✌ Hannes Dükler ✌

måndag, oktober 30, 2006

Uffe.

I morse blev jag farbror, och min bror således far, till ett gossebarn. Mina tjejer tyckte att Uffe var ett bra namn, vilket jag vidarebefordrade till min bror. Det verkade inte som att han höll med helt och hållet.

söndag, oktober 29, 2006

Drömresan.

Det här är historien om familjen Nissen från Haderslev i Danmark. Idag kunde man läsa om hur de sålde allt för att resa runt Östersjön med häst och vagn, men blev stoppade av en djurskyddsinspektör – i Gävle (observera kvällstidningsskiljetecknet igen). Detta illustreras med den här bilden och rubriken "Här slutade drömresan".
Jag kan väl säga att jag har min bild av hur en drömresa ser ut, familjen Nissen från Haderslev har en helt annan.

torsdag, oktober 26, 2006

Whalefläsk.

Klockan 9.17.58 ikväll hittade någon min sida genom att googla "cia berg naken". Jag tycker att det är fenomenalt roligt.

Rågat mått.

Nu är väl ändå måttet rågat. Jag har länge länge irriterat mig på alla dessa nya mirakelmedel mot medelklassproblem som baksmälla, sur mage, dålig andedräkt och taskig attityd som man så gärna gör kvällslöp på. Krämpor och åkommor som man med några enkla ändringar av livsföring slipper bry sitt lilla huvud med. Så läser jag på Plaza Kvinnas senaste löpsedel:

Carolina Gynning: Kokain ger mig ångestattacker.

Vad kommer härnäst?

Anders Lundin: Grillspett genom aortan gör att jag vill skrika.
Laleh: Jag känner mig tom inombords när jag malt ner söta djur.
Steffo: Äta småbarn ger mig dåligt samvete.

fredag, oktober 20, 2006

Instant bok.

I somras fick jag sju veckor på mig att skriva en roman, "När mörkret faller", baserad på filmen som har premiär idag (även boken släpps idag). Det blir 3,75 färdiga sidor per dag. Barbara Cartland, eat your heart out. Eller kanske inte förresten.

fredag, oktober 13, 2006

Thet Gambla Ollonsvinet etc

De senaste dagarna har jag suttit och försökt få ihop ett stort Nöjesguidenjobb på temat svensk humor tillsammans med Kinky Afro (på distans – han i Malmö, jag i Sthlm). Bland annat kommer den att innehålla en tidslinje över svensk humor. Några av milstolparna är följande:

1888. Sommaren då August Strindberg går beväpnad. Som försvar anger han ”Jag bär pistol då jag ogärna tar stryk.”
Roligt då? Inte för den som hotade Strindberg med stryk.
Roligt nu? Gränslöst.

1908. Det lundensiska studentspexet ”Uarda” i fornegyptisk miljö får premiär. Det har av somliga betecknats som ”den vackraste blomman i den lundensiska spexfloran.” Samma höst omarbetas det till helaftonsspex av Ludvig "Thet Gambla Ollonsvinet" Ramberg, Herman G "Lorden" Simmons och Hilding "Kefas" Neander.
Roligt då? Ja, mycket.
Roligt nu? Nja, även om ”Thet Gambla Ollonsvinet” onekligen är ett magnifikt tilltalsnamn.

1971. Scandinavium invigs och börjar genast kallas ”Kålleseum” i götlaborgsk folkmun. Andra exempel på liknande lustigheter är ”Ejfeltornet” (Lisebergstornet – när det funkar), ”Ellysepalatset” (Energiverkets kontor i Gårda), ”Risktagshuset” (Skandiahuset) och ”Tolvan” (Götaälvbron som är över älva).
Roligt då? Ja, i 031-området.
Roligt nu? Ja, i 031-området.

Och då kom jag att tänka på den roligaste svenska filmen genom tiderna: "Lust" från 1994 av Janne Wallin med Cia Berg och Gerhard Hoberstorfer i huvudrollerna. Där fanns oförglömliga scener som när Cia drar galet med fingrarna i ansiktet stumfilm-style och när Gerhard naken svarar i telefonen som inte är inkopplad i väggen. Eller repliker som "That´s life, c´est la vie, sånt är livet i mitt skafferi" och "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!".

Efter lite letande i Svensk Filmdatabas hittade jag filmens officiella synopsis. Det är helt fantastiskt:

Jerrie vaknar på morgonen med en tjej i sängen. När han kallar henne Pia, blir hon förorättad. Hon heter Alice, påpekar hon. När Jerries mamma ringer, orkar han inte höra på henne, utan lägger på luren. Jerrie anländer till krogen, som han äger tillsammans med Uffe och Dabo. Alice visar sig vara servitris på krogen. I köket härskar det en rå jargong. Det framgår att Jerrie har många tjejer, och detta får han pikar för. Jerrie börjar flirta med en kvinnlig gäst, en mörkhårig tjej, vars manliga sällskap just lämnat henne. Hon beställer en cappuccino, men när Jerrie kommer med den, har hon försvunnit och smitit från notan på 750 kronor.
Sedan Jerrie kommit hem senare på natten, knackar det på dörren. Det är den mörkhåriga tjejen. "Hej, jag heter Sara", säger hon. "Lessen för det där med notan." Jerrie och Sara gnabbas och lär känna varandra. Sara kranar vatten i badkaret och kliver sedan i med kläderna på. Jerrie klär av sig naken och stiger i han också. Sara säger sig vara finansmarknadsanalytiker. På morgonen vaknar Jerrie i sängen, ensam. I badrummet har Sara på väggen skrivit DU SKA FÅ DINA PENGAR.
Till krogen kommer Saras manliga sällskap från kvällen innan och frågar efter henne. Sara har talat om honom som sin bror Tommy.
När Jerrie på natten kommer hem med en tjej han raggat upp, sitter Sara i trappan och väntar. Tjejen förstår och försvinner. Jerrie: "Jag hatar tårar, begravningar, hemligheter, stora överraskningar, plötsliga avsked..." Jerrie och Sara älskar med varandra.
Nästa dag låtsas Jerrie ha skadat sig och tar in sin mamma som ersättare på krogen. I stället åker han och Sara ut i skärgården, där de på en ö bryter sig in i ett hus och älskar framför brasan i den öppna spisen. Följande dag väntar Sara på Jerrie utanför restaurangen, men Tommy kommer och hämtar henne.
Sara flyttar in hos Jerrie. Hennes lägenhet repareraras efter en översvämning, säger hon. Allt är mysigt till dess att Sara börjar snoka i Jerries allra heligaste, skafferiet, där han förvarar sin älskade trumpet och sin dagbok, som Sara sätter igång att läsa. Jerrie blir förbannad och Sara förorättad. Sara: "Jag har tagit emot dig djupt inne i min kropp, och du släpper inte ens in mig i ditt skafferi, din fega skit!"
I skärgården försonas de och älskar på nytt framför brasan.
På krogen nästa dag förklarar sig Jerrie vara trött på samägandet. Hemma hos Jerrie berättar Sara att hon fått jobb på McGriffins i New York och att hon börjar där redan om två veckor: "Jag kan bara inte tacka nej till en sån chans. Jag reser till New York om en vecka." " "Är det nåt mer du inte berättat?" frågar Jerrie, som bestämmer sig för att följa med.
När Jerrie på krogen säger att han ska flytta till New York, blir alla konsternerade. "Du är en svikare," säger Dabo.
Jerrie kommer till Saras lägenhet, men det är ingen där. Hon har rest, säger en granne. Med två stora koffertar. "Det var meningen att jag skulle följa med," säger Jerrie. Jerrie, som hemma dukat till en middag för två med amerikanska flaggor, hör Sara på telefonsvararen: "Hej, förlåt! Var rädd om dig."
På Restaurant Pelikan drar Jerrie sin förförelserutin för en tjej som heter Marie. Han följer med henne hem. Jerrie söker upp sin mamma för att låna 10.000 kronor. Men hon säger nej. I stället får han låna pengar av kocken Uffe till USA-resan, som nu blir av.
I New York söker han upp McGriffins, men där har man inte hört talas om en anställd vid namn Sara Andersson.
Efter att ha återvänt till Stockholm, kastar Jerrie ut sin tilltänkta hyresgäst. Under tiden har Alice övertagit Jerries andel i krogen. Men han välkomnas tillbaka. Nu ska man dela på fyra. På kvällen tar Jerrie ett varmt bad omgiven av rader av värmeljus.
Nästa dag försover han sig. När han i blomsterhandeln köper en bukett som gottgörelse, säger expediten att Sara är gift med hennes bror Tommy sedan sju år tillbaka, och att hon nu vistas i skärgården. Jerrie tar sig dit, till samma hus som han och Sara tidigare gemensamt besökt. Tommy försöker stoppa honom men Jerrie slår ner honom. Han försöker få kontakt med Sara, men hon är ordlöst uppriven och plågad. "Hur kan man vara så in i helvete hjärtlös mot någon som är psykiskt sjuk?!" skriker Tommy. Jerrie tar ett brinnande vedträ i brasan, hotar med det och bränner sig i handen.
Jerrie ligger i sängen hemma hos sin mamma. "Jag kan inte sova," säger han. "Åkte du aldrig till Amerika?" frågar hon. "Jo," svarar han.
Text: "Tio månader senare." Jerrie är tillsammans med en ny tjej. De klär på sig efter en natt tillsammans. Hon säger: "Jerker - äh - Jerrie, vi kan väl höras nån dag när du känner dig bättre i form. Det kan hända den bäste. Du, jag ringer." Hon går. Telefonen ringer. "Hej, det är Sara." Jerrie lägger på luren, lägger sig på sängen och drar täcket över huvudet.
Jerrie är på krogen och tar en öl. Då kommer Sara in. Hon vill betala tillbaka sin gamla skuld, de 750 kronorna. Jerrie går ut i köket, och Sara följer efter. "Det är slut med Tommy," säger hon, "han har flyttat till New York."
Jerrie och Sara sitter vid en öppen eld vid vattnet ute i skärgården. Jerrie tar en flaska vin som han häller ut i vattnet: "Härmed döper jag detta vatten till Saras fjärd. Nu skulle man väl bara gå på vatten också, va?" "Jag kan," säger Sara och tar av sig kappan. "Jag kan gå på vatten." Hon går ut i vattnet till knähöjd. "Jag kan också," säger Jerrie och följer efter henne. "Jag som alltid trott att kärlek var något för mesar och hemmafruar," säger han. "Jag älskar dig."

lördag, oktober 07, 2006

Smakprov på dialog från den novellsamling som jag jobbat med sedan någon gång under stormaktstiden.

”Jag har hört att de andra kallar dig Lars”, sa han.
”Ja. Jag heter det, så det är väl inte så där jättemärkligt?”
”Jag menar att du kallas inte Lasse.”
”Ingen kallar mig Lasse.”
”Okej.”
”Vadårå?”
”Va? Nej, det hade bara varit lite roligt.”
”Hurdå roligt?”
”Att du heter Fähr i efternamn.”
Jag såg på honom och väntade på en fortsättning.
”Lasse Fähr.”
”Ja, det var ju skoj. Känner du någon annan som också heter det eller vadå?”
Fredrik puttade till en av kartongerna med foten.
“Var vill du ha dem?”
“Nä, de står nog bra där de står”, sa jag.

fredag, oktober 06, 2006

Men varför blir det här bara otäckt?

"Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lägga örat mot och höra vad den har att berätta. Resten är nedtecknande"

Björn Ranelid

torsdag, oktober 05, 2006

Det här tycker jag var lite bra sagt.

torsdag, september 28, 2006

Based on a true story.

I eftermiddags såg jag två pressvisningar av filmer som byggde på verkliga händelser. Jag har aldrig riktigt förstått det där; ”Based on a true story”. Liksom, vad har det för betydelse? Hade ”The Phantom Menace” varit bättre om den var baserad på något som verkligen skett? Den första filmen var den franska rysaren ”Ils” där ett ungt par i ett stort hus utanför Bukarest trakasseras nattetid av mystiska varelser (att dessa senare visar sig vara rumänska kontaktlimssniffande barn ger det hela en mycket fadd eftersmak… mer om det när jag skrivit klart recensionen). Den andra filmen var Oliver Stones ”WTC”. Och redan under de inledande scenerna bestämde jag mig för att försöka se den som om den INTE byggde på en verklig händelse. Det blev ganska intressant. Lite grann som när man sitter på flygbussen från Arlanda och försöker låtsas som om man är turist och ser allt omkring en för första gången (eller är det bara jag?). Hade ”WTC” kunnat göras som en rent fiktiv film? Bortsett från att det i så fall hade lagts mer krut på CGI – skulle själva strukturen sett annorlunda ut?

onsdag, september 27, 2006

Skrattfest.

Artikeln "Hitlerkonst såld på auktion" i dagens Näringsliv24 slår alla rekord vad gäller direktöversättningar och syftningsfel:

"Totalt 21 sketcher av Adolf Hitler såldes under igår på ett auktionshus i södra England för totalt 118 000 pund, motsvarande drygt 1,6 miljoner kronor. Auktionen i den annars sömniga turistorten Lostwithiel, blev ideligen avbruten av protestanter utklädda till nazistledare. Konstkännare tror att den typiske köparen är en privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster"

1. Skrev Hitler sketcher? Fantastiskt.
2. Under igår?
3. Avbröts auktionen verkligen av protestanter utklädda till Hitler?
4. "En privat samlare av krigsföremål eller andra världskrigsentusiaster" – hur exakt går det till när man byter världskrigsentusiaster med varandra?

tisdag, september 26, 2006

Dagens citat.

""Gud är den hand som aldrig sviker." Smaka på det citatet och tänk på Auschwitz, Babij Jar, 11 september, Rwanda, Darfur, Almöbron, Estonia, Tsunami, Hagamannen, Ausonius, den 13-åriga styvdottern ... behöver jag fortsätta? Visst, ordet är fritt, men måste vilka avgrundsdumma stolligheter som helst få spridas i statsfinansierade P1:s högmässa, som nu i söndags?"

Ur Dag Bjerkes radiokrönika i dagens SvD.

onsdag, september 20, 2006

Int. Hannes kontor – morgon

Alla klagar på Det Svenska Filmmanuset. Filmkonsulenterna klagar. Producenterna klagar. Pagrotsky klagar. En god vän till mig som heter Anders klagar. Jag klagar. Men jag anklagar dem inte, manusförfattarna. Åtminstone inte alla. Så storhjärtad är jag. För problemet är egentligen inte svenska filmmanus. Problemet är synen på svenska filmmanus. Jag har lovat mig själv att aldrig mer prata om det danska blablabla filmundret, men faktum är att en svensk manusförfattare får nästan en fjärdedel så lite i manusstöd som sin danska kollega. En fjärdedel!

Jag förstår inte var synen på manusskrivande som någon slags fritidssysselsättning kommer ifrån. Vi har liksom intalats att “skriva – det kan väl alla, bara att traggla sin Ars Poetica eller boka in sig på Biskops-Arnö”. Eh, nej, det kan inte alla. Framför allt har inte alla något att berätta. Men de som har det måste SFi ta hand om och stötta i processen. Inte sitta och gnälla över brist på konstruerade karaktärer och avsaknad av äkthet. Om ett filmmanus är något som man förväntas skriva på sina lediga stunder, vad mer kan ni då begära? Då är det inte så märkligt att vi alldeles för ofta får se karaktärer utmejslade med slagborr, som är en och samma personer dagen igenom (för visst är man väl mer mångfasetterad än så – man är lismande mot sin chef, tillgjord mot sina barn, vidrig mot sin fru etc).

"Snövit och de sju små dvärgarna" kunde mycket väl ha varit skriven av en svensk manusförfattare: “Vi har en för jävla trött snubbe här, Trötter heter han, gäspar hela tiden…och så en lirare som är helt sjukt glad, ler liksom oavbrutet – vad tror ni om Glader?”

tisdag, september 12, 2006

Vi bygger Sverige.


Alla som följer Öppna Kanalen har säkert sett de två schacktokiga systrarna Krzymowska i "Mittischack". Nu har mamma Anna valt att ställa upp för Kristdemokraterna. Ja, jisses.

onsdag, september 06, 2006

Sent ska syndaren vakna.

Idag kunde man läsa om George Johnson i Richmond som bara åt korv och våfflor. Han dog förra onsdagen, 112 år gammal.
Hade han ätit en mer allsidig kost skulle han kanske levt idag.

En riktig bloggtext.

Jag har nu insett att det är dags att börja blogga – på riktigt. Att skriva om vad man gjort under dagen etc. Alltså: Unik nypremiär för den här sidan.

Idag har jag skrivit en recension av den svenska finansthrillern “Exit” med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som jag såg igår morse.
Ett litet smakprov: “Någonting är ruttet i staten Sverige. Det Svenska Filmmanuset är idag en hafsigt hopkrafsad vägbeskrivning som man skriver ner i all hast för att komma iväg och så jävla snabbt som det bara är möjligt få ihop den där rullen. Manuset är bara ett litet skithinder som måste forceras innan man kan göra det där riktiga – Filma Filmen. Man behöver inte ha någonting att berätta, det räcker med att tillräckligt många personer ser förbannade ut i bild och säger “Vad fan menar du?”, “Vad fan sysslar du med?” och “Vad fan håller du på med? Va?”.”

Kunde även konstatera att man kan ta Mads Mikkelsen ur Danmark, men inte Danmark ur Mads Mikkelsen. Jag förstår verkligen inte varför han inte kan få prata danska istället för att bräka fram det där märkliga lätet som blir när danskar ska prata svenska. Och så har Samuel Fröler blivit allt mer lik Stefan Sauk, inte bara till det yttre utan även i sitt grova överspel.

Har även skickat iväg den senaste versionen av boken och en intervju med New York-kocken Marcus Samuelsson. Köpte en caesarsallad på Sirap på väg till kontoret (nya, sedan i måndags). Tänkte att en sallad kunde vara ett lite mer hälsosamt alternativ till Ciao Ciao-pizzan igår. Yeah right. Bacon. Dressing. Flottiga krutonger.

Läste att min gamla rumskamrat på VärnpliktsNytt, Niklas Svensson, entledigats från tjänsten som politisk reporter på Expressen efter att, liksom ett gäng folkpartister, tagit sig in på Sapnet. Minns hur han under tiden på VN försökte få till en intervju med Astrid Lindgren för att bli den som gjorde Den Sista Intervjun. Hon avböjde ständigt via ombud. Niklas var ofta glad. Och så snusade han. Prillorna släppte han ner i papperskorgen mellan oss båda. Jag krävde att han skulle spola ner dem. Han vägrade. Glatt. Han var även medlem i Halmstads moderatkommunister, i alla fall hade han en sådan dekal.
Alltså, han lever fortfarande och så.

Ikväll har tidningen Stureplan fest på Sturecompagniet. Har inte varit där på många år. Känns som att det kommer att dröja ytterligare ett par. Kanske ser extramaterialet på “Plötsligt i Vindslöv” istället.

torsdag, augusti 31, 2006

Lintott.

"Jag älskar små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?”
Agneta Östman-Wenger, moderat och galen.

tisdag, augusti 29, 2006

Stingslig.

Aftonbladets härlige chefredaktör Anders Gerdin har en liten spalt där han svarar på läsarnas frågor. Men nu har han fått nog av alla idioter som inte vill höja hans blaska till skyarna. Måttet är rågat. Helst skulle han vilja börja alla svar med "Hej miffo". Men där fick han nobben av Schibsted.

Under rubriken "Håll inte bara med – svara på frågan" skriver signaturen Thomas: "Jag har läst åtskiliga intressanta och intelligenta frågor som du tydligen inte behagar svara på. Det enda är ett ”jag håller med” eller liknande till svar. Ingen förklaring eller något om vad som ska göras åt problemet eller varför det blivit som det blivit? Jag kan väl inte bara säga ”jag håller med” till mina kunder när de har en fråga eller klagomål på något de uppfattar som fel från min sida. Det fungerar tydligen bra på seriösa och ansvarstagande Aftonbladet. Själv skulle jag blivit idiotförklarad"

Anders svarar: "Nej Tomas, jag tänker inte sluta med den här spalten. Till skillnad från dig finns det många som uppskattar den. Och att säga ”jag håller med” när man får klagomål från sina kunder tycker jag till skillnad från dig är bra. Jag har själv som kund stött på många affärsmän som inte håller med när man framför klagomål. Kanske är du en av dom"

Ujujuj!

Eller Mattias Forsberg i Alingsås som skriver: "Är BB-Jessica viktigare än Libanon? Den 22 juli toppades Aftonbladets löpsedlar av ”Big brother-Jessica i svår krasch”. För det första så skiter 99,9% av Sveriges befolkning i vad den där bruden och hennes bihang har för sig, för det andra så pågår det en konflikt i Mellanöstern som påverkar om inte oss i Sverige direkt så åtminstone en hel del människor i vår omedelbara närhet. Jag tycker att det är ett hån mot era läsare att tro att BB-Jessica intresserar mer än Libanon-krisen"

Anders: "Kriget i Libanon är fruktansvärt och berör mig lika mycket som dig. Därför skickade Aftonbladet snabbt reporter och fotograf till Beirut. Vi var för övrigt den enda tidning som fanns på plats och rapporterade i inledningsskedet. Detta gavs också stort utrymme i tidningen. Men det missade du tydligen"

Han kan minsann få till de där små slutklämmarna, Anders.

tisdag, augusti 22, 2006

Det. Här. Är. Så. Konstigt. Att. Klockorna. Stannar.

måndag, augusti 21, 2006

"Här serverar hon barnmördaren champagne"

Rubriken finns i Expressen idag. John Mark Karr, misstänkt för ett otäckt barnamord för tio år sedan, fick flyga business class till Los Angeles: "Han sippade på champagne och lät sig väl smaka av middagen som serverades på vit linneduk och med silverbestick. Karr inledde världsvant med en paté samt en grön sallad toppad med valnötsdressing. Till huvudrätten - jätteräkor med ris och broccoli - beställde han öl och sedan ett glas med franskt chardonnay-vin följt av en chokladdessert. Senare dinerade han också på grillad anka och hann också äta en pizzabit innan färden var över"

Det får mig att tänka på Biljana Plavsic. Den serbiska krigsförbryterskan sitter sedan ett antal år på kvinnoanstalten Hinseberg. Och jag minns hur det för ett par år sedan diskuterades det lämpliga i att ge en massmördare tårta på dennes födelsedag. Jag tyckte det hela var mycket komiskt. För hur bisarrt hade det inte varit att vägra Plavsic tårta just för att hon varit delaktig i folkmord? "Titta här Biljana vilken god tårta...du skulle bra gärna vilja ha en bit, va? Nej du, här blir ingen tårta så som du betett dig!"