✌ Hannes Dükler ✌

2010-06-03T10:11:00.011+02:00

Fram till den 31 oktober finns jag på 150dagar.tumblr.com

Ledsen att jag tjatar, men när ska det här scoopet egentligen breaka? Det har gått åtta månader nu...

2010-06-01T10:28:00.001+02:00

Tänk så mycket enklare det hade varit för det illiterata svenska släktet om det hetat augustus-, claudius-, nero- eller caligulasallad istället.

2010-05-27T18:16:00.001+02:00

Nulla dies sine linea.

2010-05-26T16:31:00.001+02:00

I rummet intill sorterar nu samma dotter ut prylar hon inte ska spara...

2010-05-24T14:32:00.001+02:00

En dotter sovande i knät, en på RixFM-festival i Kungsan. På ettan Jerry Maguire, filmen som innehåller en hel del av vad en film inte bör innehålla.

2010-05-21T22:09:00.002+02:00

Kasuar Friday!

2010-05-21T11:18:00.001+02:00

Svenska melodifestivalvinnartitlar som Ajvide valde bort: "Det blir alltid värre framåt natten", "Det gör ont", "E' de' det här du kallar kärlek?"

2010-05-20T12:33:00.001+02:00

OS-maskotar som även går att använda som ölöppnare. Bara i England.

2010-05-20T11:59:00.002+02:00

Betygskalan ändras IGEN – från MVG, VG, G, IG till A, B, C, D, E, F. Vad är det för fel på gamla 1-5? Färger? Djur? Olika sorters pasta?

2010-05-18T21:01:00.001+02:00

En låtstöld av ofantliga mått. Spela först Dusty 0:45-1:15, sedan dinga linga Tjyvlena.

2010-05-17T00:16:00.006+02:00

Tog en kvällspromenad Valhallavägen-Nybroplan-Tegelbacken-Västerbron-Slussen-Gamla Stan-Nybroplan-Valhallavägen. Mötte Björn Kjellman två gånger.

2010-05-16T23:49:00.002+02:00

Björn som Babar.

PRO-stämma eller Babels tv-publik?

2010-05-15T15:21:00.000+02:00

Dagens genrebild.

2010-05-12T16:06:00.001+02:00

Är hon död? Är det kanske en tavla? Har han målat den? Blev han inte nöjd? Är han inget bra på att rita huvuden? Är det Chris Isaak?

Man i tights.

2010-05-10T15:57:00.002+02:00

Började dagen med en rask promenad på knappa två kilometer till Rigoletto för att se Ridley Scotts Robin Hood. Summering: Max von Sydow pratade som Yoda, ni vet med de där harklingarna efter varje klokhet. Jag såg inte att William Hurt var William Hurt förrän två timmar in i filmen, trots hans omåttliga karisma. Men det jag inte kunde släppa var det här med ridningen. Det var mycket folk till häst och visst har jag sett folk rida förr, men jag kunde ändå inte sluta tänka på det konstiga med hela grejen. Att man hoppar upp och sätter sig på ett djur som sedan springer iväg medan man håller sig kvar på dess rygg. Som om det var den naturligaste sak i världen. Det är det nämligen inte.

Sedan gick jag hem för att skriva klart ett s.k. humorjobb samt gav mig på Alain de Bottons The Art of Travel som stått i hyllan några år och som jag äntligen fått skäl att läsa. Tänk att det ska krävas en fakturerbar bevekelsegrund till vissa saker. Min självdisciplin är uppenbarligen ej på topp.

Erlend och jag.

2010-05-10T09:01:00.001+02:00

Den här veckan har jag delat ambition med Jimi.

2010-05-09T19:03:00.001+02:00

Hundra spänn på att du inte visste vad äggskärare hette på lettiska.

2010-05-08T16:49:00.001+02:00

Otäck människosyn.

2010-05-05T15:07:00.000+02:00

"Sometimes it's interesting to see just how bad bad writing can be."

2010-05-03T09:54:00.004+02:00

Dagens huvuduppgift: Att skriva ut min intervju med Jonas Eskilsson (till höger) som vi träffade i Central Park härom veckan och som i höst spelar Joe Gillis i GöteborgsOperans uppsättning av Sunset Boulevard.

Söndagspippi.

2010-05-03T00:07:00.005+02:00

Kanske det mest välsmakande jag är i stånd att tillaga – och bara sex ingredienser! Koka potatisar, en hel citron och en hel vitlök delad i klyftor i tolv minuter. Tryck in citronen, vitlöken och en näve timjan i stjärten (på kycklingen). Gnid in med olivolja, salt och svartpeppar. In i ugnen på 200 °C. Skaka potatisarna fluffiga i kastrullen medan de fortfarande är varma så blir de extra frasiga. Lägg potatisen och rosmarin kring kycklingen efter 45 minuter och låt allt stå inne lika länge till. Det är allt.

Fem minuter Madison Ave från ett Starbucksfönster.

2010-04-29T01:03:00.003+02:00

Klicka på förstoring – kan det bli mer VR?

New York Stories #3: Privatpersonen Tim Robbins som actionfigur till salu på Forbidden Planet.

2010-04-28T15:54:00.005+02:00

Observera att skrivbordet med skivspelare absolut inte får köpas separat. Tim Robbins måste följa med.

New York Stories #2: Panelsamtal på Lincoln Center den 17 april om tillståndet för svensk film.

2010-04-27T13:00:00.004+02:00

Från vänster: Erika Wasserman ("Man tänker sitt"), Fredrik Edfeldt ("Flickan"), Henrik Hellström ("Man tänker sitt"), Richard Peña (programchef för Film Society of Lincoln Center), Babak Najafi ("Sebbe"), Stig Björkman och Bengt Toll (vice VD Svenska Filminstitutet).

New York Stories #1: Fika i väntan på flygbussen i onsdags. Det var tider det.

2010-04-26T20:34:00.003+02:00

Bonusveckan i New York är snart över. Kanske.

2010-04-21T05:30:00.011+02:00

Imorgon är det tänkt att mitt nya flyg hem ska gå. Men frågan är hur mycket man ska tro på det. Först sex timmar före tänkt avgång meddelar Continental på sin hemsida om flighten blir av eller inte. Johannes fick ju bisarrt nog inte flyga hem förrän den 27 april. Får se hur det blir för min del. Sista dagen ägnade jag åt att gå, gå, gå, mest i Central Park. Riktigt varmt idag. På kvällen möttes vi upp och åt middag på Schillers, Lower East Side. Som ett Riche fast billigare och gemytligare. Efter calamari, kött, öl och tequila (som man bjöd på) var vi var och en hemma hos sitt före elva. Vuxet.

Torsdagen i korta drag.

2010-04-16T08:19:00.005+02:00

I torsdags morse fick jag veta att jag inte fick åka hem på grund av det där tramset på Island och hade några timmar senare blivit tilldelad en hemresa nästa onsdag istället. Efter att ha packat och låst om lägenheten som vi hyrt i Park Slope tog Johannes och jag en brunch på Dizzy's och åkte därefter till Greenpoint, lämnade våra väskor hos Aron och Kendra och satte oss på Café Grumpy med datorerna några timmar. Jag letade hotell och bokade en natt på The Jane i West Village, så framåt sextiden åkte vi och dumpade mina grejer där innan vi tog oss tillbaka och åt polsk middag med Aron, Kendra, Kendras bror Adley, hans tjej och svenska Olga och Johan. Sedan tog vi en taxi till White Slab Palace på Lower East Side där det var svensk filmfest. Messade Erik Sandström för att kolla om man skulle mötas upp någonstans och i samma sekund som det gått iväg klev han av en ren slump in genom dörren just precis där jag råkade befinna mig. Av alla ställen i New York. Kanske det bisarraste på länge. Åkte strax därefter vidare med Fibes, Oh Fibes:arna till en födelsedagsfest på Black & White i East Village. Träffade Martin Benninge för första gången. Trevlig människa. Sedan hem till 50 sq. ft-rummet följt av sömn.

Johannes, Kendra, jag och Aron på Café Grumpy.

185 Prospect Park West.

2010-04-12T18:39:00.008+02:00

New York så här långt: Landade i fredags eftermiddag. Tog in på Hotel 17 (känt från "Manhattan Murder Mystery"). Tog en sväng på stan. Somnade vid nio med datorn och ett avsnitt av "The Thick of It" på magen. Lördag: Åkte till Prospect Park. Gick. Tillbaka till hotellet. Skrev lite. Tog taxi till konsttidskriften Cabinets releasefest för George Prochniks nya bok "In Pursuit of Silence: Listening for Meaning in a World of Noise". I ett av rummen hölls något som man kallade "Silent Mixer" – "a two-part event that provides a chance to engage in voluble party conversation without speaking, and to be silenced by sonic wonders". Det var förbjudet att prata och på ett bord låg små kort och blyertspennor att kommunicera med. Behövde man vässa sin penna ombads man via en lapp att gå ut på gatan först. Lite skitnödigt, men ändå lite roligt.

Framåt tvåtiden på natten fick Erik och jag kontakt, han befann sig i en annan del av Brooklyn och en liveinspelning med Sport Murphy. Åkte dit. I en inspelningsstudio befann sig Sport med band och ett trettiotal åhörare ståendes och sittandes. Sprit och tilltugg. Sedan skjuts till Penn Station. Oklart av vem.

Söndag: Checkade ut och åkte till lägenheten i Park Slope. Fin tvårummare med terrass, grill och utsikt över Manhattan till höger och en liten frihetsgudinna rakt fram. Johannes dök upp vid sextiden. Båda extremt såsiga. Tog oss så småningom till en diner och burgare med cola. Sedan hem till det fascinerande usla tv-dramat "Disaster Zone: Volcano in New York".

Johannes+terrass.

Dopkalas i Park Slope.

2010-04-11T22:56:00.003+02:00

En inbjudan från Prins Carl Philips italienska inspiratörer.

2010-04-08T12:20:00.006+02:00

Härom veckan lanserade Prins Carl Philip Bernadotte sin egendesignade eldskärm i järn för Svenskt Tenn, "Slottet brinner". Dessvärre påminde den lite väl mycket om den italienska designern Matteo Mocchis eldskärm "1666 AND DCCCXVII A.U.C".
Genom denna blogg inbjuder nu Matteo och hans kollegor prinsen i ovanstående brev till Salone del Mobile, den stora möbelmässan i Milano som invigs i nästa vecka. För, som Matteo, Alessio och Fabio säger: "Design is comparision, design is sharing, design is knowledge"…
Meddelas endast på detta sätt.

Carl Philip Bernadottes och Svenskt Tenns "Slottet brinner".

Matteo Mocchis och Gspots "1666 AND DCCCXVII A.U.C".

Alm vs Jarl.

2010-04-08T00:17:00.005+02:00

Medeltidsmuseet har rekonstruerat Birger Jarl baserat på hans gamla 1200-talskranium. Frågan är varifrån man tog inspiration till själva ansiktsdragen...

Stackars människor.

2010-04-07T12:35:00.003+02:00

Låt dem vara för fan.

2010-04-06T18:36:00.003+02:00

Visst kunde dinosaurierna bete sig illa emellanåt, men har DN aldrig hört talas om att tiden läker alla sår? 65 miljoner år i det här fallet.

Skönt. Har alltid haft lite svårt för den där jäkeln.

2010-04-05T00:19:00.000+02:00

Vår i Tessinparken.

2010-04-04T14:06:00.002+02:00

Det blev den här tvåan i Park Slope ett stenkast från Prospect Park mitt i Squid & The Whale-land.

2010-04-02T00:01:00.007+02:00

40° 43′ N, 74° 00´ W

2010-04-01T00:05:00.006+02:00

I förregår när jag lyfte blicken från datorn och såg ut genom köksfönstret kände jag att vafan och bokade en resa till New York – hittade förvånansvärt nog ett direktflyg med Continental för 4 300 kr redan nästa fredag. Så less på den här patetiska ursäkten till vår som vi förärats här, föredrar de ca 20˚C som NYC väntas få i början av april. Över tre år sedan jag var där senast, då var det januari och svinkallt, en kyla som liksom var mer bitande och genomträngande än jag upplevt här hemma utan att själva gradantalet var särskilt dramatiskt.

Har nu styrt upp möten dels med en av mina favoritfotografer, Bruce Gilden, som jag hinner haffa innan han drar iväg på jobbresa den 14 april och så med Sophie Auster – sångerska, skådespelerska och dotter till Paul Auster och Siri Hustvedt. Men jag ska försöka klämma in ytterligare två, tre jobb... Skulle vara kul om man lyckades få till något med Greta Gerwig som jag verkligen gillade i Noah Baumbachs nya "Greenberg" med Ben Stiller. Filmen har Sverigepremiär i slutet av maj så det skulle ju vara finfint tajmat med tidningarna här.

Annars ser jag mest fram emot att sitta på olika diners och glo på folk.

Människor som skrämmer mig:

2010-03-31T14:33:00.003+02:00

Idag: Sådana som aktivt ägnar tid åt att klicka i "Ingen åsikt" i olika typer av enkäter på nätet.

Om allt går vägen träffar jag den här mannen i NYC nästa vecka, Magnumfotografen Bruce Gilden.

2010-03-30T16:50:00.004+02:00

Prins Carl Philip Bernadotte lanserade idag sin egendesignade eldskärm i järn för Svenskt Tenn. Synd bara att idén är ett plagiat.

2010-03-25T13:21:00.012+01:00

Carl Philip Bernadottes och Svenskt Tenns "Slottet brinner".

Matteo Mocchis och Gspots "1666 AND DCCCXVII A.U.C".

Jag fick tag i Matteo Mocchi som dock inte var alltför upprörd:

"Dear Hannes,

it is quite curious. BBM design studio designed this fire shield about two years ago and it was launched for the first time during the Salone del Mobile last year in Milan. We know (philosphers told this) that there is a kind of common sense, unconscious common ideas that somethime make generate same things. Our idea is simple: famous historical fires for contemporary design items.

thank you very much, bye

matteo

ps: can you translate the comment of the blog?"

Det hade han nog inte kunnat tänka sig när han klev upp i morse – att en svensk prins plankat Matteos eldskärm och att det sedan kommenterats av en man dömd för mord på åtta personer...

Lägg av!

2010-03-25T08:57:00.001+01:00

Den här bilden väcker så många frågor.

2010-03-23T12:02:00.007+01:00

Som vad bakgrunden till hela upplägget är. Vill man skildra kändisskapets baksida? Att en vanlig rikskansler inte ska kunna gå och ta en apfelstrudel och en slät kopp kaffe utan att "hela världen" stannar upp? Vad tycker övriga kunder på det där bavariska sjappet om allt hullabaloo? Hur långa är de där fansen längst bak egentligen? Ynglingen i kombinerad Tintin/Nguyen Ngoc Loan-frisyr och Björn Borg-avstånd mellan ögonen samt Ranelidsnitt på skjortkragarna, hur gick det för honom? Och var bordsdukens mönster bara en lyckträff eller något motivet för uppmärksamheten alltid bar med sig ifall det blev fikaläge?

En vän lagade wienerschnitzel ikväll och lade upp en bild på Facebook. Av den vita högen att döma väntade man Plurabesök i köket.

2010-03-22T00:03:00.006+01:00

God afton, Herr E-Type.

2010-03-21T22:49:00.004+01:00

Omvärlden är betydligt flitigare än oss på att göra biopics. Men bland alla Ray Charles-, Johnny Cash-, Amelia Earhart-, Che Guevara-, Marie Antoinette-, Truman Capote- och Coco Chanel-tolkningar måste nog den mest otippade vara Jon Voights gestaltning av Johannes Paulus II i en polsk miniserie från 2005.

Här i Sverige har det oftast handlat om döda vita män, nationalhjältar som Wallenberg, Ingenjör Andrée, Harald Edelstam och Strindberg. Men nu ska tydligen Amir Chamdin göra film av Cornelis Vreeswijks hårda liv (som för övrigt kommer att spelas av Turbonegros Hank von Helvete).

Och kanske är det här början till något nytt – svenska filmer om våra finaste artister. Tänk er bara Olle Sarri som Jakob Hellman, Livia Millhagen som Stina Nordenstam, Shanti Roney som Doktor Bombay, Stina Ekblad som Eva Dahlgren, Rolf Lassgård som Freddie Wadling eller Jokkmokks-Jocke, Jonas Karlsson och Cecilia Frode som Per Gessle och Marie Fredriksson, Helena af Sandeberg som Nina Persson, Noomi Rapace som Linda Bengtzing, Peter Stormare som Basshunter...

Men högst upp på min önskelista står nog ändå att äntligen få se Eva Röse skildra E-Types liv från tiden som VJ på ZTV fram till avhoppet från Skönhetsrådet.

"Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands."

2010-03-18T21:56:00.000+01:00

Karoline Eriksson i SvD om Johan Brisingers Änglavakt.

"Tillsammans skapar vi det som inte fanns för en stund sedan"

2010-03-16T15:06:00.005+01:00

Jag testade Telias tjänst "Telia i dina händer" igår som man tagit fram tillsammans med Tribal DDB. Man skriver in en fråga och så svaras det med hjälp av händer som skriver och ritar på ett papper i "realtid" (vilket oftast innebär en rejäl väntetid, när jag med köplats nio ställde frågan ovan tog det 20 minuter innan det blev min tur att få svar). Syftet sägs vara att visa att "med Telia i sina händer så öppnas möjligheter". Dessvärre är det inte roligt, inte smart, inte snyggt, inte snabbt.

"Vi låter besökaren prova möjligheterna på ett kul sätt. Telia är kommunikation och med händerna kommunicerar man direkt i realtid. Besökaren funderar, frågar och händerna svarar. Tillsammans skapar vi det som inte fanns för en stund sedan. Mycket av all kommunikation sker via saker vi har i händerna. Telias ledande ställning och kvalitet som accessleverantör gör alla händer starkare. Det spelar ingen roll om det är genom ett fast eller mobilt bredband, ett mobilabonnemang eller digital-tv. Vi ger alla möjligheter", säger Carole Lindmark, reklamchef för mobilitetstjänster på Telia.

Och jag förstår verkligen ingenting.

Trololo!

2010-03-11T08:27:00.000+01:00

Ser mycket fram emot "Four Lions".

2010-02-28T19:43:00.001+01:00

2010-02-27T22:02:00.001+01:00

Vinter-OS har inte varit sevärt sedan Alberville. Bäst: 0:57-1:00 och 1:34-1:37

2010-02-25T12:33:00.001+01:00

"Magister Wiehe har bytt ut pekpinnen mot rottingen" – ett pressmeddelande. På riktigt.

2010-02-23T15:05:00.004+01:00

"Något har hänt i Sverige. Något ondskefullt, ruttet och illaluktande har vuxit sig starkt i lönndom bakom kulisserna medan människorna stretat som arbetsmyror i vardagslivet, alldeles för trötta och slitna för att uppmärksamma tecknen i tid.

Nu, 2010, förklarar Mikael Wiehe krig. Nu får det vara nog. Politiker, bankdirektörer och kungahus i Sverige: anse er varnade. 24 mars tar det hus i helvete.

Mikael har tagit med sig sin gitarr och sitt textblock, och rest till sin gode vän Åge Aleksandersen i Norge där det mesta av materialet spelats in och då så enkelt som möjligt: Mikael, gitarr, punkt. Den musikaliska inspirationen har bland annat hämtats från Kris Kristoffersons sparsmakade album This Old Road. Några väl utvalda vänner har bidragit med genomtänkta körer, pedal steels eller annat - men grunden är Mikael. Lite liksom på Cornelis Vreeswijks klassiker Istället för vykort, har Mikael haft olika aktuella personer i bakhuvudet under tillblivandet av Ta det tillbaka. Och finns väl någon i Sverige med den ofattbara förmåga Mikael besitter, att så enkelt, så vasst och så rappt få även den mest hårdhudade politiker att känna sig som en sjuåring, ertappad med handen i kakburken?

11 nyskrivna texter samsas på Ta det tillbaka! (Metronome/Warner Music), som man måste anse vara Mikaels mest politiska album någonsin.

I Hejdå, trevligt att träffas radas de upp, Reinfeldt och hans hantlangare, och namnges med tillhörande, svidande kritik. Maud Olofsson jämförs med Thatcher, och Mikael undrar stillsamt hur Göran Hägglund tänkt anföra sitt försvar när han ställs framför Sankte Per.

Och frågan är om den sågning som Jimmie Åkesson får sig till livs i Fascismens racka någonsin sett sitt motstycke i svensk skriven text. Aftonbladets och DN:s ledarskribenter: ni har mycket att lära från Wiehes sylvassa penna.
Strö all min kärlek är Mikael när de vackraste orden får råda. När vi inte orkar längre, när bördan blir för tung att bära, då lovar Mikael att
Som konfetti i ditt hår
som ett stjärnfall där du står
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Religionen får sig en käftsmäll i Gud, är det sant där Mikael med oöverträffad ironi undrar om inte perspektiven förvrängts något på senare tid. I hot om klimatförändringar och kärnvapenkatastrofer, då diskuteras vilket kön som ska få ha sex med vem och vilka kläder som är lämpliga att bära:
Krigen blir längre, och värre än förr
Dee våldtäkter, mord och tortyr
Och där sitter Himmelens Herre bestört
och sysslar med sånt som "frisyr"

Och med stundande bröllop går inte ens vår Kungliga Familj säker. Mikael har, helt på eget bevåg och utan anmodan från Kungahuset, författat ett stycke betitlat Medelklassgrabb (Till Daniel Westling), som nog är en talande beskrivning i vad som väntar vår Ockelbograbb. Men kanske ska Strö all min kärlek ses som en kompensation till Kronprinsessan Victoria?

Men Mikael tror på oss. I avslutande Hymn till mänskan får han ändå oss att förstå hur fantastiska vi är; vi - den här uppfinningen som kallas människa.

Så den här skivan är till er, kära medborgare: ni som kan städa era hem alldeles själva, ni som inte har varken bonus eller fallskärm, apanage eller feta bankkonton, ni som inte spekulerar med pengar som inte är era... men som fortfarande har förmågan att sörja - även en främling - när kvällstidningarna basunerar ut att ännu en gammal människa hittats död efter 3 veckor i sitt hem. Ni som saknar ett samhälle byggt på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Den är till er.

Nu är det dags att ta det tillbaka."

Vafan.

2010-02-22T10:40:00.001+01:00

För alla som tror att det här kvällstidnings-vurmandet för söta djur är något specifikt svenskt.

2010-02-21T00:34:00.001+01:00

Retorik i kubik.

2010-02-20T16:39:00.002+01:00

"Senator, I served with Jack Kennedy, I knew Jack Kennedy, Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you're no Jack Kennedy."

Dagens serie.

2010-02-17T23:15:00.000+01:00

Kunde inte sagt det bättre själv.

2010-02-16T10:50:00.001+01:00

Staffan Heimerson tror att klimathotet är en bluff. Har han sett sig i spegeln på sistone?

2010-02-15T11:19:00.002+01:00

Inför Taiwan.

2010-02-09T22:00:00.003+01:00

Härom dagen hävdade jag för Stefan med en dåres envishet att Taiwan låg högt ovanför Japan. Tror att jag ska läsa på lite mer om stället innan det bär av.

Åh, ibland är det så svårt att välja hyrfilm.

2010-02-05T13:08:00.004+01:00

Det där när tonlägen inte riktigt går fram på msn.

2010-02-04T17:35:00.001+01:00

Måhända lite barnsligt.

2010-02-03T16:05:00.006+01:00

Och är det inte lite kuriöst att båda produkterna dessutom används till olika typer av dental rengöring?

Carl-Johan Vallgren vs gamla Hassan-medlemmen Hasse Pihl.

2010-02-02T12:11:00.004+01:00

Aftonbladets Urban Hamid vs Iprenmannen.

2010-02-01T11:48:00.001+01:00

I fem minuter fick man vara huvudnyhet...

2010-01-29T15:56:00.003+01:00

... sedan var det bara Bringholm Bringholm Bringholm. Jag är särskilt nöjd med det hyfsat pretentiösa "Jag höll på att förlora mitt språk".

Fenomenal reklamfilm.

2010-01-29T10:28:00.000+01:00

Int. vardagsrum – kväll. Mira och hennes pappa sitter mittemot varandra i soffan med varsin laptop och har lite kvalitetstid tillsammans.

2010-01-28T18:48:00.004+01:00

Tänkte bjucka på lite perspektiv.

2010-01-27T11:12:00.001+01:00

Vilda gissningar.

2010-01-25T16:12:00.003+01:00

Ska strax iväg till Guldbaggeutdelningen på Cirkus och kommer att hålla tummarna för en åretsfilmbagge till Jesper Ganslandts Apan. Nej, visst ja... den var ju inte nominerad. Det är däremot Män som hatar kvinnor... Nåväl. Så här ser mina gissningar inför kvällen ut:

Bästa film:
I taket lyser stjärnorna (Producent: Anders Landström)

Bästa regi:
Fredrik Edfeldt för Flickan

Bästa kvinnliga huvudroll:
Noomi Rapace för rollen som Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor

Bästa manliga huvudroll:
Claes Ljungmark för rollen som Sven-Erik i Det enda rationella

Bästa kvinnliga biroll:
Annika Hallin för rollen som mamma Liv i I taket lyser stjärnorna

Bästa manliga biroll:
Joel Kinnaman för rollen som Frank Wagner i Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser

Bästa manuskript:
Ulf Malmros för manuskriptet till Bröllopsfotografen

Bästa foto:
Hoyte van Hoytema för fotot i Flickan

Bästa utländska film:
Det vita bandet/Das weiße Band, Regi: Michael Haneke

Bästa kortfilm:
Drömmar från skogen av Johannes Nyholm

Bästa dokumentärfilm:
Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani

Johan Glans konferencierar. På Golden Globe var det Ricky Gervais:

I Can´t Believe It´s... Jag.

2010-01-24T11:24:00.004+01:00

En dotter på väg upp ur sängen, en annan i duschen. Sedan iväg på söndagsbrunch följt av... Avatar. Jag vet inte riktigt hur det gick till, det går inte ens att skylla på barnen då initiativet helt och hållet var mitt eget. Jag som i vanliga fall får kväljningar av fantasy och det jag sett från trailern med råge är tillräckligt för en livsranson kaskadkräkande. Ändå beställde jag biljetter. För när så många nyfrälsta som jag aldrig kunnat tro något liknande om förkunnar samma hjärntvättade mantra om att "Gå. Och. Se." är det väl lika bra att falla till föga (för övrigt första gången jag använder det uttrycket, ett bra uttryck).

"I woke up this morning feeling blue..."

Porr är godis?

2010-01-22T13:12:00.002+01:00

Jag förstår inte – varför kräver Lill-Babs, mat-Leila och en Let´s Dance-brottare sänkt moms på porr?

Världens roligaste ordvits.

2010-01-21T16:32:00.000+01:00

”Avatar‘u för 3D-glasögonen?”

Det här är Lillemor Lagerdahl.

2010-01-18T16:40:00.004+01:00

Lillemor är frilansjournalist och recenserar film för P4.

Om det inte varit för henne hade Göta Kanal 3 blivit den film som fått sämst betyg av alla svenska filmer under 2009. Lillemor var nämligen den enda recensent som gillade Göta Kanal 3.

Hennes tre P4-antenner i betyg med motiveringen ”Inte lika hysterisk och skränig som dom tidigare Göta Kanal-filmerna” gjorde att filmen med sitt snitt på 1,4 gick om Gangster som förra årets uslaste film.

Nu är jag nyfiken på vad Lillemor kommer att ge vårens storfilm Kommissarie Späck i regi av Fredde Granberg.

Några Göta Kanal 3-citat som inte delade Lillemors åsikter:

”Man kan kalla det en barnfilm. Men det känns elakt mot barnen.”
Jens Peterson, Aftonbladet

”Ett exploderande dass där, en naken stjärt här.”
Gustav Borg, Corren

”I Göta kanal 3 är specialeffekterna lika tafatta som Loffe. Han ser väldigt trött ut när han lufsar runt och säger ”skit på’re.”
Fredrik Strage, DN

”Till persongalleriet hör också Anderssons genompräktiga dotter Petra – en underutnyttjad Eva Röse – som, flankerad av ständigt samma smäktande musik, begränsas i sitt uttryck till ett enda stort "ja se karlar!".”
Malin Krutmeijer, Helsingborgs Dagblad

”...samt ett Venedig-besök vars enda syfte tycks vara att Loffe ska prata svenska med italienare och utbrista tokigheter som ”din jävla capricciosa-Casanova!” eller ”jävla fikontrampare!”.”
C-G Karlsson, Metro

”Är det för övrigt något roligt med tandställning?”
Annika Gustafsson, Sydsvenskan

Mein bukha hun.

2010-01-15T17:10:00.004+01:00

Så går en vecka ifrån vårt liv och kommer (förhoppningsvis) aldrig åter. Äter budgetmiddag på Shanti ikväll och förbereder mig lite genom att kika på deras hemsida. Fastnar särskilt för åttonde punkten. Jag som älskar barn.

En helg utan i princip någon som helst kontakt med vuxenvärlden.

2010-01-11T11:02:00.003+01:00

Fredag.
Firade Annies trettioårsdag på Le Bar Rouge. Hade ingen present med mig. Skämdes lite.

Lördag.
Skrev fram till fyratiden. Försökte handla mat. Hamnade i något slags koma. Gick runt med en korg innehållandes två glödlampor lite för länge på ICA Esplanad för att det skulle anses normalt. Lyckades till slut fylla den med olika former av föda. Mötte upp barnen vid Stadions tunnelbana. Till middag pressades det ihop några hamburgare, klyftades lite klyftpotatis.

Söndag.
Gick till Rigoletto. Lämnade barnen+två extra på premiären (med tillhörande ”Rymdkalas”) av Planet 51 medan jag satte mig på konditori Kungstornet och skrev i två timmar. Dock något svårt att koncentrera mig pga musikurvalet. 4 Non Blondes. La Bouche. T´Pau. Sedan dök Robert Broberg upp. Och Petter Eklund. Började misstänka att någon skickat mig 15-20 år bakåt i tiden. Mötte upp barnen utanför biografen, hade precis innan fått sms om att jag skulle ordna fram fyra tomma plastkassar att fylla allt godis med. Räckte knappt. Gick hem. Hängde. Kollade den här liraren med Nora.

Leif, var tar universum slut?

2010-01-11T09:40:00.004+01:00

Leif GW om Ranelid. Leif GW om Hjällbomordet. Leif GW om vargarna. Leif GW om Ulf Olsson. Men vad anser han om rekordkylan? Skotten mot Togos landslag? Att folk hoppar bungyjump från Burj Dubai? Rednexs Pirate Bay-låtsläpp? Att Basshunter fått ihop det med Ronnie Woods ex? De sex Golden Globe-nomineringarna till "Up in the air"? Sextrakasserierna på Operan? Tony Irvings livskris? Google Waves existensberättigande?

Om daggmaskars bevekelsegrund.

2010-01-08T16:38:00.009+01:00

Det här var roligt. Jag upptäckte precis att någon hittat hit genom följande googling:

Och anledning till att denna person då hamnade här beror förmodligen på att jag någonstans i bloggen har citerat Mikael Persbrandt i kalkoneposet Gangster. Fullständig recension nedan:

Han har något mellan tänderna, Kjell Bergqvist. Så fort han befinner sig i bild — oavsett det handlar om att förhöra en skurk, gå några steg i en korridor eller bevittna en begravning — gör han det. Låter tungan fara omkring där inne på jakt efter något. Det kan vara matrester. Det kan vara tics. Det kan vara method acting. Men förmodligen handlar det snarare om någon slags visuell utfyllnad att ersätta avsaknaden av vettiga repliker med. Kjell är polis, Persbrandt bov, och i ett Heat-goes-byhåla-möte hamnar de vid ett tillfälle mittemot varandra. Om tanken är att få fram samma ”vi-är-i-grunden-av-samma-skrot-och-korn”-känsla som i förebilden så handlar det nog snarare om Kjell och Mikaels privata förhållningssätt till snabba cash. Daniel Collert och hans Isis Cataegis Pictures har ännu en gång hostat fram slantarna och för regin och manuset står kollegan Steve Aalam. Men så värst mycket action är det egentligen inte frågan om. Gangster består mest av personer som står och ser ut genom fönster, smeker sina magar (ah, hon är på smällen!) alternativt pratar i telefon. Roligaste telefonen har Persbrandt; en sådan där antik rackare med separat hör- och pratdel. Roligaste repliken är desto svårare att utse — konkurrensen är stenhård. På tredjeplats kommer ”Allt det här var ju mitt fel. Mea culpa”. Andraplatsen går till ”Och du — en annan sak: Bjud inte upp om du inte kan dansa”. Vinnaren är Persbrandts ”Jag knullar bara gangsterbrudar och horor numera. Vet du varför? Även jag är i behov av lite närhet”. Annat kul: Nacho Libre-musiken, att modellen/skådespelerskan Malou Hansson pratar precis som Magnus Uggla gjorde i G och att boven Antonio blir skjuten nere i Kungsträdgårdens t-bana för att vackla iväg och plötsligt befinna sig i sin trädgård långt ute på Djurgården. Och vad gäller bevekelsegrund har jag träffat daggmaskar med tydligare motiv för sitt handlande än de här vilsna gangstrarna.

"Barns underbara frågor!"

2010-01-08T14:17:00.008+01:00

I förmiddags ställde jag en enkel fråga till Kattis, en fråga som sedan hamnade i hennes blogg. Nu har någon kommenterat det på ett otäckt lyrikaktigt och aningen missuppfattande sätt. Jag ska aldrig mer undra någonting.

Kul! Vilka är ni?

2010-01-08T09:09:00.002+01:00

Dotters skoluppgift. Aj. Och oj.

2010-01-04T20:41:00.001+01:00

Illusionisten.

2010-01-02T13:52:00.002+01:00

Jag hittade den här fascinerande samlingen av byggen från Roy Anderssons Du Levande. Kompletterar med min intervju med honom som jag gjorde på Studio 24 sommaren 2007:

Roy Andersson har börjat kasta ur sig nya filmer som om det inte fanns någon morgondag. Bara sju år efter Sånger från andra våningen har det blivit dags för hans fjärde långfilm sedan debuten med En kärlekshistoria för snart fyrtio år sedan. Du levande består av 46 tablåer som allesammans samlas under mottot “Människa är människas glädje”, ett gammalt visdomsord från Eddan. Roy menar att det främst är den tusenåriga formuleringen av denna självklarhet som är anmärkningsvärd; “förtätad, precis och vacker som om den var avsedd att ristas i sten för att inte falla i glömska”.
Är den på väg att göra det?
— Nu lever vi ju i en tid där ingenting gäller, säger Roy när jag träffar honom uppe på kontoret på Sibyllegatan 24. Jag har precis fått en liten rundvandring i studion en trappa ner, där man riggat för ännu en reklamfilm för Felix. Färdigrätter den här gången. Det är en märklig, nästan högtidlig känsla att kliva omkring i denna Roy Andersson-värld med de sedvanliga disiga färgtonerna, bortom köket en dörr på glänt in till sovrummet och i fönstret en skymt av höghus och förortshimmel. Men nu sitter vi på var sida om Roys arbetsbord, belamrat med papper, fotografier, tidningar – och mitt bland alltsammans ett pass. Roys? Borde jag kanske lägga fram det så att det inte försvinner iväg med tidningsinsamlingen?
— Det finns ingen tro på att någonting är beständigt, fortsätter Roy. Det är i så fall bara på ytan, man låtsas att man tar ansvar.
Var det bättre förr?
— Vi hade ju inte den enorma insikten man börjar få om hur fel vår livsföring är, den här enorma tron på kapitalismen som den enda vägen. Det har ju lett till någon slags ohämmad, skamlös exploatering. Men jag befarar att trots vår medvetenhet rättar vi oss inte efter det, vi går mot undergången med öppna ögon.
Din kritik mot religiositeten är inte lika tydlig den här gången.
— Nej, men jag är ännu mer skeptisk nu. Jag tycker så illa om det här fundamentalistiska, vad det än är för religion. Jag hatar egentligen de här jävla slöjorna och huvuddukarna. Det kanske man inte vågar säga… men jag vågar säga det. Jag tycker inte alls att man ska vara så jävla förstående och tolerant mot det. Och det finns ju motsvarigheter inom den kristna världen också, framför allt har funnits. Svenska Kyrkan var tidigare en jävla intolerant rörelse med sitt jävla konfirmationstvång, psalmsång på morgnarna i skolan, husförhör och hela skiten.
Du levande känns lite mer hoppingivande än Sånger från andra våningen.
— Ja, det är möjligt. Fast det finns de som tycker tvärtom. Men förra filmen tycker ju jag är rolig rakt igenom. Fast hemsk också naturligtvis. Men det är som Beckett sa någon gång: “Sorrow is fun”.
Ja, Beckett var en muntergök. Han sa även att kvinnan föder gränsle över en grav. En annan notering: Jugge Nohall är med i ett par scener.
— Ja, hans scener gjordes ju långt innan han var med i den där dokusåpan. Jugge var aktuell redan för Sånger från andra våningen, men det blev inte av. Den första scenen med Jugge på bänken spelades in redan 2003. Den här produktionen har pågått under en fyraårsperiod, med vissa avbrott för att klara finansieringen där vi varit tvugna att stoppa och göra reklamfilm. Många kan ju tro att vi har med Jugge bara för att han varit känd i tv, men så är det alltså inte.
Har du haft en vision någonstans under arbetet att knyta samman scenerna i Du levande mer än du gjort?
— Nej, jag tycker att den här filmen blev för konventionell. Jag hade velat ha den ännu mer spretig och oförutsägbar. Det blev ju små stories den här gången också. Från början hade jag tänkt att det skulle vara ett ännu större myller. Jag tycker att allt som har med story att göra krymper fantasin, jag skulle vilja göra något som är diametralt motsatt storytänkande. Helst hade jag velat gå ännu längre och kraftfullare med Du levande, men fick tidigt problem med finansieringen vilket gjorde att jag faktiskt var tvungen att trappa ner på ambitionsnivån lite. Det hade kunnat göras mycket mer. Men jag är ändå ganska nöjd med den här filmen.
Vad tror du på för respons jämfört med den du fick för Sånger från andra våningen?
— Jag tycker att det finns en viss snålhet mot det som sticker ut och får framgång. Sånger från andra våningen är en viktig film på många sätt, men det har varit tyst om den och det tycker jag är svagt. Koskinen och andra som ligger på forskarnivå borde faktiskt ha tagit tag i den filmen mer.
Vad hade du velat se att man gjorde?
— Diskuterat teman i den, inte minst själva bildkvaliteten. Och gestaltningen.
I Du levande finns det bara en enda exteriörscen, allt annat är studio.
— Ja, en enda, regnscenen vid busskuren. Men det är för att det var så jävla mycket vatten som skulle rinna undan.
Hur mycket efterbearbetning tycker du är okej?
— Helst inget egentligen. Jag provade med dataanimationer i offerscenen i Sånger från andra våningen, men det blev för dålig kvalitet.
Men om man skulle kunna manipulera i dator så att det blev precis lika bra som dina byggen, skulle du ändå inte gå över till det? Eller handlar det om att känna att man verkligen har gjort det “på riktigt”?
— Nej, det är lite väl primitivt och ortodoxt att tänka så. Blir det lika fascinerande så är det okej, tycker jag. Nu har jag sett att den nya tekniken kommer att bli en framgång.
Vad gör du när folk spelar för bra?
— Spelar för bra? Vad tänkte du då, har du något exempel?
När de agerar för professionellt, helt enkelt.
— Då får de ju också fel tonfall och fel pauseringar. Men jag har kommit underfund med att det inte går att med logik och vilja få bra repliker och tonfall, utan man får se till att skapa situationer där det uppstår med olika hjälpmedel och trix. Man måste förbi det där att med viljan försöka skapa liv, för det går inte. Liv uppstår bara. Sedan är det jätteviktigt att få skådespelarna att lyssna på varandra. Lyssnandet är minst lika viktigt som sägandet.
I svensk film pratar man sällan i munnen på varandra. Även hos dig reagerar man när någon väl gör det. Folk står och väntar in sin replik.
— Men det är inget fel att vänta in... eller nej, man ska inte vänta in en replik, däremot ska man vänta tills den andra är färdig med vad han vill säga. Men att spela för bra... det är en intressant fråga. Man får inte spela för bra, då blir det inte alls intressant.
Skulle det vara problematiskt att ta in en professionell skådespelare?
— Det är lika svårt skulle jag vilja säga. Ibland kan det till och med bli svårare, på grund av att skådespelarna kan ha en yrkesstolthet i sig, vilket är helt förståeligt. Att man vill värna om att man är en skicklig skådespelare. Man kanske inte tycker att det är skickligt nog att bara ställa sin person till förfogande.
Vad har du sett för svensk film själv på sistone?
— När jag håller på själv hinner jag inte se någonting annat, så nu har jag många filmer att ta igen.
Nej, det har du inte.
— Jag är nyfiken på Farväl Falkenberg och Darling. Är det de enda som är något?
Det har ju gjorts fruktansvärt mycket dåligt.
— Ja, det kan man nästan känna...
Jon Lindströms Stora och små mirakel är väl det främsta lågvattenmärket på senare tid.
— Var det hans senaste? Det var den filmen som fick det stödet som inte vi fick. Min besvikelse över att vi inte fick fullt stöd beror på att konsulenten Per Nielsen inte ville hjälpa till med vår film. Han var nämligen ihop med Jon Lindströms dotter, så han hjälpte hellre sin svärfar. Men där har vi svensk filmsituation i ett litet nötskal när det gäller stödsystem och så vidare, den här nepotismen och missunsamheten.
Läste du Marianne Ahrnes offentliga ursäkt för att hon inte gett stöd åt Darling?
— Hon är faktiskt en korkad person, dum alltså. Jag tycker det här jävla konsulentsystemet är väldigt riskabelt.
Hur skulle det se ut då?
— Jag tror att det måste vara en större jury. Det blir lätt godtyckets och inkompetensens herravälde. Jag tycker att Marianne Ahrne var superinkompetent på den posten, och det var Per Nielsen också. Han hade ju en filosofi om att försöka hitta publiksuccéer, men han hade total brist på konstnärlig feeling.
Hur tycker du synen på manus är?
— Det är så jävla idiotiskt, för ett manus garanterar i stort sett ingenting. Det har varit en övertro på manus. Hela jävla svenska filmkåren har ju gått sådana här manuskurser, därför ser ju alla de här jävla filmerna likadana ut. De har läst boken “How to write a selling screenplay”. Till och med Dramatiska Institutet som ska vara Sveriges viktigaste filmskola har gått på det där. DI har varit starkt bidragande till svensk films nedgång i sällskap med svensk tv, särskilt under Ingrid Dahlbergs tid, ihop med en tredje part som också är ansvarig för det här, nämligen en lat, överårig och slö kritikerkår. De tre har skapat det här klimatet.
Bryr du dig om vad den trötta kritikerkåren tycker om det du gör?
— Ja, det är klart att jag bryr mig. Det finns allvarlig, ambitiös kritik och så finns det den lite raljanta fashionspydiga... Jag har irriterat mig på den här Schulman.
Men han recenserar ju inte.
— Nej, men den attityden, att ingenting minsann är bra. Men nu råkade jag läsa honom idag och det var första gången som jag tyckte att han var rätt rolig faktiskt.
Vad skrev han?
— Han skrev om hur trött han var på att titta på tv eller vad fan det var. Men det var roliga formuleringar.
Du gör inte så mycket reklamfilm numera?
— Nej, jag gör reklamfilm bara för att jag måste, för att betala räkningarna. Det är tur att jag har haft det där. Vårens två reklamfilmer för färdigmat har finansierat slutjobbet på Du levande.
Kan det också vara så att när du söker stöd tänker de att du som håller på med reklam klarar dig väl bra på egen hand?
— Kan vara så. Och likaså bara för att jag råkar äga det här huset, fast det egentligen är banken som äger det, jag har belånat varenda sten. Men då kan det nog vara så att “Han har ju för fan hus här, han klarar sig väl”.
Är du disciplinerad?
— Ja, man måste vara väldigt disciplinerad, men jag känner att jag har festat lite för mycket på senare år. Det råkar vara så att nästan alla av mina unga medarbetare har varit musikaliska, så vi har jammat här ibland så inåt helvete. Men vi fick sluta med det för grannarna här på andra sidan, så nu har det inte blivit på ett tag.
Är det vad du kallar att festa? Jag tycker det låter ganska stillsamt.
— Ja, och så blir det mycket vin... man diskuterar nästa scen och så blir det gärna några glas vin samtidigt. Men jag har lugnat ner mig. Jag känner att jag måste göra det.
Du har sagt att du ser En kärlekshistoria som en halvmesyr. Själv använder jag den som kvalitetskontroll på nya bekantskaper. Jag anser att det är den bästa svenska film som gjorts.
— Den är inte riktigt färdig. Jag känner fortfarande att En kärlekshistora var en skiss, det har jag även gjort med Sånger från andra våningen och den här nya. Jag skulle nog fan vilja göra en till ännu gedignare film, intensifiera uttrycket. Både bildmässigt och innehållsmässigt, tematiken om detta med vår existens — vad vi gör med våra liv, med vår ångest, vår längtan, bekymmer, kärlekstörst, hat… allt detta. Jag skulle vilja komma åt det man kan komma åt i litteraturen när den är som bäst. Dostojevskijdjupet. Det icke förutsägbara.
Du påbörjade en film efter En kärlekshistoria som skulle heta Två bröder, en syster.
— Det var så att jag drabbades av en framgångsdepression efter En kärlekshistoria. Jag var på gång med ett jättebra projekt men bolaget fick dålig ekonomi och kunde inte gå med på en så stor produktion, plus att jag själv alltså var på väg in i ett depressivt tillstånd. Jag tappade ork och motivation. Jag hade skrivit ett halvt manus ungefär, om några syskon som startar ett åkeri på landsbygden. Lite Steinbeckstil. Jag hade även en film på gång som hette Für Elise som handlade om någon som gick och tog pianolektioner. Sedan har jag fortfarande en dokumentärfilmsidé om Europas historia, om första och andra världskriget. Utgångspunkten är Gedächtniskirche i Berlin, som var samlingsplatsen för världens turister och ungdomar innan muren föll. Det är en ruin av en kyrka som blev en symbol för freden, men i själva verket är det en symbol för kriget. Den byggdes i gotisk stil så sent som vid förra sekelskiftet med mosaik på alla väggar och en vördnad för överheten. Det är kyrkan som lakej åt makten. Jag är nästan besatt av Europas historia, reser jag någonstans blir det gärna Tyskland faktiskt. Mycket kring franska gränsen, allting som har med både första och andra världskrigets anfall mot Frankrike att göra. Annars pendlar jag mycket mellan Lund och Stockholm, jag har en tjej i Lund.
Vilken del av Europas historia intresserar dig mest? Världskrigen?
— Egentligen hela jävla tiden. Men det som fascinerade mig först var de två världskrigen, och om man sedan backar till de processer som ledde dit blir det ju intressant hela vägen till romarriket. Framförallt nationalismen och dess upplösning och tillbakagång. Jag är så jävla irriterad på de här orättvisorna som tidigt växte fram med överklassen och adeln och folket som skulle passa upp på dem. Alltså, hela det är ett hatobjekt för mig. Och vårt kungahus och hela den skiten.
Men det här med din depression...
— Ja, det var en hemskt tid faktiskt.
Du har inte upplevt det sedan dess? Ingen panikångest?
— Nej. Det fanns panikångest då, men i och med att man övervann det så fattade man vad det rörde sig om nästa gång man kände likadana tendenser. Då blev man inte lika rädd. För mig hjälpte det att läsa Kierkegaards Begreppet ångest för att komma ur det där. För när man är inne i det tror man att det aldrig kommer att ta slut.

Abel Tasman National Park, Nya Zeelands sydö februari 2001. How time flies.

2010-01-01T21:55:00.003+01:00

Kan det bli större? Tror inte det.

2010-01-01T20:28:00.001+01:00

Bara jag som tycker den finska vansinnesskytten påminner om någon? (scrolla lite)

2009-12-31T15:57:00.004+01:00

Julpyssel med tonårsdotter.

2009-12-24T00:25:00.000+01:00

Jag fick just Niclas Wahlgrens senaste album. Om han inte envisats med att kladda dit sitt namn hade den kanske kunnat vara värd något.

2009-12-22T15:48:00.008+01:00

Sara Granér är min nya idol.

2009-12-21T14:52:00.005+01:00

"Res har tipsen!"

2009-12-21T10:16:00.004+01:00

Jag letade lite flyg till New York när jag upptäckte den här artikeln på Expressen. Så jag klickade, redo att girigt suga i mig alla fina tips på hur man hittade bra biljetter. Artikeln bestod av ett läsarbrev, en Sanna undrade hur man fick tag i billiga New York-biljetter i augusti och fick följande svar:

"Det är ungefär som att fråga ”När gör jag ett klipp på börsen?” Nästan omöjligt att besvara alltså. Grundregeln är att det är bättre att boka tidigt än sent, å andra sidan kan det dyka upp kampanjer som gör att biljettpriserna plötsligt går ner."

Tack för dessa ovärderliga tips.

Försökte julhandla idag men kunde inte släppa det här med sydamerikanska indiankvinnors fäbless för plommonstop.

2009-12-20T18:32:00.007+01:00

S:t Eriksplan 17 december. Efter Noras julshow.

2009-12-17T23:39:00.002+01:00

Berlusconi ska vara glad att han inte blev attackerad i London.

2009-12-16T15:35:00.001+01:00

Försäljare. Castellammare del Golfo. Juli 2009.

2009-12-15T20:55:00.000+01:00

Turist. Rom. Juni 2009.

2009-12-15T20:44:00.001+01:00

En dotter. Brighton Pier. Sommaren 2008.

2009-12-15T20:35:00.004+01:00

En annan dotter. Båten till Ven. Sommaren 2008.

2009-12-15T09:22:00.001+01:00

Taxihumor.

2009-12-14T14:39:00.002+01:00

Imorse vaknade vi av någon anledning 08.30 istället för 07.00, så det blev lite brådis. Ringde taxi, men när den inte kom fort nog började vi gå mot bussen istället. Dock ringde jag upp taxibolaget igen för att avboka, ordentlig som man är:

”Hej, jag avbokar min taxi.”
”Neeeeeeeeeej!”
”Jo?”
”Nej!!!”
”Jo, vi har inte tid att vänta.”
”Du kan inte bara avboka sådär!”
”Det tror jag nog att jag kan...”
”Jag skojade bara. Tack för att du ringde.”

Skitbil.

2009-12-13T13:35:00.001+01:00

Dagens boktips: "Singular Pleasures", sextioen minimala noveller uteslutande om självbefläckelse av Harry Matthews.

2009-12-13T00:06:00.009+01:00

Och var höll Ville Vessla hus?

2009-12-12T23:51:00.002+01:00

Jag är inte säker, men jag tror att jag försöker le.

2009-12-10T14:35:00.005+01:00

Lite som om AA Gill skulle ha kockmössa på sin bylinebild (utan vidare paralleller).

Diskbänksorealism.

2009-12-10T08:31:00.006+01:00

Den holländske konstnären Zeger Reyers "The Rotating Kitchen" visas på utställningen "Eating the Universe" i Kunsthalle Düssedorf. Den började snurra den 27 november och kommer att fortsätta till den 28 februari nästa år. Hade även velat se den med en fastmonterad kamera. Det hade inte varit dumt.