Söndagmåndagsång.

I fredags kväll kom vi hem efter några dagar i skärgården. Mestadels toppenväder. Var flera gånger ruskigt nära "vad-gör-ni-inne-när-det-är-så-fint-väder"-sägningar när barnen hellre satt inne och läste Kalle Anka och Nemi eller vek loppor än var nere vid stranden. Hann dock läsa 400 sidor bok med gott samvete. Barnens halvmorbror Tor och hans Lina kom ut på onsdagen med lax att grilla, vin och dagstidning, och åkte hem dagen därpå. Såg inga rävar, men hörde däremot något som mycket väl kan ha varit någon form av klövdjur.

Idag är för övrigt en riktigt dålig dag. Har min melankolilåtlista på iTunes gående på randomrepeat.

Hänt i veckan.

Det blev en hel sommarvecka i stan för oss vilket måste ha varit första gången på flera år. En riktig turistvecka:

Måndag: Tom Tits Experiment i Södertälje med Clary och hennes barn
Tisdag: Kampementsbadet (även om jag själv var hemma och skrev då)
Onsdag: Hängde i stan, fikade och fick besök av bror på kvällen
Torsdag: Hemma och typ storstädade
Fredag: Eriksdalsbadet
Lördag: Cyklade till Rosendal och hade picknick
Söndag: Cyklade till Tekniska Museet och mötte upp Anny och hennes tjej

Men imorgon tar vi taxibåten ut till skärgården igen. Utan el. Utan rinnande vatten. Utan människor. Bara frukostar på verandan. Utflykter med båten, kanske till norra sidan av Stora Svinskär. Fylla akvariet i viken med trollsländelarver, räkor och spigg. Skogspromenader till utsiktsberget på baksidan av ön. Tugga gräslök. Skymta en rävunge (som härom veckan). Enkel middag på gasolspisen. En kopp te och P1 när barnen somnat. Gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Fladdermöss som sveper förbi utanför fönstret.

Äntligen mulet.

Trots att jag alltid föraktat "vad-gör-ni-inne-när-det-är-så-fint-väder"-sägningar har jag känt mig som en riktigt dålig förälder när solen skinit och vi inte åkt och badat, vilket har resulterat i att lägenhetens 80 kvadratmeter snabbt transformerats till en ganska avancerad knarkarkvart med vikta tvätthögar (rena alltså) i alla hörn, disk i travar, lego överallt där man tänkt sätta ner hålfoten, dvd-fodral utan filmer i, dvd-filmer utan fodral, damm, "viktiga-papper"-högar på alla stolar, påsar med blöta badkläder och…mer damm. Döm om min glädje när solen idag lyser med sin frånvaro. Jag har precis satt barnen i arbete att sortera sina kläder i högarna: A) Kläder man vill ha kvar; B) Kläder man växt ur; C) Kläder man äcklas av. Går chockerande smärtfritt.

Remember Fabian Bengtsson.

Finns det en mer serviceinriktad yrkesgrupp än män i elektronikbutik? Tror inte det. Idag, efter att ha sett Robert Altmans nya, fruktansvärt ointressanta film, tänkte jag, förutom att köpa bröllopspresent till Fredrik och Hanna som gifter sig på Långholmen imorgon, även kika efter en ny digitalkamera. Så fort jag satte min fot på Elgiganten, Onoff och Siba (som även har eget Siba-vatten på flaska vid kassorna och Twix i storpack...) frågade expediter i vit skjorta och röd slips om de kunde hjälpa till med något. Inte tal om att de "var upptagna med en annan kund" för att smita ut på lagret utan att dyka upp igen. De plockade snabbt fram ett antal kameror som de kunde rekommendera utan att ta till prat om "evaluerande, centrumvägt genomsnitt", "±2 EV i 1/3 steg" och självutlösare (annat ord för onanist?). Och de vurmade inte extra för den allra dyraste modellen! Inte heller försökte de pracka på mig extrautrustning till ett sammantaget pris som motsvarade kamerans.
Just som jag var på väg till kassan vaknade jag.

Sockiplastens vänner.

Av en händelse snubblade jag återigen över föreningen "Sockiplastens Vänners" hemsida. Kan varmt rekommenderas. Idag verkar den ha utvecklats till någon halvplojig sida, men när jag för sex år sedan intervjuade grundaren "Sockiplast-Tom" var det tydligt att detta var blodigt allvar:

Tom samlar på sockiplast. Men han heter inte Tom på riktigt, han vill nämligen vara anonym. Vi förstår honom. För även om ett sockiplastsamlande kan tyckas vara en relativt oskyldig hobby finns det samtidigt de som inte kan med att det existerar sådana som han. Människor som inte kan acceptera att det finns de som inte vill följa med strömmen. Som går sin egen väg. Som Sockiplast-Tom.

Kort sockiplasthistorik, tack.
"De uppfanns 1953 av Sievert Sturesson men först 1958-59 dök de upp på bred front i butikerna. Det var för övrigt samme Sievert som skapade halksockan"

Har du kontakt med Sievert?
"Javisst"

Vilka är det som har tillverkat sockiplast genom åren?
"Främst är det ju Nowa-Li, men även namn som Eiser-Trikå, norska RYLA och Röhnisch, efter Helmut Röhnisch"

Hur många sockiplast har du?
"Ca 4 000 par och nästan lika många mockasiner. Samlingen växer, men den växer sakta"

Har du någon favorit?
"Ja, ett par gula med blått på i storlek 42 från 1976"

Hur länge har du samlat?
"Sedan jag var åtta, för tjugofem år sedan"

Varför just sockiplast?
"Jag har samlat både kapsyler och ölburkar, men det var det så många andra som gjorde. Sockiplast kändes lite mer unikt"

Var hittar du dina sockiplast?
"Oftast på loppisar. Det säger ju sig självt att man inte kan köpa nya när de kostar 49,90"

Hur luktar dem?
"Ofta har de legat ett tag och hunnit gasa av sig. Annars tycker jag att lukten är lite av charmen i det hela, och det gäller inte bara begagnat. Gå in på PUB, där har de hela sortimentet, öppna en förpackning och stick ner näsan så får du känna den omisskännliga doften av ett par nytillverkade sockiplast. Det är en mjuk, behaglig plastdoft med inslag av textil"

Kan du skilja fabrikaten åt på lukten?
"Ja, det kan jag faktiskt. T ex härdar Nowa-Li en målarfärg i 175°C som man liksom bakar i en ugn. Det ger en speciell doft"

Har du kontakt med andra samlare?
"Det finns några till, vi är ungefär tio i Norden som har samma brinnande intresse. Jag har väl träffat hälften och då har vi pratat modeller och färger. Väckt gamla minnen till liv"

Var förvarar du dina sockiplast?
"Jag har dem i kartonger i källaren, men organiserade så att jag kan displaya dem vid behov"

Hur ofta har du själv på dig sockiplast?
"Jag har alltid sockiplast eller mockasiner på mig hemma. Det går inte en vecka utan att jag har sockiplast"

Hur ser den ultimata sockiplasten ut?
"Det beror lite på hur foten ser ut. Och så tycker jag personligen bättre om de som har lite mindre plast över tårna. Det är som golfare säger: Skiter det sig ska det inte hänga på utrustningen"

Hur ser sockiplastens framtid ut?
"Den ser ganska ljus ut, det är ju ett väldigt användbart plagg"

Varför vill du vara anonym?
"Det finns alltid någon som irriterar sig på mitt intresse, som det sticker i ögonen på. Och så är det ju så att släkten är värst, jag har en jävla korkad släkt"

Nu åker vi till skärgården.

Dagens topplista.

Femitopp-livsmedel-man-tror-man-har-slut-på-hemma-när-man-står-i-affären-men-som-det-visar-sig-att-man-hade-en-jävla-massa-kvar-av-i-olika-burkar-paket-och-påsar:

1. Majonnäs
2. Bearnaisesås
3. Ris
4. Sylt
5. Tomatpuré

Efter regn..

Haha. Tänk att det räckte med att skriva ner namnet på en norsk väderpresentatör (-tris?) för att plötsligt ha fått FLEST träffar på hela månaden.

Det var droppen.

Nu har i alla fall jag tappat ALLT förtroende för Tone Bekkestad.

Fantastiskt.

Har idag haft det lägsta antalet besökare på en månad.

Årets film. Så det så.

Ornithology.

Det blev som sagt ingen Pet Shop Boys-konsert för mig igår, men gick in på Spy Bar just som Neil gick därifrån. Det blir sjätte IRL-gången: Dabrowskistudion 1990, Globenkonserten 1990, Riddarholmskonserten 1997, Skansenkonserten 2002, Lydmar 2002, Spy Bar 2006. Tydligen spelade de i Globen 2000 också, men hur märkligt det än låter så minns jag faktiskt inte om jag såg dem då.

Lästips.

I nya numret av SFI:s engelskspråkiga tidning "Made in Sweden" kan man läsa om mitt samtal med regissören Björne Larsson, Andreas Wilson och Alex Skarsgård om Björnes debutfilm "Kill Your Darlings".
Om man inte har något bättre för sig, alltså.

Moderna mysterier III

Skylten "Gäller ej ledarhund". Vem exakt ska läsa den?

So Hard. Men här är en topplista.

1. Left To My Own Devices
2. It's A Sin
3. Paninaro
4. Always On My Mind/In My House
5. King's Cross
6. Don Juan
7. It Couldn't Happen Here
8. One Of The Crowd
9. Shameless
10. I Want A Dog
11. Somewhere
12. The Resurrectionist
13. I Want A Lover
14. Go West
15. To Speak Is A Sin
16. West End Girls
17. Birthday Boy
18. Opportunities (Let's Make Lots Of Money)
19. To Face The Truth
20. The Sodom and Gomorrah show

Miserablism.

Har fortfarande inte lyckats smälta det faktum att jag totalt missade biljettsläppet till Pet Shop Boys på Cirkus imorgon. Men det skulle ändå knappast slå den där decemberkvällen i TV-huset 1990. Neil och Chris skulle vara med i Dabrowski och jag hade redan under dagen tillsammans med min klasskompis Andreas Sjödin försökt reka lite. Eftersom Stina alltid brukade hitta på något i ett separat, förbandat inslag med sina största gäster (detta var före det där hoppets tid...tror jag), ofta hemma hos henne själv, åkte vi hem till Stina tidigare på dagen och ringde på. Hennes dotter öppnade och berättade att de redan varit där, Stina hade vikt lakan tillsammans med Pet Shop Boys nere i tvättstugan! Dubbelsuck. Men så blev det kväll och utan att egentligen veta vad vi förväntade oss åkte vi in till Sveriges Television där vi snart insåg att vi inte var de enda i samma ärende. Vi hade blivit en del av massan, den dreglande pöbeln. Förnedringen var total. Så vi gick fram till vakten i luckan och påstod att vi var släkt med scriptan (vet än idag inte var vi fick det ifrån...som om det nu skulle ge oss fri lejd!). Vakten ringde ett kontrollsamtal och fick beskedet att han skulle släppa in oss så att hon fick träffa oss! Känslan av att gå förbi alla de där osnutna "fansen", in genom dörren och ner till Studio Ett...jisses. Vi hamnade i ett rum tillsammans med ett antal statister som var där för att mingla lite i bakgrunden under sändning (det här var på den tiden man skulle ha mingel kring programledaren, se "Svepet" mm). Snart hörde vi någon gå omkring och efterlysa scriptans släktingar. Vi visslade och tittade upp i taket tills faran var över. Så blev det dags för sändning och vi lotsades in i studion tillsammans med minglarna. Strax innan sändning dök så Neil och Chris upp några meter bort i studion. Efter sändning plockade vi fram hela vår tolvtumssamling för att få den signerad och låta oss plåtas ihop med Neil och Chris. En helt okej dag i en sjuttonårings annars magiskt händelsefattiga liv. Men ha så jävla kul på Cirkus ni.

"Hamnat utanför sina egna liv bla bla bla oförmögna att återta makten över det bla bla vad har hänt med dessa människor bla bla?"

Vem var det som en gång bestämde att en svensk novell förmodas ta tempen på vårt mentala tillstånd i betydligt högre grad än en roman antas göra? Att det alltid handlar om att registrera ett klimat? För så är det – om man läser baksidestexten, denna införsäljande lilla påannonsering om 400-500 tecken, till valfri svensk, manlig novellsamling. Främst är det alla dessa frågor som man slås av. Frågor, och så antydan om ett dolt hot under den vardagliga ytan. Alltid.

I bokhyllan hittar jag Jesper Larssons några år gamla debut "Snö, tårar", en novellsamling om folk som sätter på kaffe. Vänder man på boken läser man "Varför flyttar man till Haparanda? (Anspelar på novellen "Varför flyttar man till Haparanda?") Varför vill man döda den man älskar?" (Novellen "Förlåt om jag dödade dig") och vidare: "Men vem är det som är rädd? Jag hatar inte barn, säger någon. Varför?". Novellens namn? "Jag hatar inte barn"…

Samma indolenta behandling drabbade Hans Gunnarssons debut ”Bakom glas”: "En man tappar kontrollen över sig själv när en granne mer och mer tar över hans liv. En kvinna känner vanmakten växa inom sig och söker sig ut i sommarnatten. En pojke är på väg för att besöka sin mamma som försvunnit in i sjukdom. En flicka dras allt längre in i ett tomrum dit ingen annan når. Gemensamt för människorna i "Bakom glas" är att de tycks ha hamnat utanför sina egna liv och är oförmögna att återta makten över det”
Varför denna desperata jakt på en MGN? För nog känns den hyfsat efterkonstruerad. Prova att läsa den högt för dig själv med TV4-mannenröst och du har en påannonsering för valfritt dito program.

En annan svensk, manlig ung novellist är Joakim Forsberg som för ett antal år sedan kom ut med novellsamlingen "Den ni söker är inte här". Och även här pratas det om att det "anas ett ogripbart hot": "Vad är det som händer med högstadieläraren som bestämt sig för att sluta röka, liftaren och det unga paret i bilen, skivbolagsdirektören med en förhoppningsfull kille på besök, eller pojken som tillsammans med sin mamma hittar en man i trädgården?".

Jag har mycket svårt att tänka mig att en samling med Hemingways noveller skulle behandlas på liknande sätt:
"Varför beställer Francis Macomber tre gimlets? Hur kan ett par berg se ut som vita elefanter? Och hur mycket snö finns det egentligen på Kilimanjaro?"
Eller skulle det kanske helt enkelt vara ett marknadsföringsmässigt genidrag?

Om dagens förlagsredaktörer skrivit baksidestexterna till några av världslitteraturens stora klassiker kanske det hade låtit så här:

"Pippi Långstrump" av Astrid Lindgren:
En liten flicka bär omkring på boskap. En frånvarande far sätter kriminaliteten före familjen. Två syskon kommer inte hem till middagen. Vad är det egentligen som händer i Astrid Lindgrens roman om en nyinflyttad främling med okända krafter?

"Nalle Puh" av A A Milne:
Det är en skrämmande samling existenser vi får bekanta oss med i historien om en liten pojkes osunda kärlek till djurvärlden. En lobotomerad björn. En manodepressiv åsna med misstänkt lepra. En kanin med vad som närmast får betecknas som rent fascistoida drag. Och alla möts de i en diffus skräck för sina inre demoner – hjärnspöken, chimärer, Heffaklumpar.

"På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust:
En man doppar en madeleinekaka i en kopp te. Den jämnåriga Gilberte kastar en utmanande, svårtydbar blick. En skara halvvuxna flickor på en strand i den normandiska badorten Balbec. Tre händelser med det gemensamma att de ingår i samma verk på 3 000 sidor uppdelat på sju volymer utan någon som helst intrig, men med en mycket mörk hemlighet…

"Äcklet" av Jean-Paul Sartre:
En man ser på en kiselsten. Samma man ser på en trädrot. Sedan ser han på sin egen hand, hållandes en gaffel. Varför? Och hur kan han påstå att han genom dessa iakttagelser har funnit nyckeln till tillvaron? Hur sjuk är egentligen Antoine Roquentin? Och vem kan hjälpa honom? ”l´Autodidacte”? Paris? Spänningen tätnar…

Bonniers stora kokbok:
En paella valenciana kräver 3 dl långkornigt ris. En mussla öppnar sig efter en stund i luften. Blodkärl och hinnor putsas bort. Men varför är inte rostbiffen genomstekt förrän vid 70°? Och stämmer det verkligen att en skålpund är detsamma som 425 gram?

Saker man inte tänker på så där jätteofta.

I Finland heter finlandsbåtarna sverigebåtar.

Isnt it a pity, isnt it a shame.

Billy Preston ("the fifth Beatle" spelade keyboard på "Let It Be", "White Album" och "Abbey Road") är död, 59 år gammal, efter att ha legat i koma sedan den 21 november i fjol. Hans version av "Isn´t It A Pity" på George Harrison-minneskonserten "Concert For George" den 29 november 2002 i Royal Albert Hall är så jävla mäktig (liksom hans enorma glugg) och enligt min statistik en av de mest spelade i min iTunes det här året (tillsammans med bl a Françoise Hardys "Message Personnel", New Orders "Run Wild", Denison Witmers "Stations" och Mary Beth Maziarzs cover på "Daydream Believer").

Lästips.

I Diegos juninummer har jag träffat min äldsta dotters gudfar Mattias Drugge som gick från framgångsrik AD på byrå i Stockholm via fullständig utbrändhet till att idag vara en av Sveriges främsta flugfiskeinstruktörer.
Ett litet smakprov: "Jag kraschade igen, kapitulerade som människa och sjukskrev mig ännu ett halvår. Under den här tiden gick jag upp 20 kilo, och det bättrar ju inte på situationen att man känner sig som en jävla flodhäst. Tidigare hade jag varit ganska fåfäng, nu kände jag bara att det vore skönt att kunna sätta på sig en t-shirt utan att buken spretade"