svensk humor. Några av milstolparna är följande:

1888. Sommaren då August Strindberg går beväpnad. Som försvar anger han ”Jag bär pistol då jag ogärna tar stryk.”
Roligt då? Inte för den som hotade Strindberg med stryk.
Roligt nu? Gränslöst.

1908. Det lundensiska studentspexet ”Uarda” i fornegyptisk miljö får premiär. Det har av somliga betecknats som ”den vackraste blomman i den lundensiska spexfloran.” Samma höst omarbetas det till helaftonsspex av Ludvig "Thet Gambla Ollonsvinet" Ramberg, Herman G "Lorden" Simmons och Hilding "Kefas" Neander.
Roligt då? Ja, mycket.
Roligt nu? Nja, även om ”Thet Gambla Ollonsvinet” onekligen är ett magnifikt tilltalsnamn.

1971. Scandinavium invigs och börjar genast kallas ”Kålleseum” i götlaborgsk folkmun. Andra exempel på liknande lustigheter är ”Ejfeltornet” (Lisebergstornet – när det funkar), ”Ellysepalatset” (Energiverkets kontor i Gårda), ”Risktagshuset” (Skandiahuset) och ”Tolvan” (Götaälvbron som är över älva).
Roligt då? Ja, i 031-området.
Roligt nu? Ja, i 031-området.

Och då kom jag att tänka på den roligaste svenska filmen genom tiderna: "Lust" från 1994 av Janne Wallin med Cia Berg och Gerhard Hoberstorfer i huvudrollerna. Där fanns oförglömliga scener som när Cia drar galet med fingrarna i ansiktet stumfilm-style och när Gerhard naken svarar i telefonen som inte är inkopplad i väggen. Eller repliker som "That´s life, c´est la vie, sånt är livet i mitt skafferi" och "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!".

Efter lite letande i Svensk Filmdatabas hittade jag filmens officiella synopsis. Det är helt fantastiskt:

Jerrie vaknar på morgonen med en tjej i sängen. När han kallar henne Pia, blir hon förorättad. Hon heter Alice, påpekar hon. När Jerries mamma ringer, orkar han inte höra på henne, utan lägger på luren. Jerrie anländer till krogen, som han äger tillsammans med Uffe och Dabo. Alice visar sig vara servitris på krogen. I köket härskar det en rå jargong. Det framgår att Jerrie har många tjejer, och detta får han pikar för. Jerrie börjar flirta med en kvinnlig gäst, en mörkhårig tjej, vars manliga sällskap just lämnat henne. Hon beställer en cappuccino, men när Jerrie kommer med den, har hon försvunnit och smitit från notan på 750 kronor.
Sedan Jerrie kommit hem senare på natten, knackar det på dörren. Det är den mörkhåriga tjejen. "Hej, jag heter Sara", säger hon. "Lessen för det där med notan." Jerrie och Sara gnabbas och lär känna varandra. Sara kranar vatten i badkaret och kliver sedan i med kläderna på. Jerrie klär av sig naken och stiger i han också. Sara säger sig vara finansmarknadsanalytiker. På morgonen vaknar Jerrie i sängen, ensam. I badrummet har Sara på väggen skrivit DU SKA FÅ DINA PENGAR.
Till krogen kommer Saras manliga sällskap från kvällen innan och frågar efter henne. Sara har talat om honom som sin bror Tommy.
När Jerrie på natten kommer hem med en tjej han raggat upp, sitter Sara i trappan och väntar. Tjejen förstår och försvinner. Jerrie: "Jag hatar tårar, begravningar, hemligheter, stora överraskningar, plötsliga avsked..." Jerrie och Sara älskar med varandra.
Nästa dag låtsas Jerrie ha skadat sig och tar in sin mamma som ersättare på krogen. I stället åker han och Sara ut i skärgården, där de på en ö bryter sig in i ett hus och älskar framför brasan i den öppna spisen. Följande dag väntar Sara på Jerrie utanför restaurangen, men Tommy kommer och hämtar henne.
Sara flyttar in hos Jerrie. Hennes lägenhet repareraras efter en översvämning, säger hon. Allt är mysigt till dess att Sara börjar snoka i Jerries allra heligaste, skafferiet, där han förvarar sin älskade trumpet och sin dagbok, som Sara sätter igång att läsa. Jerrie blir förbannad och Sara förorättad. Sara: "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!"
I skärgården försonas de och älskar på nytt framför brasan.
På krogen nästa dag förklarar sig Jerrie vara trött på samägandet. Hemma hos Jerrie berättar Sara att hon fått jobb på McGriffins i New York och att hon börjar där redan om två veckor: "Jag kan bara inte tacka nej till en sån chans. Jag reser till New York om en vecka." " "Är det nåt mer du inte berättat?" frågar Jerrie, som bestämmer sig för att följa med.
När Jerrie på krogen säger att han ska flytta till New York, blir alla konsternerade. "Du är en svikare," säger Dabo.
Jerrie kommer till Saras lägenhet, men det är ingen där. Hon har rest, säger en granne. Med två stora koffertar. "Det var meningen att jag skulle följa med," säger Jerrie. Jerrie, som hemma dukat till en middag för två med amerikanska flaggor, hör Sara på telefonsvararen: "Hej, förlåt! Var rädd om dig."
På Restaurant Pelikan drar Jerrie sin förförelserutin för en tjej som heter Marie. Han följer med henne hem. Jerrie söker upp sin mamma för att låna 10.000 kronor. Men hon säger nej. I stället får han låna pengar av kocken Uffe till USA-resan, som nu blir av.
I New York söker han upp McGriffins, men där har man inte hört talas om en anställd vid namn Sara Andersson.
Efter att ha återvänt till Stockholm, kastar Jerrie ut sin tilltänkta hyresgäst. Under tiden har Alice övertagit Jerries andel i krogen. Men han välkomnas tillbaka. Nu ska man dela på fyra. På kvällen tar Jerrie ett varmt bad omgiven av rader av värmeljus.
Nästa dag försover han sig. När han i blomsterhandeln köper en bukett som gottgörelse, säger expediten att Sara är gift med hennes bror Tommy sedan sju år tillbaka, och att hon nu vistas i skärgården. Jerrie tar sig dit, till samma hus som han och Sara tidigare gemensamt besökt. Tommy försöker stoppa honom men Jerrie slår ner honom. Han försöker få kontakt med Sara, men hon är ordlöst uppriven och plågad. "Hur kan man vara så in i helvete hjärtlös mot någon som är psykiskt sjuk?!" skriker Tommy. Jerrie tar ett brinnande vedträ i brasan, hotar med det och bränner sig i handen.
Jerrie ligger i sängen hemma hos sin mamma. "Jag kan inte sova," säger han. "Åkte du aldrig till Amerika?" frågar hon. "Jo," svarar han.
Text: "Tio månader senare." Jerrie är tillsammans med en ny tjej. De klär på sig efter en natt tillsammans. Hon säger: "Jerker - äh - Jerrie, vi kan väl höras nån dag när du känner dig bättre i form. Det kan hända den bäste. Du, jag ringer." Hon går. Telefonen ringer. "Hej, det är Sara." Jerrie lägger på luren, lägger sig på sängen och drar täcket över huvudet.
Jerrie är på krogen och tar en öl. Då kommer Sara in. Hon vill betala tillbaka sin gamla skuld, de 750 kronorna. Jerrie går ut i köket, och Sara följer efter. "Det är slut med Tommy," säger hon, "han har flyttat till New York."
Jerrie och Sara sitter vid en öppen eld vid vattnet ute i skärgården. Jerrie tar en flaska vin som han häller ut i vattnet: "Härmed döper jag detta vatten till Saras fjärd. Nu skulle man väl bara gå på vatten också, va?" "Jag kan," säger Sara och tar av sig kappan. "Jag kan gå på vatten." Hon går ut i vattnet till knähöjd. "Jag kan också," säger Jerrie och följer efter henne. "Jag som alltid trott att kärlek var något för mesar och hemmafruar," säger han. "Jag älskar dig."

Smakprov på dialog från den novellsamling som jag jobbat med sedan någon gång under stormaktstiden.

”Jag har hört att de andra kallar dig Lars”, sa han.
”Ja. Jag heter det, så det är väl inte så där jättemärkligt?”
”Jag menar att du kallas inte Lasse.”
”Ingen kallar mig Lasse.”
”Okej.”
”Vadårå?”
”Va? Nej, det hade bara varit lite roligt.”
”Hurdå roligt?”
”Att du heter Fähr i efternamn.”
Jag såg på honom och väntade på en fortsättning.
”Lasse Fähr.”
”Ja, det var ju skoj. Känner du någon annan som också heter det eller vadå?”
Fredrik puttade till en av kartongerna med foten.
“Var vill du ha dem?”
“Nä, de står nog bra där de står”, sa jag.

Men varför blir det här bara otäckt?

"Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lägga örat mot och höra vad den har att berätta. Resten är nedtecknande"

Björn Ranelid

Det här tycker jag var lite bra sagt.

"Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lägga örat mot och höra vad den har att berätta. Resten är nedtecknande"

Torbjörn Flygt

Based on a true story.

I eftermiddags såg jag två pressvisningar av filmer som byggde på verkliga händelser. Jag har aldrig riktigt förstått det där; ”Based on a true story”. Liksom, vad har det för betydelse? Hade ”The Phantom Menace” varit bättre om den var baserad på något som verkligen skett? Den första filmen var den franska rysaren ”Ils” där ett ungt par i ett stort hus utanför Bukarest trakasseras nattetid av mystiska varelser (att dessa senare visar sig vara rumänska kontaktlimssniffande barn ger det hela en mycket fadd eftersmak… mer om det när jag skrivit klart recensionen). Den andra filmen var Oliver Stones ”WTC”. Och redan under de inledande scenerna bestämde jag mig för att försöka se den som om den INTE byggde på en verklig händelse. Det blev ganska intressant. Lite grann som när man sitter på flygbussen från Arlanda och försöker låtsas som om man är turist och ser allt omkring en för första gången (eller är det bara jag?). Hade ”WTC” kunnat göras som en rent fiktiv film? Bortsett från att det i så fall hade lagts mer krut på CGI – skulle själva strukturen sett annorlunda ut?

Skrattfest.

Artikeln "Hitlerkonst såld på auktion" i dagens Näringsliv24 slår alla rekord vad gäller direktöversättningar och syftningsfel:

"Totalt 21 sketcher av Adolf Hitler såldes under igår på ett auktionshus i södra England för totalt 118 000 pund, motsvarande drygt 1,6 miljoner kronor. Auktionen i den annars sömniga turistorten Lostwithiel, blev ideligen avbruten av protestanter utklädda till nazistledare. Konstkännare tror att den typiske köparen är en privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster"

1. Skrev Hitler sketcher? Fantastiskt.
2. Under igår?
3. Avbröts auktionen verkligen av protestanter utklädda till Hitler?
4. "En privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster" – hur exakt går det till när man byter världskrigsentusiaster med varandra?

Dagens citat.

""Gud är den hand som aldrig sviker." Smaka på det citatet och tänk på Auschwitz, Babij Jar, 11 september, Rwanda, Darfur, Almöbron, Estonia, Tsunami, Hagamannen, Ausonius, den 13-åriga styvdottern ... behöver jag fortsätta? Visst, ordet är fritt, men måste vilka avgrundsdumma stolligheter som helst få spridas i statsfinansierade P1:s högmässa, som nu i söndags?"

Ur Dag Bjerkes radiokrönika i dagens SvD.

Int. Hannes kontor – morgon

Alla klagar på Det Svenska Filmmanuset. Filmkonsulenterna klagar. Producenterna klagar. Pagrotsky klagar. En god vän till mig som heter Anders klagar. Jag klagar. Men jag anklagar dem inte, manusförfattarna. Åtminstone inte alla. Så storhjärtad är jag. För problemet är egentligen inte svenska filmmanus. Problemet är synen på svenska filmmanus. Jag har lovat mig själv att aldrig mer prata om det danska blablabla filmundret, men faktum är att en svensk manusförfattare får nästan en fjärdedel så lite i manusstöd som sin danska kollega. En fjärdedel!

Jag förstår inte var synen på manusskrivande som någon slags fritidssysselsättning kommer ifrån. Vi har liksom intalats att “skriva – det kan väl alla, bara att traggla sin Ars Poetica eller boka in sig på Biskops-Arnö”. Eh, nej, det kan inte alla. Framför allt har inte alla något att berätta. Men de som har det måste SFi ta hand om och stötta i processen. Inte sitta och gnälla över brist på konstruerade karaktärer och avsaknad av äkthet. Om ett filmmanus är något som man förväntas skriva på sina lediga stunder, vad mer kan ni då begära? Då är det inte så märkligt att vi alldeles för ofta får se karaktärer utmejslade med slagborr, som är en och samma personer dagen igenom (för visst är man väl mer mångfasetterad än så – man är lismande mot sin chef, tillgjord mot sina barn, vidrig mot sin fru etc).

"Snövit och de sju små dvärgarna" kunde mycket väl ha varit skriven av en svensk manusförfattare: “Vi har en för jävla trött snubbe här, Trötter heter han, gäspar hela tiden…och så en lirare som är helt sjukt glad, ler liksom oavbrutet – vad tror ni om Glader?”

Vi bygger Sverige.

Alla som följer Öppna Kanalen har säkert sett de två schacktokiga systrarna Krzymowska i "Mittischack". Nu har mamma Anna valt att ställa upp för Kristdemokraterna. Ja, jisses.

Sent ska syndaren vakna.

Idag kunde man läsa om George Johnson i Richmond som bara åt korv och våfflor. Han dog förra onsdagen, 112 år gammal.
Hade han ätit en mer allsidig kost skulle han kanske levt idag.

En riktig bloggtext.

Jag har nu insett att det är dags att börja blogga – på riktigt. Att skriva om vad man gjort under dagen etc. Alltså: Unik nypremiär för den här sidan.

Idag har jag skrivit en recension av den svenska finansthrillern “Exit” med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som jag såg igår morse.
Ett litet smakprov: “Någonting är ruttet i staten Sverige. Det Svenska Filmmanuset är idag en hafsigt hopkrafsad vägbeskrivning som man skriver ner i all hast för att komma iväg och så jävla snabbt som det bara är möjligt få ihop den där rullen. Manuset är bara ett litet skithinder som måste forceras innan man kan göra det där riktiga – Filma Filmen. Man behöver inte ha någonting att berätta, det räcker med att tillräckligt många personer ser förbannade ut i bild och säger “Vad fan menar du?”, “Vad fan sysslar du med?” och “Vad fan håller du på med? Va?”.”

Kunde även konstatera att man kan ta Mads Mikkelsen ur Danmark, men inte Danmark ur Mads Mikkelsen. Jag förstår verkligen inte varför han inte kan få prata danska istället för att bräka fram det där märkliga lätet som blir när danskar ska prata svenska. Och så har Samuel Fröler blivit allt mer lik Stefan Sauk, inte bara till det yttre utan även i sitt grova överspel.

Har även skickat iväg den senaste versionen av boken och en intervju med New York-kocken Marcus Samuelsson. Köpte en caesarsallad på Sirap på väg till kontoret (nya, sedan i måndags). Tänkte att en sallad kunde vara ett lite mer hälsosamt alternativ till Ciao Ciao-pizzan igår. Yeah right. Bacon. Dressing. Flottiga krutonger.

Läste att min gamla rumskamrat på VärnpliktsNytt, Niklas Svensson, entledigats från tjänsten som politisk reporter på Expressen efter att, liksom ett gäng folkpartister, tagit sig in på Sapnet. Minns hur han under tiden på VN försökte få till en intervju med Astrid Lindgren för att bli den som gjorde Den Sista Intervjun. Hon avböjde ständigt via ombud. Niklas var ofta glad. Och så snusade han. Prillorna släppte han ner i papperskorgen mellan oss båda. Jag krävde att han skulle spola ner dem. Han vägrade. Glatt. Han var även medlem i Halmstads moderatkommunister, i alla fall hade han en sådan dekal.
Alltså, han lever fortfarande och så.

Ikväll har tidningen Stureplan fest på Sturecompagniet. Har inte varit där på många år. Känns som att det kommer att dröja ytterligare ett par. Kanske ser extramaterialet på “Plötsligt i Vindslöv” istället.

Lintott.

"Jag älskar små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?”
Agneta Östman-Wenger, moderat och galen.

Stingslig.

Aftonbladets härlige chefredaktör Anders Gerdin har en liten spalt där han svarar på läsarnas frågor. Men nu har han fått nog av alla idioter som inte vill höja hans blaska till skyarna. Måttet är rågat. Helst skulle han vilja börja alla svar med "Hej miffo". Men där fick han nobben av Schibsted.

Under rubriken "Håll inte bara med – svara på frågan" skriver signaturen Thomas: "Jag har läst åtskiliga intressanta och intelligenta frågor som du tydligen inte behagar svara på. Det enda är ett ”jag håller med” eller liknande till svar. Ingen förklaring eller något om vad som ska göras åt problemet eller varför det blivit som det blivit? Jag kan väl inte bara säga ”jag håller med” till mina kunder när de har en fråga eller klagomål på något de uppfattar som fel från min sida. Det fungerar tydligen bra på seriösa och ansvarstagande Aftonbladet. Själv skulle jag blivit idiotförklarad"

Anders svarar: "Nej Tomas, jag tänker inte sluta med den här spalten. Till skillnad från dig finns det många som uppskattar den. Och att säga ”jag håller med” när man får klagomål från sina kunder tycker jag till skillnad från dig är bra. Jag har själv som kund stött på många affärsmän som inte håller med när man framför klagomål. Kanske är du en av dom"

Ujujuj!

Eller Mattias Forsberg i Alingsås som skriver: "Är BB-Jessica viktigare än Libanon? Den 22 juli toppades Aftonbladets löpsedlar av ”Big brother-Jessica i svår krasch”. För det första så skiter 99,9% av Sveriges befolkning i vad den där bruden och hennes bihang har för sig, för det andra så pågår det en konflikt i Mellanöstern som påverkar om inte oss i Sverige direkt så åtminstone en hel del människor i vår omedelbara närhet. Jag tycker att det är ett hån mot era läsare att tro att BB-Jessica intresserar mer än Libanon-krisen"

Anders: "Kriget i Libanon är fruktansvärt och berör mig lika mycket som dig. Därför skickade Aftonbladet snabbt reporter och fotograf till Beirut. Vi var för övrigt den enda tidning som fanns på plats och rapporterade i inledningsskedet. Detta gavs också stort utrymme i tidningen. Men det missade du tydligen"

Han kan minsann få till de där små slutklämmarna, Anders.

Det. Här. Är. Så. Konstigt. Att. Klockorna. Stannar.

"Här serverar hon barnmördaren champagne"

Rubriken finns i Expressen idag. John Mark Karr, misstänkt för ett otäckt barnamord för tio år sedan, fick flyga business class till Los Angeles: "Han sippade på champagne och lät sig väl smaka av middagen som serverades på vit linneduk och med silverbestick. Karr inledde världsvant med en paté samt en grön sallad toppad med valnötsdressing. Till huvudrätten - jätteräkor med ris och broccoli - beställde han öl och sedan ett glas med franskt chardonnay-vin följt av en chokladdessert. Senare dinerade han också på grillad anka och hann också äta en pizzabit innan färden var över"

Det får mig att tänka på Biljana Plavsic. Den serbiska krigsförbryterskan sitter sedan ett antal år på kvinnoanstalten Hinseberg. Och jag minns hur det för ett par år sedan diskuterades det lämpliga i att ge en massmördare tårta på dennes födelsedag. Jag tyckte det hela var mycket komiskt. För hur bisarrt hade det inte varit att vägra Plavsic tårta just för att hon varit delaktig i folkmord? "Titta här Biljana vilken god tårta...du skulle bra gärna vilja ha en bit, va? Nej du, här blir ingen tårta så som du betett dig!"

Filmjobb enligt Metro.

Miami Vice hit och Miami Vice dit. Överallt detta Miami Vice. Och tidningar som i samband med premiär och recension gör sidojobb på Miami Vice. Men vad gör Metro? Jo, man gräver fram Don Johnsons tre år gamla ragg. Sanna Palmgren heter hon. Hon hängde med Donpan ett par månader 2003.

Sanna berättar:
”Han var fortfarande skitfin i kroppen och så. Han var superfräsch”
”När du är med honom så är det som att vara med i en film”
”Han skulle ha kommit till Sverige och träffat mina föräldrar, men det rann ut i sanden”

Men det är svårt att tycka synd om henne.
Idag är hon ihop med Michael Brinkenstjärna.

Skiljetecknet är här – för att stanna.

Att Aftonbladet knarkar skiljetecken är ingen nyhet.
Bara idag fanns dessa kreativa rubriker:

Jägarna hittade kropp – i skogen
Barnen hittade knark – i kojan
Han träffar världsstjärnor – varje dag
Skvallra mer – och bli bättre på jobbet
Sov med öppet fönster – överfölls
Barn misshandlade – av krogägare
Slappa – och bli smart
Helge, 82, matade fåglar – blir vräkt
Legendarisk reporter kritiseras – för att vara för mjuk

Men hur kunde man missa dessa?

Göran Hägglund gillar att laga mat
"Jag vill veta allt om g-punkten"
"Jag släpper inte barnen med blicken"
Hannah Graaf fick svåra smärtor och kissade blod
The Magic Numbers fast på Heathrow

Se bara vad ett skiljetecken kan – göra:

Göran Hägglund gillar att laga – mat
"Jag vill veta allt – om g-punkten"
"Jag släpper inte barnen – med blicken"
Hannah Graaf fick svåra smärtor och kissade – blod
The Magic Numbers fast – på Heathrow

We Will Lock You.

Det här är fantastiskt – det japanska Queen-coverbandet Kween. Sångaren Yohei Eto är tjock, flintis och knappt en tvärhand hög. Men mustaschen sitter där den ska och gitarristen Kenji Wakibuchis hårman ger i alla fall någon slags hänvisning till Brian May. Tänk att ett av världshistoriens mest usla band gick att göra ännu sämre. Men ack så mycket roligare.

Dagens Böll.

En annan sak", sade Humkoke och tog en gul kexburk på hyllan som stod bredvid Murkes skrivbord, "vad är det för små bandbitar ni har i den här burken?" Murke rodnade.
"Det är -", sade han, "jag samlar en viss sorts klipp."
"Vad då för klipp?" frågade Humkoke.
"Tystnad", svarade Murke.
"Jag samlar tystnad."

Ur "Doktor Murkes Samlade Tystnad" av Heinrich Böll

My Life Is A Succession Of People Saying Goodbye.

Idag dog Arthur Lee. Eller kanske igår; jag vet inte. Jag läste i tidningen: "Arthur Lee avliden". Det säger ingenting. Det var kanske igår.

Var på pressvisning 09.30 av "Miami Vice". Lite lustigt att La Bodeguita del Medio i Havanna utmålades som det trendigaste som går i ett par skor när det i själva verket är en turistfälla värre än High Chaparall.

Gjorde en telefonintervju med Marcus "Aquavit" Samuelsson i New York.

Ringde Hotel Legoland i Danmark för att boka boende och gick, efter att ingen av oss förstod vad den andra sa för siffror, över till engelska. Kändes aningen knäppt.

Träffade Per strax efter tio på Kungsholmen-pontonen där vi drack en öl och sedan vidare till El Cubanito för ytterligare en. Sedan gick han hem till sina tre barn och jag cyklade hem till mina noll.

Vad hände, Borat?

Sacha Baron Cohen har gjort många extremt roliga sketcher som Borat från Kazakstan på besök i England, men den här trailern för långfilmen om Borat utlovar något helt annat. Det är fördomsfullt, föraktfullt, nedlåtande och cyniskt. Det är något helt annat än att driva med homofob rasistisk brittisk överklass. Nu är jag arg.

Passapåpris!

Kalla mig naiv, men är inte grejen med sistaminutenresor att det ska vara resor till ett lägre pris än vanligt? Just nu har Sterling Airways ett erbjudande om flyg (inget boende) till Malaga den 4 augusti till det facila priset 23 436 spänn! Eller varför inte en vecka i Rom (endast flyg här med) med avgång 13 augusti för endast 16 338 kronor? Häng på låset!

The Ultimate Självömkan CD

"Jeanne", Air & Françoise Hardy
"A French Love". Anna Ternheim
"Cripple and the Starfish", Antony & The Johnsons
"While My Guitar Gently Weeps (acoustic), The Beatles
"Lonesome Tears", Beck
"Puppet Love", Carter Burwell
"Stations", Denison Witmer
"Crossroads", Don McLean
"Liars Tears", Embrace
"A Love That Will Never Grow Old", Emmylou Harris
"Autumn Leaves", Eva Cassidy
"Message Personnel", Françoise Hardy
"N.Y.", Frida Hyvönen
"Vanishing Act", Lou Reed
"Signed D.C.", M Hederos & M Hellberg
"Daydream Believer", Mary Beth Maziarz
"Lifeguard Sleeping, Girl Drowning", Morrissey
"Philadelphia", Neil Young
"Here Comes The Flood", Peter Gabriel
"Burn", Ray LaMontagne

Gjorde stan osäker.

Ikväll mötte jag upp Stefan på hans kontor på Sturegatan, sedan gick vi och tog ett glas rosé på ett ganska öde Riche efter att ha konstaterat att alla uteplatser på Atlas var tagna. Vid midnatt tändes det i taket och vi gick hem.

Söndagmåndagsång.

I fredags kväll kom vi hem efter några dagar i skärgården. Mestadels toppenväder. Var flera gånger ruskigt nära "vad-gör-ni-inne-när-det-är-så-fint-väder"-sägningar när barnen hellre satt inne och läste Kalle Anka och Nemi eller vek loppor än var nere vid stranden. Hann dock läsa 400 sidor bok med gott samvete. Barnens halvmorbror Tor och hans Lina kom ut på onsdagen med lax att grilla, vin och dagstidning, och åkte hem dagen därpå. Såg inga rävar, men hörde däremot något som mycket väl kan ha varit någon form av klövdjur.

Idag är för övrigt en riktigt dålig dag. Har min melankolilåtlista på iTunes gående på randomrepeat.

Hänt i veckan.

Det blev en hel sommarvecka i stan för oss vilket måste ha varit första gången på flera år. En riktig turistvecka:

Måndag: Tom Tits Experiment i Södertälje med Clary och hennes barn
Tisdag: Kampementsbadet (även om jag själv var hemma och skrev då)
Onsdag: Hängde i stan, fikade och fick besök av bror på kvällen
Torsdag: Hemma och typ storstädade
Fredag: Eriksdalsbadet
Lördag: Cyklade till Rosendal och hade picknick
Söndag: Cyklade till Tekniska Museet och mötte upp Anny och hennes tjej

Men imorgon tar vi taxibåten ut till skärgården igen. Utan el. Utan rinnande vatten. Utan människor. Bara frukostar på verandan. Utflykter med båten, kanske till norra sidan av Stora Svinskär. Fylla akvariet i viken med trollsländelarver, räkor och spigg. Skogspromenader till utsiktsberget på baksidan av ön. Tugga gräslök. Skymta en rävunge (som härom veckan). Enkel middag på gasolspisen. En kopp te och P1 när barnen somnat. Gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Fladdermöss som sveper förbi utanför fönstret.

Äntligen mulet.

Trots att jag alltid föraktat "vad-gör-ni-inne-när-det-är-så-fint-väder"-sägningar har jag känt mig som en riktigt dålig förälder när solen skinit och vi inte åkt och badat, vilket har resulterat i att lägenhetens 80 kvadratmeter snabbt transformerats till en ganska avancerad knarkarkvart med vikta tvätthögar (rena alltså) i alla hörn, disk i travar, lego överallt där man tänkt sätta ner hålfoten, dvd-fodral utan filmer i, dvd-filmer utan fodral, damm, "viktiga-papper"-högar på alla stolar, påsar med blöta badkläder och…mer damm. Döm om min glädje när solen idag lyser med sin frånvaro. Jag har precis satt barnen i arbete att sortera sina kläder i högarna: A) Kläder man vill ha kvar; B) Kläder man växt ur; C) Kläder man äcklas av. Går chockerande smärtfritt.

Remember Fabian Bengtsson.

Finns det en mer serviceinriktad yrkesgrupp än män i elektronikbutik? Tror inte det. Idag, efter att ha sett Robert Altmans nya, fruktansvärt ointressanta film, tänkte jag, förutom att köpa bröllopspresent till Fredrik och Hanna som gifter sig på Långholmen imorgon, även kika efter en ny digitalkamera. Så fort jag satte min fot på Elgiganten, Onoff och Siba (som även har eget Siba-vatten på flaska vid kassorna och Twix i storpack...) frågade expediter i vit skjorta och röd slips om de kunde hjälpa till med något. Inte tal om att de "var upptagna med en annan kund" för att smita ut på lagret utan att dyka upp igen. De plockade snabbt fram ett antal kameror som de kunde rekommendera utan att ta till prat om "evaluerande, centrumvägt genomsnitt", "±2 EV i 1/3 steg" och självutlösare (annat ord för onanist?). Och de vurmade inte extra för den allra dyraste modellen! Inte heller försökte de pracka på mig extrautrustning till ett sammantaget pris som motsvarade kamerans.
Just som jag var på väg till kassan vaknade jag.

Sockiplastens vänner.

Av en händelse snubblade jag återigen över föreningen "Sockiplastens Vänners" hemsida. Kan varmt rekommenderas. Idag verkar den ha utvecklats till någon halvplojig sida, men när jag för sex år sedan intervjuade grundaren "Sockiplast-Tom" var det tydligt att detta var blodigt allvar:

Tom samlar på sockiplast. Men han heter inte Tom på riktigt, han vill nämligen vara anonym. Vi förstår honom. För även om ett sockiplastsamlande kan tyckas vara en relativt oskyldig hobby finns det samtidigt de som inte kan med att det existerar sådana som han. Människor som inte kan acceptera att det finns de som inte vill följa med strömmen. Som går sin egen väg. Som Sockiplast-Tom.

Kort sockiplasthistorik, tack.
"De uppfanns 1953 av Sievert Sturesson men först 1958-59 dök de upp på bred front i butikerna. Det var för övrigt samme Sievert som skapade halksockan"

Har du kontakt med Sievert?
"Javisst"

Vilka är det som har tillverkat sockiplast genom åren?
"Främst är det ju Nowa-Li, men även namn som Eiser-Trikå, norska RYLA och Röhnisch, efter Helmut Röhnisch"

Hur många sockiplast har du?
"Ca 4 000 par och nästan lika många mockasiner. Samlingen växer, men den växer sakta"

Har du någon favorit?
"Ja, ett par gula med blått på i storlek 42 från 1976"

Hur länge har du samlat?
"Sedan jag var åtta, för tjugofem år sedan"

Varför just sockiplast?
"Jag har samlat både kapsyler och ölburkar, men det var det så många andra som gjorde. Sockiplast kändes lite mer unikt"

Var hittar du dina sockiplast?
"Oftast på loppisar. Det säger ju sig självt att man inte kan köpa nya när de kostar 49,90"

Hur luktar dem?
"Ofta har de legat ett tag och hunnit gasa av sig. Annars tycker jag att lukten är lite av charmen i det hela, och det gäller inte bara begagnat. Gå in på PUB, där har de hela sortimentet, öppna en förpackning och stick ner näsan så får du känna den omisskännliga doften av ett par nytillverkade sockiplast. Det är en mjuk, behaglig plastdoft med inslag av textil"

Kan du skilja fabrikaten åt på lukten?
"Ja, det kan jag faktiskt. T ex härdar Nowa-Li en målarfärg i 175°C som man liksom bakar i en ugn. Det ger en speciell doft"

Har du kontakt med andra samlare?
"Det finns några till, vi är ungefär tio i Norden som har samma brinnande intresse. Jag har väl träffat hälften och då har vi pratat modeller och färger. Väckt gamla minnen till liv"

Var förvarar du dina sockiplast?
"Jag har dem i kartonger i källaren, men organiserade så att jag kan displaya dem vid behov"

Hur ofta har du själv på dig sockiplast?
"Jag har alltid sockiplast eller mockasiner på mig hemma. Det går inte en vecka utan att jag har sockiplast"

Hur ser den ultimata sockiplasten ut?
"Det beror lite på hur foten ser ut. Och så tycker jag personligen bättre om de som har lite mindre plast över tårna. Det är som golfare säger: Skiter det sig ska det inte hänga på utrustningen"

Hur ser sockiplastens framtid ut?
"Den ser ganska ljus ut, det är ju ett väldigt användbart plagg"

Varför vill du vara anonym?
"Det finns alltid någon som irriterar sig på mitt intresse, som det sticker i ögonen på. Och så är det ju så att släkten är värst, jag har en jävla korkad släkt"